All data mänskligheten samlar på sig måste lagras någonstans. Och då räcker det inte med usb-stickor och externa hårddiskar. Inte ens datahallar funkar i långa loppet. Nej, istället har forskarna vänt sig till naturen för att se hur 44 tusen miljarder gigabyte data kan sparas. Det är nämligen så mycket data vi väntas ha år 2020.

DNA-lagring har diskuterats till och från i flera år, men hittills har försöken begränsats av allt för höga kostnader och för mycket utrymme för felaktigheter. Men i en nyligen publicerad studie i vetenskapstidningen Science har forskare visat hur de fått ner felmarginalen rejält och dessutom effektiviserat processen med 60 procent mot tidigare resultat. Forskarna stoltserar faktiskt med att processen är 100 procent felfri.

Läs också: Rymdpartiklar kan släcka datorer och slå ut våra telefoner

Några hinder kvarstår dock, skriver nyhetssajten Motherboard, innan DNA-lagring tar över som standard. Det kostar fortfarande skjortan och tar en väldig massa tid.

Metoden som tagits fram går att likna vid sifferpusslet Sudoku enligt professor Yaniv Erlich som varit med och tagit fram rapporten. Han forskar inom datavetenskap och är knuten till Columbia University. Vad man gör är att använda ledtrådar, så att om en liten del data går förlorad förstörs inte helheten. Ungefär som i pusslet alltså.

– Även om du inte har alla siffrorna kan du ändå lösa pusslet, säger professorn.

Genom att göra så kan mer data klämmas in i en och samma DNA-sträng, vilket ger en betydligt effektivare lagring. Forskarna har lyckts få in 215 000 000 gigabyte data på ett gram DNA. För att få en bild av hur mycket det är kan man jämföra med en DVD-skiva som rymmer 8,5 gigabyte eller en Iphone med ett maxtak på 256 gigabyte. Vid tidigare försök har de lyckats få in 2 000 000 gigabyte på samma mängd DNA.

Byggstenarna i DNA består av ett antal kvävebaser, adenin, cytosin, guanin och tymin – A C G och T. Detta alfabet kan göras om till binär kod där till exempel A kan vara 00 och C 01. Och det är här forskarnas framsteg ligger. De har nämligen använt en DNA-fontän, eller närmare bestämt en kodningsteori som kallas kodfontän. Det betyder kortfattat att hela filer kan göras om till kodade bitar. Med en fontän av kodade bitar krävs det inte att alla samlas in för att filen ska klistras ihop igen. Som med Sudoku, det går att lösa hela pusslet med ett fåtal siffror.

Läs också: Glöm sladdar och laddstationer – Disney vill ladda din telefon via luften

Tidigare metoder har använt upprepning för att spara ner data på DNA, vilket gjort att den varit svårare att paketera den effektivt och återskapa informationen utan felaktigheter säger Yaniv Erlich.

Det testpaket som forskarna använde för att testa sin metod bestod av: ett helt operativsystem, ett datavirus, filmen L’Arrivée d’un train de gare de la Ciotat från 1895, ett presentkort från Amazon, en Pioneer-plakett med bildmeddelanden från mänskligheten (sådana som fästs på rymdsonderna med samma namn) samt en studie inom informationsteknik. Allting uppdelat på sex filer, eller kodade bitar, som kopierades och späddes ut ett flertal gånger. Utan att några problem uppstod när hela paketet skulle låsas upp igen.

Haken är som sagt att det är dyrt och tar tid. Koda, lagra, ladda ner och koda av. Det tar ungefär 24 timmar att låsa upp två megabyte data. Och kostnaden ligger på 7 000 dollar. Utan någon miniräknare framför mig kan jag nog säga att lagra 44 tusen miljarder gigabyte i DNA kostar ofantligt mycket pengar.