Kap. 1.
TeIefonapparaten och dess begagnande.
§ 1. En fullständig telefonapparat består af följande hufvuddelar:
en anropsapparat, induktor, hvarmed signaleras;
en ringapparat, klocka, hvarå signal uppfattas;
en talapparat, mikrofon, hvarigenom talas;
en hörapparat, handtelefon, hvarigenom höres; ochdessutom
ett batterielement, tillbehör till talapparaten.

Fig. 1. Framställer till det yttre en Ericssons apparat, fig. 2 en Blakes (Bells) apparat, hvilka båda telefonkonstruktioner äro de i vårt land mest förekommande.

Induktorn, medelst hvilken anropssignalen åstadkommes, är inrymd under klaffen på Ericssonska apparaten. På Blakes apparat är densamma insatt i det öfversta skåpet. Den vef, genom hvars kringvridande induktorn sättes i verksamhet, är på båda tillgänglig till höger på apparaten.
Klockan, hvilken skall sättas i rörelse af hvarje utifrån kommande signal, utgöres vanligen af tvenne metallskålar (»klangerna»), jemte tillhörande kläpp mellan dem, befintliga på öfre delen af apparatens framsida. På äldre Ericssonska apparater användes endast en klockskål, då kläppen är placerad inuti denna. Klocka af förstnämnda slag ringer äfven för utgående signal.
Af de till talapparaten hörande delarne är den trattformiga ljuduppfångaren synlig utvändigt. På Ericssonska apparaten befinner sig densamma högst upp, uppburen af en från plinten (ryggstycket) utskjutande arm. Till Blakes mikrofon är den åter anbragt i dörren till mellersta skåpet.
Handtelefonen, uppfunnen af Bell, är upphängd till venster på apparaten.
Batterielementet är på Ericssons apparat insatt längst ned, bakom en skärm af lackeradt bleck. På Blakes apparat finnes detsamma i nedersta skåpet.

Årgång 1885

§ 2. Inom hvarje telefonnät förmedlas den ene telefoninnehafvarens (abonnentens) förbindelse med den andre af en central- eller vexelstation. Vid utförandet af den signalering, som måste föregå telefoneringen, är då att iakttaga föl jande:

A) Af den anropande:
1:o. Central- (eller vexel-)stationen signaleras först, genom att kringvrida induktorsvefven tvenne hvarf, hvarunder handtelefonen ännu bör hänga qvar på sin plats.

2:o. För att mottaga svar från centralstationen, aflyfter man derefter handtelefonen och håller dess bredare (trattformiga) ända intill (venstra) örat under afvaktan på svaret. Detta svar, hvilket icke alltid kan erhållas ögonblickligen, består af ett enda ord, vanligtvis »halloh !» eller (heldre) »central’n».
Erhålles ej inom 10 å 20 sekunder något svar från centralstationen, upprepas den i 1:o omnämnda signalen, hvarunder handtelefonen bör vara upphängd på sin plats eller dess upphängningskrok eller klyka på annat sätt nedtryckt.

3:o. När man mottagit svaret, uppgifver man den persons nummer och namn hvilken man önskar tala. (Detta nummer, hvilket återfinnes i »förteckningen öfver abonnenterne», bör uppsökats, innan man gifver den i 1:o omnämnda signal). Med handtelefonen fortfarande vid örat inväntar man från centralstationen besked, huruvida ledningen till den ifrågavarande abonnenten är ledig eller ej.

4:e. Svaras från centralstationen »klart» eller »klart till ….. (abonnentens namn eller nummer)», gifves ny signal medelst vefvens kringvridande 3 á 4 hvarf, hvarunder handlelefonen bör vara upphänqd på. sin plats eller dess upphängningskrok eller klyka på annat sätt nedtryckt. Därefter sättes handtelefonen åter till örat för afvaktande af svar från den nu anropade abonnenten.
Erhålles ej inom 20 à 30 sekunder något svar från abonnenten, upprepas den i 4:o omnämnda signalen till denne harvid upphängningskroken eller klykan hålles nedtryckt samt vefven kringvrides 5 á 6 varf.
Särskild erinran. Uti förteckningen kan vid en abonnents namn förekomma uttrycket »2 signaler». Vid signalering till sådan abonnent iakttages, att vefven vrides i tvenne från hvarandra tydligt skilda afdelningar.

