Det kunde inte ha börjat bättre, framgångssagan kunde inte fyllts med mer dramatik. Steve Jobs samlade ett par kompisar i sitt garage, gjorde succé med Apple II och slog till med den dramatiska presentationen av Macintosh som ett uppror mot de stora datorernas tyranni. Den långhårige hippien förvandlades till en mytisk Jesusfigur – som dessutom blev mångmiljonär på kuppen.

Arton månader senare tvingades han ut från sitt företag av John Sculley, som i sin tur lyftes bort av Michael Spindler, som snart sparkades av Gil Amelio som i sin tur... fick lämna plats för Steve Jobs som återuppstod efter 11 år och kom tillbaka för att rädda bolaget och lyfta det med Ipod som ny succé.
Kort sagt, den gyllene framtid som alla såg som given efter introduktionen av Macintosh i januari 1984, förbyttes i bitter maktkamp inom ledningen och ideliga helomvändningar i marknadsföringen.

Den snillrika Macintoshen kom att stanna i växten och isolera sig från omvärlden under de avgörande åren då IBM och Microsoft etablerade en till slut helt dominerande PC-kultur. Det gick med Apples revolution ungefär som med Fidel Castros: en kortvarig fest och sedan en alltmer isolerad misär, som inte förbättrats genom hätska utfall mot fienden eller förföljelse av oliktänkande. Därtill, naturligtvis, en liten ideologiskt hängiven skara anhängare

I januarinumret av Computer Sweden 1984 berättade vi om lanseringen – och om den sits som Apple hamnat i med tre produkter som inte var samspelta. Program för Apple II kunde inte användas på Apple III, kontorsdatorn Lisa körde sitt eget system. Och nu tillkom alltså Macintosh, som då sågs som en bantad version av Lisa. Det var en sanning med modifikation, för även om mycket liknade Lisa så var skillnaderna i grunden avsevärda. De var knappast kompatibla.

Svensk kringla
Så låt oss återgå till fördelsedagsbarnet, en liten sluten, beige plastlåda med en niotums svartvit skärm om 512 x 342 bildpunkter. Överst ett infällt bärhandtag, under skalet en Motorola 68000-processor och 128 kilobyte internminne. Ytterligare 64 kilobyte i rom, bland annat funktioner för bland annat grafik och ljud. En diskettstation från Sony för enkelsidiga 3,5-tumsdisketter på 400 kilobyte. Det låter inte mycket, men operativsystemet, som då bara hette System utan något nummer, och gränssnittet Finder rymdes på 230 kilobyte. Därtill kom de bägge programmen MacWrite och MacPaint samt femtonspelet, ett halvdussin teckensnitt, kalkylatorn, anteckningsboken och lite annat. Och fortfarande fanns det rum på disketten för en och annan sparad fil!

Tangentbordet var en tjock limpa med disktinkt tangentmekanik och musen en kantig, obekväm sak som dessvärre utrustades med en enda musknapp. Musen hade huvudrollen och användes för de allra flesta operationerna. Visserligen fanns det tangentbords-genvägar till Finders menyer, men tangentbordet hade inte några piltangenter! Däremot fanns från början den ”svenska fornminneskringlan”, Sankt Hans-korset, på kommandotangenten.

Designikon
Designen var slående. Det lilla kompakta tornet blev en tidssymbol, en hip ikon. Och grafiken var naturligtvis en sensation vid en tid när IBM och Microsoft hade gjort prompten A:> till det etablerade gränssnittet. Ikoner som kunde dras och släppas, text som såg likadan ut på skärmen som på utskrifterna och den lättbegripliga miljön, som dolde allt v ad kommandon heter, förändrade för alltid umgänget med datorn.

Det klena internminnet var visserligen dubbelt så stort som hos Commodore 64 och i nivå med enkla IBM-kompatibla PC, men det räckte inte långt när man började göra Write-dokument med inlagda Paint-illustrationer. Det blev mycket skrivande fram och tillbaka till disketten, ibland i en ändlös karusell som inte gick att hejda. ”Diskettarm” var en term som cirkulerade i Macvärlden. Att kopiera en full diskett på 400 kilobyte via ett internminne där ungefär 85 kilobyte var ledigt, krävde fem eller sex diskettbyten. Var inte processen slut då så var det lättare att stänga av datorn och börja om från början.
I oktober 1984 dubblades minnet till 512 kilobyte, så som det var tänkt från början innan minnespriserna tvingade fram en kompromiss.

