Numera är Victor Falkteg redaktör för nyhetsbrevet Executive Report, och det var också som journalist han började jobba i ungdomen. Men villakällarens många laboratorieinstrument kommer från ett långt mellanspel i hans liv som datorutvecklare. Och den ljusbeiga bärbara datorn han plockar upp ur en flyttkartong för oss långt tillbaka i historien, närmare bestämt till Telenova i Nynäshamn på 1980-talet.
– Medan jag skrev åt Skånska Dagbladet pluggade jag i Lund, bland annat matte och programmering. I början av 1980-talet jobbade jag på ett konsultföretag i Lund där vi bland annat gjorde den första mikroprocessorstyrningen åt Gambros dialysapparater. Den byggde på en Z80-processor och jag gjorde ett tvålagers kretskort och skrev assemblerkod. Vi gjorde också några delar till det stridsledningssystem som Telub sålde till Libyen under civil täckmantel, berättar han.
Det var med sådana erfarenheter han 1985 hamnade på Televerkets fabrik Telenova i Nynäshamn. Där byggdes för fullt den famösa, omdebatterade skoldatorn Compis. Utvecklingschef var Bo Jansson, en före detta säljchef från Texas Instruments. Victor Falkteg beskriver honom som en tekniskt begåvad visionär, helt omöjlig som affärsman men en hejare på nya initiativ.
I skuggan av Compis
Offerten till skoldatorn hade han svängt ihop dagen innan den måste lämnas in, och från det ständigt försenade projektet återberättar Victor Falkteg en av de historier som cirkulerade på Telenova om Bo Jansson.
Han hade kallats till beställargruppen Tudis för att förklara förseningarna. Han kom dit och ställde ett nätaggregat på konferensbordet. Det var den enda komponent som var färdig men han pekade på den och förklarade högtidligt att det här var själva nyckelkomponenten som man lyckats utveckla och att resten snart skulle vara klart!
– När jag kom till Nynäshamn var dock Compis redan i produktion. Från SCB hade det kommit en förfrågan om en bärbar dator för datainsamling. Jag hamnade i en arbetsgrupp med Bo Jansson och en tekniker. ”Du ska göra något som ingen gjort”, sa Bo Jansson. Projektet var stort, med en hel arbetsgrupp hos SCB som hade synpunkter på ergonomi och annat, och en åtta–nio miljoner från STU. Det blev mitt första uppdrag, idag hade jag aldrig vågat säga ja, säger Victor Falkteg och skakar på de grå lockarna.
Kompatibel konstruktion
Han tänkte inte upprepa misstagen från Compis med en udda processor och ett överkört operativsystem – fast han berättar att valet av 80186 i Compis var en nödlösning. Intel hade utlovat en helt ny processor med inbyggd bios, men den blev aldrig verklighet. En bärbar dator ställde också bestämda krav på strömsnål teknik.
– En 8086-processor i cmos-teknik i kombination med ett minne byggt med dram-kretsar var min första idé. Någon hårddisk i litet format fanns inte att få tag i så det gällde att lagra i minnen. Dram hade en låg refreshfrekvens, vilket sparade på batterierna. Till slut blev det dock statiska ram-minnen. Jag virade kretskort och chansade på en halv megabyte minne, vilket kostade en förmögenhet på den tiden!
Victor Falkteg hade hjälp av en begåvad programmerare, som kunde sitta vaken flera dygn i streck och skriva kod. Och programkod gick det åt, bland annat i form av drivrutiner och ändringar i ms-dos så att datorn kunde bootas från ram!
Dubbla bildskärmar
I specifikationerna ingick också att datorn skulle kunna användas utan bildskärm för att bli så lätt som möjligt. Lösningen blev elegant, och den fungerar oklanderligt än i dag: Bildskärmen kan enkelt lyftas bort, och när man gör det tänds automatiskt en liten tvåradig lcd-display ovanför tangenterna. Den räcker för de enkla inmatningar en statistisk fältarbetare behöver göra.
Moderkortet är egentligen tre lager cad-ritade kretskort, ett för tangentbordet (från Siemens/Tandberg), ett för processor och minne och ett för utmatning till bildskärmarna. Batteriet ligger som ett utanpåliggande handtag, fäst med kulleder i baksidan. Idén skulle Compaq upprepa några år senare. På ena sidan finns bland annat utgång till ett modem. Det var Telias 300/1200-bauds Jacky som gällde.
– Vi utgick från tre unixdatorer från Motorola. Från dem skulle fältarbetarna hämta frågeformulären och sedan skicka tillbaka svaren. Men sedan gällde det att ge datorn en yttre form också. Vi fick hjälp av en ingenjör från Telenova som hade hittat en lättarbetad plast. Det gjordes gjutformar och vi fick 15 stycken elegant utförda plasthöljen. För 30 000 kronor styck!
Allt som allt byggdes tio kompletta laptops. De levererades till Statistiska Centralbyrån i Örebro, och där blev de kvar i något slags utvärderingsfas under våren 1986. Det hade tagit ett halvår att få fram prototyperna och under tiden hade Toshiba hunnit få ut en portföljdator, som det hette på den tiden. När sedan IBM förhandsvisdade sin modell Convertible sades det att portföljdatorn hade fått legimitet.
För SCB-datorn var detta i stället dödsstöten. Nu, 15 år senare, vet Victor Falkteg inte hur många av de tio som finns kvar. Han fick den härom året och hans exemplar har en klisterlapp som det står Nr.5 på. Mycket sällsyntare dator än så finns det knappast.
Prisrekord
Där tar den här historien slut. Victor Falkteg följde med Bo Jansson och hans företag MCI för att konstruera en enkortsdator som byggdes i Norge, köptes av Datapoint och var tänkt att ge upphov till en datorindustri i Sovjetunionen. Men det är en helt annan historia, liksom den om hur Mats Gabrielssons Victor köpte Telenova av moderbolaget Teli 1988 i någon desperat plan att tjäna pengar på reservdelar till Compis – skoldatorn som började med att komma för sent och sedan aldrig hann i kapp, som mobbades av lärare, journalister och elever och som IBM till slut prispressade ihjäl. Kvar blev bara en minuspost i statens bokföring på mellan 125 och 250 miljoner. Det räckte dock till 25 000 Compisdatorer. Nio miljoner för tio bärbara är ett oslagbart styckpris!
Computer Sweden 2001
