Ur ett kåseri 1995:
Låt mig berätta om vad jag har hittat, när jag plöjt en samling pärmar med tidningsurklipp från pionjäråren i svensk datorhistoria: På den tiden då datorerna hette Bark, Besk, Smil, Sara och Trask. Alltså på 1950-talet.
Redan på sensommaren 1949 steg John von Neumann av kvällsplanet från Paris på Bromma flygplats. Han kom från en konferens i Paris stannade och i tre dagar. Måndagen gick åt till konferens med Matematikmaskinnämnden och på tisdagen föreläste han på KTH.
För nytillkomna läsare ska berättas, att von Neumann var en världsberömd matematiker, som under arbetet med att räkna fram den amerikanska atombomben kom i kontakt med pionjärdatorn Eniac, en bjässe på 30 ton, 26 meter lång och med 19 000 elektronrör.
Han insåg att det enda problemet med Eniac var att den måste riggas om för varje beräkning. Von Neumann föreslog att man skulle lagra ett program inne i datorn - och där föddes alltså det första operativsystemet! I varje fall enligt legenden. Herrarna Eckert och Mauchly, som byggde Eniac, hävdar å sin sida att det var deras idé.

Med samma Parisflyg, fast i januari 1951, kom nästa höjdare till Bromma. Det var Howard Aiken, Harvard-professorn som knåpade ihop Mark 1, vilken var en primitiv, reläbaserad räknemaskin (15 meter lång) som IBM bekostade i början av kriget.
Nu, 1951, hade han deltagit i en konferens i Paris med rubriken "Är hjärnan en räknemaskin", alltså på temat människa-maskin eller cybernetik. Cyber alltså. I Sverige höll han två föredrag i Stockholm och ett i Göteborg. Hemma i USA höll han på att bygga sin fjärde dator vid den här tiden, denna gång med elektronrör i stället för reläer.

Howard Aiken (till höger) kliver in i en bil på Vasagatan.
Foto ur Gösta Neovius fotoalbum.

Flera år senare, i mars 1957, står det en tysk datorkonstruktör i Stockholm och försöker sälja sin "programstyrda räkneautomat" kallad Z22. Den tyske diplomingenjören Konrad Zuse väckte kanske inte någon stor uppmärksamhet, men om någon ska kallas pionjär i den här branschen så är det nog han.
Zuse doktorerade nämligen redan 1938 på en avhandling om en digital räknemaskin med elektronrör. Sedan kom kriget och Zuse fick packa ner sin första riktiga dator Z2. Till viss del bidrog han till de tyska insatserna genom de enkla beräkningsmaskinerna Z3 och Z4, som räknade robotbanor åt Henschel-fabriken, men Hitler hade för bråttom att vinna kriget för att bry sig om några mystiska maskiner.

I stället blev det Colossus i England (som knäckte tyska koder) och tidiga mekaniska IBM-maskiner (som räknade navigationstabeller under Ubåtskriget) som säkrade de allierades seger innan Eniac räknat fram atombomben. Om tyskarna satsat på Zuse, hade styrkeförhållandena varit annorlunda ...
Det han visade upp 1957 var hans första rörbaserade maskin, som tillverkades i 50 exemplar under 1958. Sedan bytte han rören mot transistorer och sålde ytterligare 200 innan hans bolag köptes upp av Siemens.
"Kuno" Zuse är måhända en parentes i gästboken. De två tidigaste besökarna säger däremot en hel del om datorbyggandet i Sverige efter kriget. Redan 1948 skickades fyra svenska ingenjörer till USA för att "lära sig bygga matematikmaskiner" och när de kom hem satte de igång. Aikens och von Neumanns besök här var guldkantade svarsvisiter.

Den första svenska maskinen var släkt med den mekaniska Mark 1. Man tänkte döpa den till Coniac efter chefskonstruktören Conny Palm. Men det blev Bark, Binär aritmetisk reläkalkylator. Nästa stora bygge, Besk (Binär elektronisk sekvenskalkylator) från 1954, byggdes liksom Eniac med elektronrör.
Den var också landets första multimediadator. I varje fall knåpade dess programmerare ihop en hålremsa som fick dess kretsar att pipa fram Helan går!
På den tiden då datorerna hette Bark, Besk, Smil, Sara och Trask.