Numera har väl åtminstone halva mänskligheten hört talas om den tyska kryptomaskinen Enigma - fast de som såg filmen U-571 tror kanske att det var amerikanarna som erövrade en maskin och knäckte koden.

I själva verket var det engelsmännen som plockade kryptomaskiner från tre tyska ubåtar i ett viktigt skede när de stött på svårigheter i kodknäckandet.

Och äran för det arbetet tillhör en grupp polska matematiker och, senare, naturligtvis datorpionjären Alan Turing och kodknäckarna i Bletchley Park.

Enigman var en liten maskin som användes flitigt ute på tyska förband och i ubåtarna. Om inte engelsmännen kunnat tyda trafiken inom den tyska ubåtsflottan, hade slaget om Atlanten inte vunnits.

Det ger ju historian om Enigman en alldeles särskild tyngd - forcerandet av dess kryptosystem avgjorde andra världskriget!

Pendlande professor
Inte konstigt att en kryptobedrift i det lilla landet Sverige fått mindre uppmärksamhet i historieböckerna.
Men i matematikerkretsar har snillet Arne Beurling en garanterad plats, en alldeles egen piedestal, och i nya böcker på engelska, tyska och italienska blir hans namn till slut känt för en större publik.

Arne Beurling som byst i brons hos FRA. Foto Pär Rittsel.

Uppsalamatematikern Arne Beurling hade redan under andra världskrigets första år lyckats knäcka flera sovjetiska kryptosystem. Han hade i många år bistått försvaret med kodknäckning, både som värnpliktig och senare som civil konsult.

Sedan krisutbrottet pendlade han mellan Uppsala och de lägenheter vid Karlaplan i Stockholm där försvaret hade inrättat sin kryptoavdelning. Radiospaningen levererade rikligt med material från rysk trafik som visade sig vara krypterad med engångsblanketter - det enda riktigt oknäckbara system som finns.

Slarv gav svaret
Men det är oknäckbart endast om ingen slarvar. Beurling lyckades först hitta de dolda blankettnumrena och sedan var det bara att vänta på att en blankett skulle användas flera gånger.

Får man tag i flera meddelanden som överchiffrerats med samma blankett kan forcörena börja räkna statistik. Det här blir ingen djupdykning i kryptering och kodknäckning, så låt oss bara konstatera att det inte var en liten bedrift som Beurling och Åke Lundqvist lyckades med hösten 1939.
Men en dag dök det upp ett nytt, okänt material som ingen fick någon rätsida på. Bakgrunden är numera välkänd. Efter ockupationen av Norge krävde tyskarna att få utnyttja den svenska västkustkabeln för telefon och telegraftrafik.

Mycket tvangs Sverige gå med på, men aldrig något i stil med denna veritabla gåva! Sverige protesterade formellt och kopplade raskt en avlyssningsledning upp till Televerkets lokaler på Norrmalm i Stockholm.
Beurling förstod att en maskin varit inblandad men han visste så vitt vi vet ingenting om teleprintrar, i synnerhet ingenting om den G-skrivare, eller Geheimschreiber, som tyskarna använde.

Skrev på Siemens maskiner
Det var en fjärrskrivmaskin från Siemens där det som skrevs på tangentbordet krypterades i steg efter steg. Återigen ett system vars säkerhet blott sviktar när någon slarvar. Och här fanns det flera fällor: Operatörerena skulle börja varje dag med att ställa in tio hjul (med 50-70 positioner) efter dagens kodnyckel.
Då och då skulle också hjulens inbördes ordning ändras genom att flytta om kopplingssladdar.
Återigen var det slarv som öppnade dörrar. Det fanns ett bekvämt sätt att backa hjulen till den förra positionen när ett telegram behövde sändas om, och till slut kunde Beurling ur månadsvis med meddelanden vaska fram ett mönster i telegram som sänts med samma inställningar.

