Mekanikerna byggde landet

I utkanterna av Eskilstuna lyfter jag på kepsen för Carl Edvard Johansson. Fabriken susar förbi på vänster hand.

- Vem är det, frågar en medresenär.

Va, jamen, Mått-Johansson alltså. Han med måttsatsen!

- Har jag aldrig hört talas om.

Jag suckar och börjar förklara. En av dessa svenska uppfinnare.

Mannen som på gevärsfabriken strävade efter precision så att delarna blev utbytbara.

Resultatet blev kombinationsmåttsatsen bestående av 102 exakt slipade passbitar som i tusentals kombinationer kunde ge alla mått från en millimeter till två decimeter.

Faktiskt själva förutsättningen för all modern industriproduktion av vapen, kullager, bilar ?

När han steg i land i USA efter första världskriget hyllades han som "den svenske Edison", som själva grundläggaren till den amerikanska tekniska överlägsenheten i kriget. Henry Ford köpte hans fabrik och satte honom i sin koncernledning.

Hur som helst så kommer vi fram till vårt mål. Solen går ner över den snögnistrande slätten och efterträds så småningom av en stor, röd fullmåne. Som en Västgöra Kloster upphängd över Mariestad.

Någon frågar vad jag skrivit om på sistone och jag undviker att säga Axel Wenner-Gren för att slippa ännu ett "vem är det".

Det var ju länge sedan. Det var i mina föräldrars veckotidningar mångmiljonären figurerade. Där hustrun Marguerite visade upp sina kläder eller hundar, där världens största lyxjakt ängade fram över oceanerna och där dåtiden jet-set minglade på Häringe slott.

Och vem minns gamla svenska uppfinnare? Ja, förutom Alfred Nobel då, han med middagarna i Stadshuset.

Wenner-Gren uppfann kanske inte något annat än medarna under dammsugaren. Men han var en i raden av svenska mekaniker och innovatörer. Praktiska produktutvecklare.

John Ericsson uppfann inte propellern lika lite som Lars Magnus uppfann telefonen. Willgodt Odhner var inte först med en mekanisk räknesnurra och Gideon Sundbäck var bara kanske blixtlåsets fader. Johan Petter Johansson var inte den förste som gjorde en ställbar nyckel. Men hans skiftnyckel och ställbara rörtång fick den självklara designen, fortfarande med Enköpingsnamnet Bahco som främsta varumärke. Berndt August Hjort Compani, alltså.

Odhner blev Facit, Lars Magnus blev L M med hela värden, John Ericsson står fortfarande staty i Battery Park på Manhattan. Han och brorsan Nils fick jobb tillsammans med fadern under Baltzar von Platen för att bygga Göta Kanal. Så tar man tillvara de unga snillena. (Nils byggde sedan det svenska järnvägsnätet).

Wenner-Gren må ha varit en pajas, en aldrig fullvuxen gosse med alldeles för mycket pengar och en på tok för stor tilltro till omgivningen.

Men han byggde upp Electrolux baserat på uppfinningar som han plockade upp och gjorde till fungerade massmarknadsprodukter, han startade Saab och fortfarande delas det ut pengar från hans donationer på universitet här och där i världen. Han var i sina bästa år en klipsk affärsman, men i botten fanns mekanikintresset som förmodligen är gemensamt hos raden av svenska uppfinnare: Carl Nyberg med blåslampan, Gustaf de Laval med mjölkseparatorn (hur ska man förklara den för ungdomar som bara sett mjölk i tetrapak?) och mjölkmaskinen.

Vi kan gå tillbaka till Christoher Polhem, 1700-tales geniale mekanikus, en Leonardo vid Falu Gruva. Vi kan ta herrar Scheutz, far och son, som gjorde vad Charles Babbage gått bet på - att bygga den första datamaskinen. Och Wiberg som gjorde den mindre och bättre. Erik Stemme och Gunnar Stenudd på Facit. Håkan Lans.

Listan är lång, men om de inte lyfts fram, om de inte blir nationella hjältar för ständigt nya generationer, hur ska då unga snillen få inspiration?