Göran Persson är tyst om ett folkmord. Detta trots att folkrättsprofessorn Ove Bring på utrikesdepartementets uppdrag redan för sex veckor sedan konstaterade att folkmordet i Sudan pågår. Detta trots att Göran Persson arrangerat folkmordskonferenser för miljontals kronor. Detta trots att man beräknar att tusentals människor kommer att dö om dagen samtidigt som Göran Persson specialbeställer lyxskorpor från NK.

Det som borde vara ett ypperligt ämne för en alternativ mediebeskrivning passerar relativt obemärkt i den svenska bloggosfären. Medan amerikanska teknikbloggare som Jim Moore, förvisso som relativt ensam amerikan, skriker "SOS for Sudan" ägnar sig den svenske bloggaren åt att diskutera I, Robot, att berätta om nya avsnitt av Buffy i svensk teve och vädret på semestern, bara för att välja några rubriker ur den svenska bloggskörden denna onsdagsmorgon.

Det är möjligt att jag i mina efterforskningar missat något inlägg, men någon större debatt pågår knappast. Den så kallade Blinda Hönan - Jonas Söderström - nämnde folkmordet i Sudan i juni, men ingen större reaktion kom på detta inlägg. Emil V skriver kort på "I Elden" för en dryg vecka sedan och berömmer USA som pressar på EU om folkmordet. Fred undrar i Freds svenska blog i slutet av juli varför ingen protesterar mot folkmordet. Tja, kanske beror det på den skrala uppmärksamheten av det.

Det enda som tycks verkligt engagera den svenska bloggosfären är diskussioner om den svenska bloggosfären. Då studsar inläggen mellan bloggarna som bollen när en ilsken J-O Wallner spelar väggpingis. Folkmorddiskussionerna liknar mer att skrika i rymden. Inga kommentarer, inga diskussioner.

Egentligen är det inte så konstigt. Ett folkmord passerar obemärkt i svenska bloggar på samma sätt som en regnkatastrof och översvämning i Bangladesh gör det i svenska medier. Det är inte en fråga om en global
konspiration av Chomsky-mått, utan helt enkelt om ointresse och omedvetenhet. Klassiska journalistiska nyhetsvärderingsprinciper som ovanlighet och sensation ("man bet hund"), geografisk närhet, aktualitet, kändisfaktor ("micke persbrandt bet hund") och identifikation spelar en viktig roll även för bloggaren. Bloggaren vill ju också bli läst. Därför blir svenska bloggar lätt en spegel av vad svenska medier innehåller. Gräsrotsjournalistiken blir ingenting annat än ett annat perspektiv på den agenda som Dagens Nyheter och SVT sätter.

I Dagens Nyheter är det mest ledarsidans Per Ahlmark och Peter Wolodarski som indignerat eldar på Göran Persson och Laila Freivalds och kräver svenska politikers agerande i folkmordsfrågan. Som nyhet är Sudan däremot mindre intressant än som opinionsmaterial. Sålunda blir det tyst i den svenska bloggosfären.

Bloggarna tillskrivs ofta nästan magiska egenskaper som gräsrotsmedium. Dan Gillmor talar i sin bok We the Media om "a new era of journalism". Professor Lawrence Lessig skriver i Wired mot bakgrund av presidentkandidaten Howard Deans bloggkampanj om hur gräsrötternas bloggar förändrar det amerikanska presidentvalet. Och trots den nya eran av distribuerad journalistik och omvälvningar av presidentvalskampanjer är de svenska bloggarna tysta medan 1 000 människor om dagen dör i Sudans område Darfur.

Ekvationen går inte riktigt ihop. Eller kanske är det just det som den gör. Sannolikt är det bara mänskligt. De journalistiska principerna gäller. De svenska bloggarna kan göra mycket för att ge alternativa perspektiv på stora, spännande händelser som hamnar på förstasidan i Dagens Nyheter. Men det kommer att dröja tills bloggarna blir ett alternativt medium som rapporterar om händelser som inte alls får utrymme i svenska medier. När bloggarna i sig blir ett förstahandsval för att följa givna aktuella händelser. Det kan säkert hända. Men det är långt dit och då är befolkningen i Darfur sedan länge utplånad.

Mikael Pawlo

Relaterade länkar:

Sweblogs:
www.sweblogs.com