Det var ett tag sedan jag spelade ett sping-och-skjuta spel. Jag tycker bättre om strategispel och möjligheten att fundera ut en bra taktik och de senaste versionerna av till exempel Quake har gjort mig nästan illamående framför skärmen med alldeles för mycket 3D och för snabba rörelser. Därför var jag tveksam till att testa Aspyrs senaste spel i denna genre, Prey.

Spelet öppnar med en scen i en bar där huvudpersonen, en reservat-indian, skyddar sin flickvän mot ett par bråkstakar. En TV står påslagen i baren och plötsligt avbryts TV-sändningen av ett nöd-meddelande och kort därefter blir de alla bortförda i ett rymdskepp upp till ett enormt klot, delvis levande, delvis mekaniskt som svävar i närheten av vår planet. Klotet har kommit till jorden för att skörda människor, en god källa för protein visar det sig.

Tommy, som huvudkaraktären heter, ramlar av transportbandet och försöker att rädda sin flickvän. Han lyckas dock inte rädda sin farfar vilken processas till protein liksom tusentals andra människor. Det är en miljö av skrikande barn och kusliga scener men inte värre än en normal Hollywoodfilm av idag. Stämningen så här långt i spelet är gripande och vad jag gillar mest är att det är relativt lätt att hålla reda på kontrollerna. Man rör sig framåt, bakåt och åt sidorna via tangenter på tangentbordet och tittar sig omkring genom att flytta musen. Det är enkelt och intuitivt men bäst av allt så finns det inte så mycket att hålla reda på vilket gör att man istället kan koncentrera sig på själva spelet.

Detta var den största överraskningen för mig med detta spel. Jag mådde inte illa av 3D-världen och att röra mig i den. Men egentligen borde det vara värre i detta spel än i de flesta andra då man kan gå på väggarna och i taket ibland! Gravitationen flyttar sig genom spelet och du som spelare kan ofta själv välja åt vilket håll du skall dras och därmed vilken yta du skall stå på. Jag antar att denna extra effekt ”redde ut” det hela i min hjärna och gjorde det enklare att hantera den speciella 3D-bild som skärmen visar. Men det kan säkert vara tvärtom för andra spelare.

Farfar dog alltså tidigt i spelet men har kontakt med huvudpersonen via andevärlden. Också detta fungerar bra för mig då jag likt indianerna i USA tror att det finns ett ”liv efter detta”. Att kunna gå ut ur kroppen och flyta igenom annars ogenomträngliga energifält och öppna låsta dörrar från andra sidan är naturligtvis en viktig del av spelet.

Det blir allt mer spännande och den välgjorda 3D-världen med snygg och genomtänkt grafik gör det alltmer engagerande. Det blir både roligt och spännande att leda Tommy att rädda sin flickvän, och desto mer spännande när han senare blir av med henne igen och måste gå igenom många nivåer för att slutligen konfrontera ”hjärnan” i det hela.

I spelet får du lösa en del praktiska problem och finna din väg i labyrintliknande miljöer samtidigt som du får bekämpa en hel del olika bestar. Ibland kan du flyga runt i speciella farkoster och det är tydligt att det finns många olika sätt att ta sig igenom en nivå. Spelet har något av filmkänsla över sig och detta fungerade bra för mig som älskar filmer. Jag kunde kliva in i en intressant och spännande berättelse och styra en av karaktärerna genom äventyret. Trots att det hela leder i en bestämd riktning känns det aldrig tråkigt eller förutsägbart.

Jag spelade igenom alla nivåerna utan att använda några fusk, mest för att de jag fann på webben inte verkade funka på Macen. Ungefär tre fjärdedelar in i spelet kom jag åt en tangentkombination vilket öppnade upp en textdel som täckte halva skärmen. Detta såg ut att vara en del av spelets interna kod och tydligen gjorde jag något där jag inte skulle gjort då den fina bredbildsytan jag tidigare spelat på plötsligt blev 4:3-tv och trots upprepade försök att ändra tillbaka detta i spelinställningarna fastnade det i denna upplösning resten av spelet.

Tycker du inte om blodiga spel kan det vara skäl nog att välja bort Prey. Här handlar det om en utomjordisk ras som lever på människokött och det temat används i designen av de olika miljöerna. Älskar du att kunna välja mellan dussintals vapen blir du också besviken, för mig var det perfekt att bara ha sju olika saker att hålla reda på eftersom jag inte är en hardcore-spelare och hellre lägger min energi på att följa handlingen i spelet än att memorera kortkommandon och vapenkombinatoner.

Nackdelen med spelet är att det ibland känns lite väl linjärt – allt leder till nästa nivå vilken leder till nästa och så vidare. Om du slarvar och ”dör” hamnar du i andevärlden en stund men är sedan raskt tillbaka. Detta var förstås hjälpsamt men jag saknade en mer smärtsam konsekvens av att spela för slapphänt.

MacWorlds köpråd
Tycker du om intelligenta ”spring-och-skjuta”-spel med en gripande historia och utmanande kluriga nivåer är Prey helt klart något du skall skaffa. Men tänk på att din dator måste uppfylla kraven, annars blir njutningen utbytt i frustration. På en MacBook Pro 17-tummare med Core 2 Duo är det förstås en fröjd att spela spelet. Är du känslig för blod och otäckheter skall du välja något annat.