Han leder en av arbetsgrupperna inom historieprojektet, den som ska greppa själva kärnan i vår IT-historia: Vår inhemska utveckling av datorer och program. Själv har han befunnit sig mitt i den

verksamheten – och haft oförskämt roligt nästan hela tiden.
Lars Arosenius är en liten pigg yngling i sjuttiofemårsåldern, lika rask i stegen som i repliken. Det låter ibland på honom som om han levde ett stillsamt pensionärsliv men försöker man boka en tid med honom så visar det sig att kalendern är full. Vi klämmer dock in en fikapaus på KTH en eftermiddag, för dit skulle han i alla fall. Det är Hemkomstdagen och Rektor ska uppvakta 10- och 20årsjubilerande alumner. Lars Arosenius som varit ordförande i den idella organisationen KTH Alumni är en självskriven gäst i vimlet, även om han för länge sedan passerat gränsen för jubileumshyllningar.

– Jag började här på e-avdelningen 1948 och märkligt nog hörde inte talas om matematikmaskiner under hela min teknistid. Med ett undantag, när Conny Palm höll en kurs i numeriska beräkningsmetoder. Först flera år senare förstod jag hur mycket han betydde för datoriseringen genom sitt chefsskap i Matematikmaskinnämnden och konstruktionen av Bark och den mindre kända Teletrafikmaskinen. På vårterminen i 3:an byggde jag en rörbestyckad binär räknare för mitt ex-jobb. När jag sedan blev assistent till Torbern ”Tobban” Laurent, klev jag plötsligt ut i datorernas värld, berättar han.

Ut från teknis
Kunskapen om digital teknik var klen på KTH så Lars Arosenius skickades ut för ett halvårs jobb, först på Ericsson och telegrafstyrelsen, sedan på MNA, Matematikmaskinnämndens arbetsgrupp.
– Då på sommaren 1955 hade Carl-Ivar Bergman rivit ut de gamla Williamsminnena och höll på att installera kärnminnet. Det gick fenomenalt bra med tanke på att det var en helt ny teknik. Jag gick en kurs i Beskprogrammering under Germund Dahlqvist och Olle Karlqvist och jag minns fortfarande den lyckokänsla som uppfyllde mig när jag plötsligt insåg sammanhangen i matematikmaskinernas funktion!

Lars Arosenius gick tillbaka till KTH men när MNA plötsligt tömdes på folk 1956, när Åtvidaberg köpte över personalen, kommenderade Tobban mig dit. Den tekniska avdelningen var ju ganska tom efter avhoppen men drev ändå sitt projekt Superbesk.
– I väntan på den köpte vi en EDB-3 från Facit. Vi drev ju ett slags servicecentral och den gamla Besk räckte inte till. Dess akilleshäl var in- och utmatningen. Hålremsor och en elektrisk skrivmaskin var dess nålsögon, även om det gjorts en del eleganta konstruktioner för remshanteringen. Du vet, Besk var skräddarsydd för de stora kunderna. FRAs dekryptering och väderfolkets differentialekvationer krävde långa beräkningar och ganska lite in- och utmatning. Affärslivets krav är ju de rakt motsatta, så vi utrustade den nya maskinen med magnetbandsstationer.

Uppdrag MIT
Ett par år senare fick Lars Arosenius ett resestipendium från Sverige-Amerikastiftelsen och reste till MIT i Boston och klev in i gruppen som sysslade med ”High Speed Computer Research”.
– Stjärnan i gruppen var Claude Shannon som skapat informationsteorin, men där fanns också Dudley Buck som uppfunnit cryotronen. Det var en supraledande komponent som faktiskt då verkade mer lovande än transistorerna, som ännu inte blivit självskrivna. Men vi fick den första transistormaskinen X1 från det militära Lincoln Lab och till den utvecklade vi nya io-enheter.
Ken Olsen var ofta där, han hade just startat Digital Equipment och sålde bygglådor för logiska kretsar, minns Lars Arosenius.

Till Wenner-Gren
Det var 1958. Året därpå var han med och arrangerade Nordsam, ett nordiskt symposium för användning av matematikmaskiner och på sommaren samma år fick han jobb, MNAs dagar var räknade och nu hade Axel Wenner-Gren flyttat sina datorprojekt till ABN-bolagen och en ny fabrik i Bollmora. Där byggdes den nya datorn Alwac IIIE men koncernen tillverkade också snabbtelefoner, telefonväxlar och järnvägselektronik. Magnettrummorna göts och svarvades på Eksjöverken i Småland, ett av de många dotterbolagen, och trummorna provades också i samarbete med Addo för att bygga ett system för prismärkning.

– Trumminnet lagrade priserna och en Lindellvåg gav vikten. Systemet skrev ut prislappar och det fungerade länge på en charkfabrik i Skåne, minns Lars Arosenius.
Wenner-Grens imperium rasade efter hans död 1962 men det fanns seriösa delar i boet. Gylling & Co övertog snabbtelefonerna. Lars Arosenius blev teknisk chef och var bland annat med om att utveckla kretskort och integrerade kretsar.
– Vi hade då de två varumärkena Sinus och Centrum. Sedan började även Standard Radio tillverka snabbtelefoner, vilket gjorde oss till ett av de snabbtelefontätaste länderna i världen, långt före länder som USA och England, säger Lars Arosenius och pekar alltså ut ännu ett område där Sverige en tid legat i täten.

Final på IBM
Gylling köptes av Ericsson och Lars Arosenius tog ett nytt kliv 1965, nu till IBMs Nordiska Lab på Lidingö. Tiden där innebar också ett par års tjänstgöring i Boca Raton, San Jose och franska La Gaude. Efter tio år lockades han över till IBMs huvudkontor och fick ansvaret för kontakterna med universitet och högskolor.
– IBM var onekligen en kulturchock efter turbulensen i Bollmora, och det var en positiv sådan. Jag imponerades av företagets sätt att styra hela processen från utveckling till försäljning så professionellt på alla plan.

Här någonstans i historien börjar vår tid ta slut. KTH-festligheterna väntar även om rektorn som vanligt är försenad. Vi snabbspolar några uppdrag i Lars fortsatta verksamhet: Inblandad i Elektronikindustriutredningen på 1970-talet, aktiv för starten av Datalinjen i Lund och Göteborg, IBMs representant i Electrums stiftelse, ledamot av IVA, jurymedlem i det europeiska IT-priset och – som pensionär – skattmästare i Tekniska museets vänner. Det sista ämnet gör honom upprörd:
– Nedläggningen av Telemuseum var tråkig men det som störde mig mest var kulturdeparementets inställning att ”det där får väl industrin sköta”. Vilken inställning till den teknik som betytt så mycket för Sverige!

Annars är Lars Arosenius vänlig man som har nära till skratt. Men när vi gör sällskap genom högskolan hinner han också döma ut statens hyressättning av lokalerna och nedgraderingen av professorernas budgetansvar till ett evigt projektanslagsjagande.
Men leendet återkommer och han konstaterar att haft roligt nästan hela tiden.
– Ja, det var oroligt ett tag i Bollmora, milt sagt rörigt, men annars har det varit spännande och roligt. Oförskämt roligt.

Computer Sweden 2004