Det är med berättigad stolthet som Gunnar Stenudd visar sin samling av elektromekaniska apparatdelar hemma i radhuset i Lidingö. Alla är de hans egna konstruktioner, utom de två plagiaten av hålremsstansen som Ricoh och Remex byggde. Ingen av dem lyckades, trots att de kopierat den svenska konstruktionen i detalj.
– Vad de inte kunde imitera var de speciella legeringar som vi utvecklat tillsammans med svensk metallindustri. Min konstruktion behövde till exempel ingen smörjning. Ricoh blev efter en tid en bra kund i stället, summerar Gunnar Stenudd.

Det vi talar om är remsstansen 4070, en av de stora svenska exportsuccéerna genom tiderna. Gunnars konstruktion kombinerad med industridesign av Rolf Häggblom hos Sigvard Bernadottes kontor blev en kompakt box, där de bägge remshjulen delar på samma axel och remsan gör en elegant nivåförflyttning längs en lutande stav.

– Jag tappade räkningen på försäljningen vid 137 000 exemplar efter 22 år. Men jag tror det stannade vid 160 000 ex. Priset var 32 000 kronor styck, så totalt blev det nästan fem miljarder kronor i 1988 års penningvärde.

Lika mycket drog hans nästa stora konstruktion in, skrivaren 4540 och dess efterföljare. Lanseringen skedde 1977 och överträffade alla konkurrenter både med sin skrivhastighet och kvalitet. Skrivhuvudet hade 20-faldig högre livslängd.
– Bägge konstruktionerna bygger på några av mina grundläggande uppfinningar som stegmotorn och de slagmagneter som använts i stans- och skrivhuvudena. Konkurrenternas skrivhuvuden hade decimeterlånga nålar som aktiverades med en hög strömstöt i slagmagneten. Resultatet blev överhettning i höga farter. Jag valde millimeterkorta nålar som slog mot färgbandet när strömmen släppte. Skrivhuvudet blev därmed kallare ju mer man skrev!

Från Kalix till Besk
Vi krigsslutet 1945 tog sig den teknikintresserade tjugoåringen Gunnar Stenudd till Uppsala och Stockholm och tekniska läroverk. Värnplikt som radartekniker och sommarjobb som radiotekniker hos flygbolaget ABA gav ytterligare utbildning. Dåtidens tekniska läroverk lånade lärare från KTH, som till exempel professorn i elektroteknik Torben Laurent.

Några högre studier blev det aldrig, ty Gunnar hamnade raskt på FOA, i gruppen kring Tord Wikland som konstruerade en analogmaskin känd som Freda. Där konstruerade han motkopplade förstärkare.
– Där mötte jag Erik Stemme och Carl-Ivar Bergman och snart flyttade jag över till Stemme som börjat projektera en digital matematikmaskin. Jag tyckte det var en utmaning med oerhört många problem. Jag hade ju erfarenhet av bildrör från radarcentraler så jag fick Williamsminnet som arbetsuppgift.

Veteraner återses. Elsa-Karin Boestad-Nilsson, som körde Besk åt FOA, Erik Stemme, Gunnar Stenudd och Bert Bolin, som räknade väder åt SMHI.

Det var ett mycket känsligt och svårhanterligt minne, där punkter och cirklar på skärmytan bildade kapacitiva fält som kunde läsas av med ett galler framför glaset. Det fanns inga färdiga produkter, vi hade bara Frederick Williams uppsats att utgå ifrån. Men det var det enda valet för den parallellmaskin vi skulle bygga, alternativ som akustiska fördröjningsminnen var seriella och för långsamma.

Så konstruerade och byggde han Besks 40 minnesenheter med katodstrålerör, analoga motkopplade signalförstärkare och intensitetsregulatorer. Först hade han dock försett manöverbordet med två bildskärmar. Där använde han förresten 600 transistorer – förmodligen de första i Sverige.
I fyra år arbetade Besk med Williamsrören innan Carl-Ivar Bergman ersatte det med sin konstruktion med ferritkärnor.

Besks manöverbord med de två bildrören. Framför det ena sitter en Polaroidmakera för "skärmdumpar".

Till näringslivet
– Besk gick dygnet om, efter intrimmningsperioden med 22 timmars driftstid och två timmar underhåll. Staten hade statsat 11 miljoner och vi drog in 50 miljoner på 12 år. Ändå fanns det ingen vilja att låta oss utveckla vidare, så vi hörde oss för med näringslivet, först Axel Wenner-Gren och till slut Åtvidaberg. I två grupper lämnade vi matematikmaskinnämnden till det nybildade Facit Electronics.

Den historien har berättats tidigare. Datorerna EDB 1-2-3 byggdes efter Beskritningarna men Facits mest långlivade produkter var Gunnar Stenudds periferienheter. Sista konstruktionen före pensionen blev ett 24 nålars skrivhuvud.
– Jag skissade på en strömsnål trådlös skrivare för bläck eller matris. Den hade kortdistansradio i stället för skrivarsladd och induktionsladdning i stället för elsladd. Men det var väl för tidigt, säger Gunnar Stenudd.

Ny Facitägare blev en kort tid Electrolux, vars vd Hans Werthén kallade upp Gunnar till ett möte. ”Jag ser att det mesta av det vi säljer är dina uppfinningar. Trivs du hos oss, är du nöjd med din lön?”

Som tämligen välbeställd pensionär har han naturligtvis inte suttit stilla. Han ritade och byggde ett hus på Lidingö, han köpte en liten gård vid Mälaren, där han avverkat sex båtar och hunnit modifiera en Volvodiesel så bra att Volvo snabbt ändrade sin konstruktion´.
– Jag har länge vurmat för vind- och vågenergi och konstruerade 1998 för skojs skull flera vindgeneratorer utan växellåda. Marknaden kanske är mogen nu. Ingen förstod mitt första patent på en våggenerator från 1973. Som kärnkraftsmotståndare släppte jag den fri samma år.

Min nästa idé handlar om större enheter utan rörliga delar, förutom generatorn. Det finns listigare sätt än de lösningar vi sett hittills, säger Gunnar Stenudd som dock håller inne med detaljerna tills patentet är klart.

Computer Sweden 2005
Länken härunder går till en lång och detaljerad intervju med Gunnar Stenudd inom Historieprojektet. Där berättar han mer exakt om sina uppfinningar och konstruktioner under åren.

Fakta

... är titeln på Bertil Torekulls "reportagebok om ett familjeföretags uppgång och fall" från 1982. Östgötacorren gav ut den, så den är svår att hitta på antikvariat. Men den finns på 15 bibliotek.