Martin är en av Stockholms vassaste managementkonsulter och då menar jag inte en sådan där låtsaskonsult som Andreas The Bachelor Lauritzen. I lördags bjöd Martin på en spontant hopplockad middag för några vänner som saknade andra planer. Efter de sedvanliga stockholmsdiskussionerna om lägenheter, förhållanden eller brist på desamma lossades de flestas tungor av den fantastiska vita bordeaux vi tidigare under kvällen raskt lånat av Caroline i brist på egna tillgångar. Diskussionen flyttades snabbt från allmänna ämnen till upphovsrättslagstiftningen på ett sätt som bara salongslurviga svenskar kan.
Varför skall oskyldiga betala för att musikbranschen har föråldrade affärsmodeller? Varför kan det då inte lika gärna ingå en mördaravgift när man säljer moraknivar? IT-killen Richard ställde sig mycket frågande till den positiva särbehandlingen av upphovsrättsindustrin och särskilt kassettersättningen. Jag försökte förklara för Richard att vi inte har något val utan måste implementera ett stärkt skydd för upphovsrätten på grund av Sveriges medlemskap i EU.
Ett system med kassettersättning har den positiva effekten att det dels i första hand belastar de som faktiskt har glädje av att kopiera verken, dels just drabbar godtyckligt. Godtyckligheten är i sig en garant för den personliga integriteten då förbudsalternativet enligt liggande förslag till ny upphovsrättslag innebär att den enskildes hårddisk måste kontrolleras. Det kan låta som konspiratorisk science fiction, men med exempelvis Microsofts NGSCB (tidigare kallat Palladium) ges möjlighet till
sådan kontroll på operativsystemnivå. Upphovsrättsinnehavarna kan alltså framöver med enkla tekniska medel potentiellt kontrollera den enskildes hårddisk.
Kassettersättningen är i sig ett litet pris att betala för den personliga integriteten. Trogna läsare av www.idg.se har hört mig föra fram argumenten ett tröttsamt antal gånger och jag började under inverkan av Carolines bordeaux docera för Richard och dennes flickvän Helena på samma sätt som ovan, vilket nästan är ett gränsfall i skriven form, men helt oacceptabelt under en middag. Sorry.
Konsulten Martin höll med Richard om att det finns stora strukturproblem i branschen som lider av oligopolliknande effekter med för få aktörer och produkter som i sig har statligt monopolskydd. Martin såg inget problem att betala till Madonna när hon framför sina verk, men varför skall man betala till en ineffektiv industri med tveksamt existensberättigande? Richard satte en trepoängare när han konstaterade att distributionsmodellen som skivindustrin använder sig av är fullständigt föråldrad och att branschen därmed fött de illegala alternativen genom sin egen passivitet. Varför skall man försvara en sådant brist på handlingsförmåga med lagstiftning? Håller vi på att skapa en underhållningsindustrins motsvarighet till det statliga åtgärdsprogrammet under varvskrisen?
Vår vän diskjockeyn hade gått från bordet och lagt sig på soffan vid den här tidpunkten för att vila upp sig inför kvällens spelning på Laroy. Christer är annars ett bra exempel på en upplevelseindustri där man inte kan ersätta hantverk med industriell produktion. Laroy skulle inte vara detsamma om man lade en Absolut Happy Party-skiva i CD-spelaren istället för att anlita en av Stockholms hetaste diskjockeys med den typ fingerspitzgefühl som gör att han vet när han skall spela Enrique Iglesias
(Can't) Escape (My love) eller när mot alla odds om ni frågar mig Barbados faktiskt är helt rätt för att få igång dansgolvet.
Underhållningsindustrin behöver sin Madonna, sin Christer och sina duktiga marknadsförare och promotion-personer på skivbolagen. Givetvis skall dessutom upphovsmännen och andra aktörer i branschen få bra betalt för sina insatser. Men varför behöver underhållningsindustrin egentligen skydd för tekniska skyddsåtgärder och distribution av plastbitar? Varför behöver underhållningsindustrin ta betalt av dig när du lagrar din fria programvara eller semesterbilder på CD-ROM?
Till skillnad från Jack Nicholson i Gökboet har jag möjligheten att fortfarande komma till sans. Jag måste inse att debatten kan föras på två nivåer. En är den pragmatiska debatten om hur EU:s infosoc-direktiv skall implementeras i Sverige. Den andra är hur våra barns idéer skall formas och hur deras kreativitet skall styras och belönas i framtiden. Det som Richard talar om. Det är den debatten som vi inte får glömma bort.
Kassettersättning kan ha sina fördelar, men när jag argumenterar för det har jag reda"n accepterat att upphovsrättsindustrin har ett berättigat krav på ökat skydd. Kanske skall man istället låta musikindustrins dinosaurier dö i frid om de inte klarar av att anpassa sig till den nya digitala verkligheten. De behöver inte ens den hjälp som Jack Nicholsons karaktär Randle Patrick McMurphy fick av sin tuggummituggande vän i Gökboet.