Givetvis öppnade maskinens begränsningar en marknad för tredjepartstillverkare. Steve Jobs demonstrativt slutna dator – höljet kunde bara öppnas med ett specialverktyg – kunde faktiskt kompletteras med en extern hårddisk, ansluten via den lediga seriekontakten! Musen anslöts till den andra seriella kontakten.

Gates fick en idé
Slutenheten var dock inte total. Föregångaren Lisa hade sålts med ett programpaket med ordbehandling i centrum och baktanken var att några ytterligare program inte skulle behövas. Men Apples erfarenheter från Apple II var att program från fristående företag som Visicorps kalkylprogram Visicalc i hög grad bidrog till framgångarna. Under utvecklingsarbetet med Macintosh vände sig därför Steve Jobs till Bill Gates, vars Microsoft då var betydligt mindre än Apple. Det började bra. Microsoft utvecklade kalkylarket Multiplan och diagrampaketet Chart efter att ha fått en gedigen introduktion till Macens operativsystem och grafikmotor. Detta mot löfte att inte utveckla egna program med musfunktioner förrän efter ett år.

Men i november 1983 presenterade Microsoft en version av Word med begränsad musstyrning och sitt kommande Windows. Steve Jobs gick i taket och sedan till domstol. Där visade det sig att det stipulerade året räknades från hösten 1982, en tidpunkt som en gång satts upp som lanseringsdatum. Nu dröjde det två år innan den första Windowsversionen blev klar, och inte ens då såg den ut som ett hot mot Macintosh.

Innan schismen om Windows dök upp, hade Bill Gates föreslagit en ny affärsmodell för Apple. Han insåg att företaget på egen hand aldrig skulle få ett brett genomslag för sin udda dator och föreslog därför Steve Jobs att licensiera tekniken till ett begränsat antal företag och låta dem göra kompatibla datorer. Han listade tänkbara kandidater som Xerox, Digital, HP och Kodak. Men Steve Jobs svarade inte ens på brevet. Sculley var tveksam och produktchefen Jean-Louis Gassé direkt fientlig: ”Ingen kommer någonsin ikapp Macens gränssnitt”, sa han.

Ökenvandringen över
Försäljningen av Macintosh började bra men fick aldrig den fart man väntat. Försäljningen saktade av efter sommaren och den mångdubbelt dyrare Lisa gick ännu sämre. Konflikterna mellan styrelseordföranden Steve Jobs och John Sculley, som rekryterats som vd från Pepsi 1983, växte till en duell om makten. Styrelsen lyfte ut Jobs och stödde Sculleys linje för att få fart på försäljningen.

Hans mål var att utmana IBM på kontorsmarknaden. Ett samarbetsavtal med minidatortillverkaren Digital Equipment var ett led i strategin, en allians som ingen förstod och som inte varade länge. Men det var ett senkommet försök att knyta ihop Macintosh med kontorsvärlden – att försöka göra ”the computer for the rest of us” till en alldeles vanlig apparat för alldeles vanliga vardagssysslor i alldeles vanliga nätverk.

Sculley och Digitals Ken Olsen

Den var ju gjord för det tjusiga jeansfolket, kreativa individualister, inte för den grå, förslavade massa som den klassiska reklamfilmen avbildade. Den inställningen var en av faktorerna bakom Macintoshens marginalisering, en annan var priset. Prislappen på 2500 dollar snävade onekligen in definitionen av ”oss andra”. Lägg till det den förödande attityden av osårbarhet och överlägsenhet så var det bäddat för en lång följd av krisår – en ökenvandring också för den mest hängivna av alla kundkretsar, som först på senare tid fått hoppet tillbaka i takt med Ipods framgångar. Men det är en annan historia.
Computer Sweden nr 108 2004