Man tar till höger efter Drottningholms slott och efter den första vägkröken ser man en klunga byggnader utspridda på var sin sida om vägen.

En och annan radiomast och några parabolantenner antyder att det inte handlar om en lantbruksskola eller en av Vägverkets lokalavdelningar.

Mina värdar möter mig utanför huvudingången och det är uppenbart att genom den släpps inga utomstående. Vi går tvärs över vägen till vad som verkar vara en utbildningslokal som sällan används, vi förser oss med kaffe och vandrar ner i källaren.

Där öppnar Lars Hansson med viss stolthet dörrarna till muséet, ett teknikhistoriskt miniatyrmuseum som FRA inte har resurser att visa för allmänheten. Han jobbar nu med att komplettera datoravdelningen i muséet.

Lars Hansson

Radioapparater på längden och tvären, pejlar, fotografier och nyförvärvet: Hela radioutrustningen från den bärgade DC3:an; rostiga, buckliga gulbruna apparater med spruckna instrument. Blott plastöverdraget till en diktafon är förvånansvärt intakt efter 50 år på Östersjöns botten, fortfarande mjukt och med en hel del av originalfärgerna kvar.

Man kan jämföra med tvillingen på hyllan bredvid som fanns i den andra av de två flygplan FRA använde för signalspaning under det kalla krigets början.

Cykelkedjor

I andra änden av lokalen står maskinerna på rad: Tre varianter av Enigman, en rad krypteringsmaskiner byggda av Hagelin, den stora G-skrivaren, hembygget med cykelkedjor...

Enigmor

Jag står ett ögonblick och håller tre rotorer från Enigman i handen och tycker att historien susar lite extra.



Enigmas rotorer var världskrigets hetaste krigsbyte!


Livstid på anstalten
Anders Wik slår sig ner med kaffemuggen och börjar berätta.
Han är överdirektör, vilket betyder att han är den näst högste chefen för bygget, snäppet under generaldirektören.

– För det första är hela vårt namn fel, säger han, vi är en civil myndighet under försvarsdepartementet och tillhör alltså inte till försvaret. Radio är bara en del av det vi sysslar med och anstalt det vill vi inte vara. Det hände faktiskt att en byggfirma satte taggtråden på insidan av staketet när en av våra anläggningar ute i landet byggdes om, de tog anstaltsnamnet på allvar!

Som så många andra har han tillbringat hela sitt yrkesliv på "anstalten", han kom hit som värnpliktig 1966. Precis samma historia som Bengt Beckman berättade några veckor tidigare, se CS 27/5 -05. Han kom som värnpliktig 1946 och stannade till pensioneringen 1991.

– Många blir kvar, man blir liksom aldrig färdig. Och hur många kryptologjobb finns på den öppna marknaden, säger Anders Wik och lägger till att FRA i dag är den största arbetsgivaren för disputerade matematiker utanför universiteten.

Wik vid Facit EDB

Då han började 1966 hade FRA fått sin första egna dator, en Facit EDB. För att komma längre tillbaka i historien tar Anders Wik fram en historik som FRAs förste it-chef Carl-Gösta Borelius skrivit.

Han var en av Beurlings lärjungar på FRA och var med om att knäcka flera av de maskiner som efterträdde den ursprungliga tyska G-skrivaren mot slutet av världskriget.

Hans historik heter FRA och ADB och börjar med hålkorten.

Det började med hålkort
FRA började stansa kort i januari 1942. Det handlade om att sortera kodgrupper och skriva ut ordnade listor där kodgrannar lätt kunde urskiljas. Det snabbade upp kodforceringen avsevärt.

Själva bearbetningen skedde först på IBMs servicebyrå av en FRA-tjänsteman. Så småningom fick man egna tabulatorer och kortsorterare.

Men hålkortssystemen var byggda för vanlig statistik, inte för att bearbeta chiffer. Så småningom byggdes därför en rad specialmaskiner, till och med en översättare för Beskremsor. Först 1971 skrotades hålkortsavdelningen.

Borelius behandlar förhistorien till datorepoken på ett par ställen och ger den lite pikanta detaljen att svenska ambassaden i Washington redan 1943 "genom grov indiskretion" fått antydningar om att USA använde maskiner för att forcera krypterat material. Vad det skulle vara för slags maskiner är ett mysterium än i dag!

FRA försökte få fram mer information via Boris Hagelin, som konstruerade kryptomaskiner, och elektronikprofessorn Hannes Alfvén, men utan resultat.

Resor till USA
Så småningom kommer dock precisa uppgifter om projektet Eniac via metereologen Åke Rossby som hade professurer både på MIT och KTH. Hans bror Åke jobbade på FRA och blev anstaltens representant i Matematikmaskinnämnden.

Mycket har skrivits om stipendieresorna till USA, matematikmaskinutredningen och bygget av Bark och Besk. Men Carl-Gösta Borelius ger sin version av händelseförloppet:

FRA bad i januari 1946 att få köpa en maskin som också skulle kunna användas för andra militära och civila uppgifter. i ett pm förklarade FRA att "anstalten inte borde synas i ärendet utan att det var lämpligare att Marinförvaltningen officiellt handlade ärendet".

