Han var universitetsprofessor i USA i över 20 år och internationell pionjär för väderprognoser i datorn. När han flyttade till Sverige efter kriget blev Stockholm en tid världsledande på numeriska prognoser, som kördes på Besk. Men hans betydelse för den svenska datorgryningen kan ha börjat betydligt tidigare.
I FRAs interna historieskrivning berättar Carl-Gösta Borelius om hur FRA redan hösten 1943 fått antydningar om att USA använde maskinella anordningar för att forcera krypterade meddelanden. Upplysningen hade kommit från svenska beskickningen i Washington, som erhållit den ”genom grov indiskretion”. Det sades vara ”högst hemliga och dyrbara apparater som på mekanisk väg snabbt kunde pröva miljontals möjligheter".
Borelius undrar vilka maskiner som åsyftades. Bygget av Eniac hade knappt påbörjats och skulle fortsätta i två år. Någonstans, skriver han, sägs det att kunskapen på olika vägar kom till FRAs kännedom. En av dessa vägar var Carl-Gustav Rossby, vars bror Åke Rossby hade jobbat med kodknäckning på FRA sedan krigsgåren och med tiden blev FRAs representant i Matematikmaskinnämnden. Storebror Carl-Gustaf blev säkert invigd i planerna beträffande Eniac och rådfrågad om möjligheterna att använda den nya räknemaskinen till väderprognoser. Och förde förmodligen kunskapen vidare till sin bror.
Det finns i sammanhanget en smålustig diskussion om vem som var först med tanken att skaffa en dator. Borelius menar att det var FRA som låg bakom ÖBs framställan till regeringen i januari 1946 om att köpa en dator från USA. Men FRA ville inte ”synas i ärendet utan ansåg att det var lämpligare att t ex Marinförvaltningen officiellt handlade ärendet”.
Hösten 1946 åkte två man på studieresa till USA: Ballistikern Sigurd Lagerman från Marinen och FRA-mannen Gunnar Berggren, som uppträdde under sin civila titel som statistiker på ett försäkringsbolag. Bägge hamnade sedan i Matematikmaskinutredningen 1947 och dess resultat, Matematikmaskinnämnden. Att reducera Lagerman till bulvan för FRA är dock orättvist. Han hade enligt uppgifter funderat på maskinframställning av skjuttabeller redan före andra världskriget.
Ballistik är nämligen lika beräkningstunga sysslor som väderprognoser. För att citera Borelius: ”När man skjuter med en artilieripjäs måste man på något sätt beräkna hur man skall ställa in pjäsen så att man träffar det tänkta målet och lösningen är inte så enkel som att kulan följer skolbokens parabelbana. Banan påverkas av en mängd faktorer som lufttryck och luftfuktighet, vindens hastighet och riktning, projektilens form och vikt och mynningshastighet, kanonrörets elevation, krutets temperatur – för att bara nämna några. Moderna artilleripjäser har datorer som automatiskt utför nödvändiga korrektioner men det var då för tiden inte möjligt att utföra de nödvändiga beräkningarna vid skjuttillfället utan man framställde i förväg skjuttabeller som innehöll inställningsvärden för alla möjliga kombinationer av de olika variablerna.
Att framställa dessa tabeller var ett beräkningsproblem av stora mått. Det tog c:a tre dagar för en rutinerad räknare att med hjälp av en bordsräknemaskin beräkna en kulbana och för en viss typ av pjäs behövde man kanske beräkna 500 banor. Och när väl kulbanorna var färdigberäknade återstod månaders arbete av en stor stab av räknare för att åstadkomma själva tabellerna.”
Där har vi alltså en förklaring till att Marinförvaltningen länge drömt om en dator – utöver problemen ovan har ju marinen också rörliga mål att hänsyn till – och Lagermans brinnande intresse för Barks beräkningskapacitet när han träffar Conny Palm i Matematikmaskinnämnden.
Nämnden på utflykt. Längst t v Conny Palm, i mitten ordföranden, konteramiral Stig H:son Ericson och ute t h Sigurd Lagerman.
Men så har vi också den tredje kraften: meteorologerna, personifierade av Rossby. De har fortfarande på 2000-talet behov av mer och mer datorkraft. I tv-nyheterna har vi just kunnat se de första 10-dygnsprognoserna. De grundläggande matematiska principerna har varit kända länge och det finns historier om försök att med hjälp av de europeiska väderlekstjänsterena samlade manuella räknekapacitet göra en veckoprognos. Den blev klar på så där tio dagar och visade sig i efterhand stämma rätt väl!
Datorbehov alltså. Erik Stemme berättade i en intervju i Forskning & Framsteg år 2000 om Besks betydelse:
– Jag minns en gång vi skulle göra en 24-timmars väderprognos. Vi fick till slut en fin körning. Den blev klar tio i tolv, men då var det bara tio minuter kvar av prognostiden.
Normalt fungerade det dock betydligt bättre. Medan ENIAC verkligen behövde just 24 timmar för att beräkna en 24-timmarsprognos, behövde BESK bara 15 minuter.
Med Rossby i spetsen, och intresserade amerikaner som gäster, gjordes dagliga tredygnsprognoser på Besk. Arbetet tog 75 minuter, och få datorer i världen klarade på den tiden så lång drift utan avbrott. Besk var dock byggd med rejäla säkerhetsmarginaler.
Tre starka behov fanns alltså från början: kodforcering, meteorolgi och ballistik. Sedan tillkommer allmänna räknebehov (teoretiska liksom specifika, typ atombombsplanerna) och industrin, där Saab är svensk pionjär.
Anders Persson på SMHIs forskningsavdelning skrev en understreckare om Rossby och Besk. rubriken var På 50-talet hade vi i alla fall tur med vädret (länk här nedan).