McMurphy kvävdes med en kudde. När det nu sagts får McMurphy avsluta på det enda sätt som egentligen argument för Infosoc-direktivets införande förtjänar att bemötas på:
- Why don't ya shut your goddamn mouth and play some music.
Av: Mikael Pawlo
Varför skall oskyldiga betala för att musikbranschen har föråldrade affärsmodeller? Varför kan det då inte lika gärna ingå en mördaravgift när man säljer moraknivar? IT-killen Richard ställde sig mycket frågande till den positiva särbehandlingen av upphovsrättsindustrin och särskilt kassettersättningen. Jag försökte förklara för Richard att vi inte har något val utan måste implementera ett stärkt skydd för upphovsrätten på grund av Sveriges medlemskap i EU.
Ett system med kassettersättning har den positiva effekten att det dels i första hand belastar de som faktiskt har glädje av att kopiera verken, dels just drabbar godtyckligt. Godtyckligheten är i sig en garant för den personliga integriteten då förbudsalternativet enligt liggande förslag till ny upphovsrättslag innebär att den enskildes hårddisk måste kontrolleras. Det kan låta som konspiratorisk science fiction, men med exempelvis Microsofts NGSCB (tidigare kallat Palladium) ges möjlighet till
sådan kontroll på operativsystemnivå. Upphovsrättsinnehavarna kan alltså framöver med enkla tekniska medel potentiellt kontrollera den enskildes hårddisk.
Kassettersättningen är i sig ett litet pris att betala för den personliga integriteten. Trogna läsare av www.idg.se har hört mig föra fram argumenten ett tröttsamt antal gånger och jag började under inverkan av Carolines bordeaux docera för Richard och dennes flickvän Helena på samma sätt som ovan, vilket nästan är ett gränsfall i skriven form, men helt oacceptabelt under en middag. Sorry.
Konsulten Martin höll med Richard om att det finns stora strukturproblem i branschen som lider av oligopolliknande effekter med för få aktörer och produkter som i sig har statligt monopolskydd. Martin såg inget problem att betala till Madonna när hon framför sina verk, men varför skall man betala till en ineffektiv industri med tveksamt existensberättigande? Richard satte en trepoängare när han konstaterade att distributionsmodellen som skivindustrin använder sig av är fullständigt föråldrad och att branschen därmed fött de illegala alternativen genom sin egen passivitet. Varför skall man försvara en sådant brist på handlingsförmåga med lagstiftning? Håller vi på att skapa en underhållningsindustrins motsvarighet till det statliga åtgärdsprogrammet under varvskrisen?
Vår vän diskjockeyn hade gått från bordet och lagt sig på soffan vid den här tidpunkten för att vila upp sig inför kvällens spelning på Laroy. Christer är annars ett bra exempel på en upplevelseindustri där man inte kan ersätta hantverk med industriell produktion. Laroy skulle inte vara detsamma om man lade en Absolut Happy Party-skiva i CD-spelaren istället för att anlita en av Stockholms hetaste diskjockeys med den typ fingerspitzgefühl som gör att han vet när han skall spela Enrique Iglesias
(Can't) Escape (My love) eller när mot alla odds om ni frågar mig Barbados faktiskt är helt rätt för att få igång dansgolvet.
Underhållningsindustrin behöver sin Madonna, sin Christer och sina duktiga marknadsförare och promotion-personer på skivbolagen. Givetvis skall dessutom upphovsmännen och andra aktörer i branschen få bra betalt för sina insatser. Men varför behöver underhållningsindustrin egentligen skydd för tekniska skyddsåtgärder och distribution av plastbitar? Varför behöver underhållningsindustrin ta betalt av dig när du lagrar din fria programvara eller semesterbilder på CD-ROM?
Till skillnad från Jack Nicholson i Gökboet har jag möjligheten att fortfarande komma till sans. Jag måste inse att debatten kan föras på två nivåer. En är den pragmatiska debatten om hur EU:s infosoc-direktiv skall implementeras i Sverige. Den andra är hur våra barns idéer skall formas och hur deras kreativitet skall styras och belönas i framtiden. Det som Richard talar om. Det är den debatten som vi inte får glömma bort.
Kassettersättning kan ha sina fördelar, men när jag argumenterar för det har jag reda"n accepterat att upphovsrättsindustrin har ett berättigat krav på ökat skydd. Kanske skall man istället låta musikindustrins dinosaurier dö i frid om de inte klarar av att anpassa sig till den nya digitala verkligheten. De behöver inte ens den hjälp som Jack Nicholsons karaktär Randle Patrick McMurphy fick av sin tuggummituggande vän i Gökboet.
McMurphy kvävdes med en kudde. När det nu sagts får McMurphy avsluta på det enda sätt som egentligen argument för Infosoc-direktivets införande förtjänar att bemötas på:
- Why don't ya shut your goddamn mouth and play some music.
Av: Mikael Pawlo
Den här artikeln har null kommentarer:
Molnigt på idg.se?
