Ett av de ord som jag verkligen hatar är ""blog"". Det är inte ens snyggt på engelska, men på svenska är det fasansfullt. Det svenska uppslagsverket Susning definierar en blog som en ""webbplats som uppdateras ungefär som en dagbok på nätet och där läsarna har möjlighet att kommentera inläggen"". Även om det går att tycka illa om ordets onomatopoetiska brister kan dess innebörd få stor praktisk betydelse, vilket om inte annat visat sig idag.

Expressen har genom klassisk, men synnerligen enkel, wallraffning fått ett antal välkända opinionsbildare att skriva på ett upprop för svenskt medlemskap i EMU genom att erbjuda en ersättning om femtusen kronor. Om detta kan man tycka vad man vill. Om någon tror att jag skall ändra åsikt i någon fråga för att Paolo Roberto satt sitt namn under en debattartikel så kan jag bara säga till Paolo: ta pengarna! Mer intressant är då kanske att en av de ""avslöjade"" opinionsbildarna är statsvetaren dr Stig-Björn Ljunggren. Dr Ljunggren har en blog. I sin blog kommentarer dr Ljunggren det inträffande med följande inledning:

""I fredags ringer mobilen samtidigt som jag står på skolgården och försöker få av en av döttrarna skridskorna, samtidigt som jag är på väg till dagis för att hämta en annan dotter. I luren har jag en halvt desperat men mycket övertygande herre som uppger sig ringa för något nybildat nätverk med Svenskt Näringsliv och LO som avsändare.""

Vi får alltså veta att dr Ljunggren befann sig under press när en desperat person ringde för att få en underskrift till en debattartikel med seriösa avsändare och som dessutom - får vi veta senare - innehöll ett budskap som dr Ljunggren i grunden sympatiserar med. Även den barnlöse kan sätta sig in i hur kymigt det kan vara att ta av en liten flicka ett par välsnörade skridskor samt att det knappast finns utrymme till någon närmare eftertanke för att bemöta den ""desperate"" uppringaren. Och om man ändå håller med om budskapet kanske det är enklast att gå med på vad den desperate tycker, inte sant?

Retoriken är lysande. Vidare får vi på dr Ljunggrens webbplats genom ett par välvalda antydningar känna att den reporter som levererat avslöjandet knappast är att lita på. Reportern är en av ""de främsta i den mediala gatuteatern"". Det är kanske inte lika ""snygg"" retorik, men om inget annat hjälper kan man ju givetvis på ett mer personligt plan angripa den som kommer med obehagliga sakliga påståenden.

Oavsett om läsaren sympatiserar med Expressens avslöjande eller dr Ljunggrens genmäle så har debatten med bloggen och Internets hjälp balanserats. Många kommer att ta del av dr Ljunggrens genmäle och inte sällan samma dag som de tar del av Expressens avslöjande.

Det verkar alltså som att journalistens möjlighet att sätta agendan över den granskade med bloggens och Internets hjälp kan vändas i en granskning av granskaren. Vi bör dock inte glömma att den redaktionella och etiska granskning som genomförs av redaktionerna och pressombudsmannen saknas på Internet.

Jag tycker situationen är problematisk. Samtidigt som jag uppskattar att makten över medierna nu flyttar från journalisterna till var och en så besväras jag över att vi inte alltid verkar vara mogna detta stora ansvar.

Vi kan med några knapptryckningar sprida rykten och anklagelser som snart når en global omfattning. Objektet för vårt misstycke har sällan eller aldrig en chans att stoppa spridningen av dessa yttranden, oavsett om de är sanna eller ej. Det enda som kvarstår är en upprättelse i en förtalsrättegång i domstol - år efter det att yttrandet fällts.

Det är väl ungefär som för dr Ljunggren i Expressen, helt enkelt!
På gott och på ont.