Resten är historia - fast exakt hur han bar sig åt vet vi fortfarande inte i detalj. Det räcker i alla fall för kryptohistorikern David Kahn att i sin bok The Codebreakers beskriva Beurlings jobb som: "Quite possibly the finest feat of cryptanalysis performed during the Second World War".
Det är naturligtvis ett påstående som Beurlings svenske skildrare håller med om.

Jag träffar Bengt Beckman en förmiddag i hans arbetsrum i ett höghus med Söderstadion och Globen utanför fönstret. Han är 80 år och började som pensionär skriva historien om Försvarets radioanstalt under krigsåren. Hans bok Svenska kryptobedrifter handlar framför allt om hur Arne Beurling knäckte den tyska chiffertrafiken:

Foto Pär Rittsel

– För Sverige betydde det att vi kunde läsa tyskarnas viktigaste trafik under den svåraste perioden, under de år när hotet om ett tyskt anfall var som mest akut. Till skillnad från Enigmatrafiken, som rörde sig på förbandsnivå, så hade vi tillgång till de högsta stabernas trafik av direkt betydelse för vår bild av krigsläget. Det gav försvarsledningen och regeringen en kontinuerlig bild av den dagliga hotbilden. Dessvärre informerades finska militärer under vinterkriget om att vi läste den tyska trafiken. När sedan tyskarna började ana oråd under fortsättningskriget och klämde åt finnarna, pekade de åt vårt håll, berättar Bengt Beckman.

Kom för sent
Han missade hela den dramatiska tiden, för det var först 1946 han kom som värnpliktig kryptotekniker till FRA.
Där blev han kvar fram till 1991 då han pensionerades från jobbet som chef för kryptoanalysen.
Det brukar vara så, har man väl börjat som kodknäckare så blir man kvar i jobbet. Som pensionär fick han tid att skriva, och 1996 kom hans bok Svenska kryptobedrifter.

Den berättar historien om Beurling och FRA så gott det låter sig göras utifrån intervjuer, minnesanteckningar och exempel ur FRAs arkiv. Den är sedan länge slutsåld i Sverige och svår att hitta på antikvariat, men finns i pocket.
Den finns även i en utökad och påkostad amerikansk upplaga och på tyska och italienska. Gradvis blir alltså Beurlings insatser kända. Det är få historiker utöver Kahn som uppmärksammat honom.

LME byggde maskiner
– Oändligt mycket mer har skrivits om hur engelsmännen knäckte Enigma, men då hade de tillgång till åtminstone en maskin, till polackernas tidigare genombrott och till de kugghjul som utgjorde hela hemligheten. Beurling hade papper och penna och en matematikerhjärna. Men när han väl kommit underfund med vad som hände i G-skrivaren så konstruerade FRA en serie deschiffreringsapparater som översatte den krypterade text man knappade in till klartext. En rad maskiner byggdes av L M Ericsson.

G-skrivaren

Men sommaren 1942 dök varningssignalerna upp i det ena telegrammet efter det andra: G-skrivaren är inte säker, trafiken kan avlyssnas i Sverige!
Raskt ersattes G-skrivaren med andra apparater och vissa förband uppmanades att ta till den mindre säkra Enigman.
Det resulterade i en drastisk nedgång i användbar fjärrtrafik och det hjälpte föga att FRA nu också fick tillgång till hålkortsmaskiner.

Lyckligtvis sammanföll nedgången med vändpunkten i kriget. Stalingrad och el-Alamein skapade årets största rubriker. Till slut forcerade dock trion Carl-Gösta Borelius, Tufve Ljunggren och Bo Kjellberg också den nyinsatta Z-maskinens chiffer.

Från början av 1944 var det slut på insynen. Nya tyska maskiner visade sig omöjliga att knäcka – tills Carl-Gösta Borelius gör ett nattligt besök på den tyske flygattachéns kontor på Karlavägen och får fingra på två nya fjärrskrivare!

Men det är en annan historia, kriget gick mot sitt slut och så småningom var det dags för ett nytt, kallt krig. Då hade FRA fått sin efterlängtade dator, men det blir ämnet för det andra avsnittet om FRAs datorhistoria.