Så blev det, och det var ingen långsökt konstruktion för marinen hade stort behov av att räkna skjuttabeller och hörde till de pådrivande krafterna.

Provisoriet Bark, relämaskinen som Gösta Neovius byggde efter Conny Palms ritningar, betraktas oftast som en parentes i historien. Det blev den också för FRA, som dock gav datorn dess elddop i månadsskiftet maj-juni 1950.

FRA hade fått tio dagars gratis provkörning och utnyttjade tiden maximalt.

Nattjobb vid Besk
Borelius, Stig Comét, Olof Boivie, Sven Fredriksson och ett par man till körde fyrskift. Första passet midnatt till klockan 06, andra passet 06 till 12, tredje 12 till 18 och sista passet 18 till midnatt.

Borelelius inledde på kvällen den 30 maj och avslutade med att jobba från midnatt till klockan 09 måndagen den 12 juni.

Det blev aldrig några mer Barkkörningar men desto fler på efterföljaren Besk, som FRA körde i stort sett varje natt i åtta år.

Foa-programmeraren Elsa-Karin Boestad-Nilsson berättade när jag träffade henne i vintras att "vi hade väl nästan bara hemliga saker för oss, men vi låtsades inte om det.

FRA däremot var superhemliga och låste om sig". Borelius ger en annan stämningsbild:

"Så gick kvällen med omväxlande bearbetning och programinkörning och efter några timmar var den inbokade tiden slut och man stämplade ut och överlämnade maskinen till nästa kund som stod där, otåligt väntande. Man stoppade ner sina remsor och hemliga resultatutskrifter i portföljen och begav sig på hemväg med portföljen krampaktigt fasthållen under armen. Nu tyckte man att alla personer man såg i gathörnen såg ovanligt skurkaktiga ut."

FRA fick också tillgång till den Facit EDB som Matematikmaskinnämnden köpte, men nattskiften och pendlandet mellan Lovön och Drottninggatan var naturligtvis inte en bra lösning.

Enligt Borelius bromsade mattenämnden alla försök från myndigheterna att skaffa egna datorer, men till slut, hösten 1962, fick FRA en egen Facit EDB.

Det var en modifierad Besk, så de gamla programmen kunde köras direkt. Den gick parallellt med hålkortsmaskinen 1401 (ibland med tvåskift i datorhallen) fram till 1971 då Saabdatorn fick sällskap av efterföljaren D22.

När EDB-maskinen stängdes av i februari 1974 visade mätaren 25 149 körda timmar.D22:an blev en välkommen ökning av kapaciteten och det skulle dröja fram till 1975 innan det var dags för tvåskift igen.

Tre år senare fick FRA överta en begagnad D22 och allt rullade sedan på ända fram till 1982 då Saab-eran tar slut med den misslyckade satsningen på D23.

Människor behövs
hade FRA redan upphandlat en modernare anläggning från Control Data Corporation, och då är vi inne på ett nytt kapitel. Dessutom förklarar det varför Lars Hansson bygger upp datorhörnan i muséet.

Efter tekniskt gymnasium i Linköping och tid på Datasaab blev han servicetekniker på CDC och installerade den första maskinen på FRA 1980.

– Medan FRA byggde fast sig i en CDC-arkitektur så tynade företaget bort. Till slut var jag den ende anställde i Sverige och 1995 anställdes jag av FOA. Jag åkte ibland runt i Europa i min Volvokombi och plockade upp reservdelar från andra nedlagda lokalkontor och kundinstallationer.

– Inte förrän 2000 kunde FRA helt komma ur CDC-arvet, men då hade vi redan fått våra första maskiner från Silicon Graphics. Vilken skillnad, luftkylda datorer i kylskåpsformat jämfört med de gamla vattenkylda CDC-apparaterna!

På det hela taget tycks FRAs datorbehov ha tillfredsställts, men Anders Wik blir märkbart fåordigare ju längre fram vi kommer i historien.

Han redovisar en lista som går fram till superdatorn från HP som kom 1999.

– Då låg vi sjua på superdatorernas 500-lista, i dag är vi väl inte ens med på listan, säger han och sedan inte mycket om den saken.

Men datorkraft är inte allt. Jag frågar honom om vad han skulle gjort med Enigmatrafiken om han fått den i dag. Bara köra in den i superdatorn tillsammans med en tysk ordbok och tugga på?

– Råstyrka hjälper inte. Den behövs, den blir förr eller senare nödvändig, men utan duktiga kryptologer och matematiker, utan tillräcklig kunskap om materialet, hjälper ingen datorkraft i världen. Vi skulle göra som Beurling, leta efter upprepningar, misstag, mönster. Människor gör misstag och det behövs människor för att upptäcka dem.

I CS 17/6 2005