Finansieringen är en knäckfråga i Köpenhamn. De tunga aktörererna avvaktar varandra och hoppas att EU tar det viktiga första steget.
Det råder varken enighet om hur mycket det kostar att åtgärda klimatet, vem som ska betala eller hur det ska gå till. Det svåraste är kanske inte att få fram pengarna i sig, utan snarare vem som ska göra vad och vem som ska ha kontroll över dem.
När det gäller själva metoderna finns det i alla fall en relativt stor enighet om att det behövs en mix av offentliga medel och marknadsmekanismer. Förutom att stödja utvecklingen och influera till hållbara konsumtionsmönster omfattar det privata kapitalet 86 procent av det totala investeringsflödet, varför det är helt avgörande att styra detta i klimatvänlig riktning. Den klimatrelaterade affärsverksamheten har stigit till 530 miljarder dollar och kan komma att överstiga 2 000 miljarder dollar 2020. Intressant att notera är att Stern i sin rapport för några år sedan bedömde att det skulle ta ända till 2050 för att nå den nivå vi redan har uppnått.
Den svåra nöten är att få länder att implementera de möjliga styrmedel som redan finns, till exempel klimatskatter och utsläppshandel. Koldioxidbeskattning har visat sig vara en av de mest effektiva åtgärderna för att driva utvecklingen åt rätt håll. En global koldioxidskatt på till exempel en procent för produktionsvärdet av fossila bränslen i OECD-länderna skulle enligt en rapport från Global Utmaning ge 22 miljarder dollar. Bara en handfull länder har infört koldioxidskatt och vägen till en global skatt känns oändligt lång.
Utsläppshandel sker både mellan länder som omfattas av Kyoto-protokollet och mellan företag som ingår i ländernas inhemska system för handel med utsläpp. FN bedömer att utsläppskrediter kommer att generera utsläppsminskningar till ett värde av 10 till 34 miljarder dollar per år. Bedömningen bygger på ett genomsnittligt pris på 20 dollar per ton. Potentialen för utsläppsminskningar i enbart u-länderna är dock upp emot sju gånger högre än efterfrågan.
Ett sänkt tak för utsläppen tvingar fram mer resurser för utsläppsminskningar, vilka lokaliseras till de mest kostnadseffektiva åtgärderna. Genom att öka andelen av utsläppsrätter som auktioneras ut får statsmakterna intäkter som kan användas för att finansiera klimatåtgärder.
Marit Ragnarsson är före detta sakkunnig på Miljödepartementet. Idag medverkar hon regelbundet i Miljöaktuellt som oberoende klimatexpert.
Fler analyser av Marit Ragnarsson
