På spaning efter framtiden

Den här artikeln skrev jag i november 2004. Det var ett år med många kontakter med Lars Philipson. Vi grävde i Riksarkivets samlingar från Matematikmaskinnämnden och diskuterade hans tes om att datorutvecklingen kört på i ett och samma spår sedan starten. Utan att någon funderat på alternativa vägar. Vi gnabbades om vilket år stordatorn fyllde år och om mina rader om en svensk ingenjörstradition från Polhem och bymekanikerna. Sommaren 2008 ringde min telefon när jag stod på ett byggvaruhus i Provence. Det var Gunilla Philipson som berättade att hennes bror dött knall och fall på universitetet.

– Jag vet att han gillade dig, så jag ville berätta det själv, sa hon.
 Lars Philipson tillbringade hela sitt vuxna liv på Lunds tekniska högskola men han var inte någon världsfrånvänd professor. Han skapade själv sitt ämne datorsystemteknik och utbildade generationer av studenter som fick – eller tvangs – utveckla fungerade konstruktioner i stället för teoretiska utläggningar.
 Han kunde vara oresonligt svartvit i sina åsikter och bitande kritisk i sina omdömen. Och en väldigt god vän.

Lars Philipson kommer upp från Lund på ett av sina intensivt fullbokade Stockholmsbesök och hivar upp en jättebunt papper ur portföljen.

– Här ska du få se, säger han entusiastiskt, här har vi en av våra största uppfinnare som blivit skandalöst undanskuffad och bortglömd. Ändå var han väldigt uppmärksammad i Europa på sin tid. Eller under en period i alla fall. Inte att undra på, för han byggde en differensmaskin som tryckte matematiska tabeller och som inte var större än en symaskin. Han klarade vad Babbage aldrig lyckades med och han gjorde det enklare, billigare och i större skala än vad herrarna Scheutz någonsin förmådde. Ändå är de uppmärksammade i alla historieböcker medan Martin Wiberg bara fått en och annan bisats på de senaste 50 åren!

Så travar han upp fotostatkopior och utskrifter: Ett par artiklar om Wiberg i Tekniska museets årsbok – en från 1933 och den senaste från 1955 – en tidningsartikel från 1951 och en sida från Nordisk Familjeboks klassiska uggleupplaga från 1921. Sannerligen var det länge sedan någon kom ihåg Martin Wiberg!

Lars Philipson försvinner iväg till ett möte på KTH och lämnar mig med pappersbunten. Innan fredagen är slut ska vi ses igen, då på Tekniska museet där Wibergs maskin faktiskt finns!

Akademisk brux
Så möts vi i museets entré, släpps in i arkivet och väntar som barn på julafton på att föremålschefen Matts Ramberg ska plocka ut den magiska manicken från sitt tjänsterum. Och där är den – en blänkande pjäs i mässing och järn! Inte större än en symaskin men tung som attan, 15 kilo minst. Vi får vita bomullshandskar på oss innan vi ens får sätta oss vid maskinen.
– Nu ska vi lista ut hur den fungerar, säger Lars Philipson ivrigt, men sedan följer faktiskt en lång period av tystnad. Vi hummar och petar och vrider, men väldigt få detaljer låter sig manipuleras. Några lösa delar i en kartong gör inte saken begripligare.

Kartongen innehåller däremot inte någon bruksanvisning, men faktiskt finns det en sådan. På franska! När Martin Wiberg demonstrerade sin maskin för den franska vetenskapsakademien så skrevs en detaljerad rapport om maskinen. Därför kan vi nu sitta och stava oss igenom beskrivningen från 1863: ”Cette machine se compose essentiellement de 75 disques métalliques ... machinen består huvudsaklingen av 75 metallskivor runt en axel kring vilken de kan vridas individuellt. Varje skiva har tio rektangulära tänder på vilka sifrrorna 1-9 är ingraverade. De 75 skivorna delas in i femton grupper om fem skivor vardera ... En parallell axel, som som kan vridas runt den förra, bär 30 fingrar eller krokar som kan haka i och vrida 30 hjul i taget. Överst sitter en kam som tillåter de 30 skivorna att vridas samtidigt som de övriga 45 hålls stilla..."

Utan vev
Jodå, alla detaljer stämmer. Kammen sitter där, de 30 krokarna ser vi, men det går inte att fälla upp dem mot sifferhjulen. En spärr, som förmodligen bara släpper när maskineriet sätts i rörelse, håller den låst. En liknande rad krokar på andra sidan går dock att rubba, men till föga nytta. Lars Philipson tar en serie närbilder medan han lyfter krokarna för att hemma kunna studera vad kugghjulet där nere egentligen gör under tiden.
– Han var snillrik! Alla funktioner hänger ihop med varandra, säger Lars Philipson.

Längre än så kommer vi inte. Ett skäl kan vara att veven saknas. På 1800-talsbilderna ser den ut att ha en tvärpinne som påverkar ett par hävarmar, och där finns nog en nyckel till det hela. Men logiken i beskrivningen förefaller glasklar, även om den alltmer detaljerade beskrivningen av kugghul och differenser får det att gnissla i åtminstone min hjärna. Och fredagseftermiddagen mörknar. Museipersonalen vill gå hem och vi tvingas lämna detta stycke finmekanik.

Framtidsmål
Jag kör Lars Philipson till Bromma flygplats. Vi pratar mest kugghjul men han säger också:
– Jag du vet vad jag håller på med, så du förstår var det här passar in.
Jo, jag gör väl det. Med åren har han allt mer inriktat sig på framtidens datorer. Han är helt enkelt på jakt efter en ny arkitektur, ett nytt, precist beskrivande språk, nya regler för att hantera språket och en ny generation säkra datorer. För att komma dit, söker han sig bakåt i historien. Det är inte så paradoxalt som det låter, för någonstans där fanns en tid då datorerna eller deras föregångare utförde prices vad som förväntades av dem, varken mer eller mindre. Lars Philipsons mål är att få åtminstone en del av informationshanteringen lika regelstyrd som fysiken. En maskin som Martin Wibergs är därför ytterligare en pusselbit.

Efter några dagar kommer ett mejl från Lund:
”Jag koncentrerat mig på mekanismen för addition, själva hjärtat i en diffrensmaskin tillsammans med registren för aktuella differensvärden... slutsatsen är att maskinen innehåller en unik mekanism för ackumulerande addition (a:=a+x) som sannolikt varken använts dessförinnan eller senare.”
Doktor Wiberg är tydligen fortfarande hjälte på sitt universitet!
PS. Maskinen står 2009 i Tekniska museets basutställning Kom.Nu.Då.