5:o. När den anropade svarat »halloh» eller (heldre) uppgifvit sitt namn i»*), börjar man samtalet, helst genom uppgifvande af eget namn*).

B) för den anropade:
6:o. Så snart signal höres från klockan, tager man handtelefonen från dess plats och håller densamma, på det i 2:o uppgifna sätt, intill örat samt svarar så, som i 5:o omnämndes.

C) för bådadera:
7:o. När samtalet är slut, upphänges handtelefonen; och derefter gifves slutsignal från båda hållen genom vefvens kringvridande minst 1/2, högst 1 hvarf. Uraktlåtes sådan åtgärd, kan man på centralstationen ej veta annat, än att ledningarne äro fortfarande upptagna,. hvadan de ej upplåtas åt annan abonnent, som kan vilja telefonera till någondera af de samtalande.
Omfattar hela förbindelsen endast tvenne telefonstationer, kommer signaleringen att inskränkas till de här ofvan under 4:o, 5:o och 6:o omnämnda åtgärder.

*) (fotnot) Abonnent sjelf uppgifver i allmänhet endast sitt tillnamn; t. ex. »här Bergqvist». Om i telefonnätet äro intagne två eller flera abonnenter med samma tillnamn, bör tillika uppgifvas förnamn, titel eller yrke; t. ex. »här August Lundberg»; eller »här rådman Rydberg»; eller »här hyrkusken Johansson».

Annan person, som besvarar signal, uppgifver den lokal; i hvilken han befinner sig; t. ex. »här Bergqvists kontor»; eller »här August Lundbergs magasin»; eller »här rådman Rydbergs bostad».

§ 3. Särskilda anvisningar rörande telefoneringen:
Framför Ericssons apparat ställer man sig så, som synes af tig. 4, med munnen något ofvanför ljudtratten samt på 3 à 4 tums afstånd från denna. Man är då i tillfälle att med högra handen nedskrifva t. ex. ett ”telefonmeddelande” på ett å pulpetklaffen befintligt papper.
Använder man Blakes apparat, talar man midt för ljudöppningen, på ett afstånd af nära 1 fot från den samma. Vill man af någon anledning tala helt lågt, ställer man sig närmare apparaten. Nedskrifning af »meddelande» sker mot särskildt stöd.
Orden böra uttalas tydligt, så att hvarje stafvelse eller till och med hvarje bokstaf kan för sig urskiljas. Rösten bör vara jemn och fast. På normalt afstånd från apparaten bör man ingalunda anstränga rösten; ganska ofta höres talet tydligare, när rösten är dämpad. Särskildt är detta fallet, när det från handtelefonen likasom »slår lock» för örat. I detta fall bör den talande uppmanas att tala saktare eller på större afstånd från apparaten.
Skulle man ej lyckas åvägabringa signalering eller telefonering, bör man i första hand misstänka, att man dervid icke går till väga på föreskrifvet sätt. Ofta är anledningen till signaleringens misslyckande den, att handtelefonen, under det induktorsvefven kringvrides, icke är upphängd i sin klyka, hvadan klykans häfstång befinner sig i orätt läge. Någon gång kan det ock hända, att belastningen med handtelefonen är otillräcklig för att bringa häfstången i det nedre läget; och bör man då med handen hålla densamma nedtryckt under signalgifningen.
§ 4. Inträffar åskväder, är det förståndigast att icke använda telefonapparaten, hvilken då kan sjelf behöfva skyddas mot de atmosferiska urladdningarne af elektricitet. Visserligen finnes på apparaten anbragt en åskledareinrättning men det är icke gifvet, att denna alltid förmår helt och hållet afleda de urladdningar, som kunna skada apparaten.