Scenen är en industrilokal på nedre Manhattan 1940. I en sal sitter 150 personer (computers!) och räknar för hand på tiosiffriga tal med papper och penna.
Det är fyra grupper, en för varje räknesätt. Den största utför addition, en lite mindre bara subtraktion, en grupp om tjugo multiplicerar med en siffra, och en liten elitgrupp räknar division.

Räknearbetarna är halvsvältande arbetslösa utan skolutbildning, anställda av Work Project Administration, WPA, president Roosevelts projekt för nödhjälpsarbete, som på andra håll byggde vägar och kraftverksdammar.
Mellan sig skickar arbetarna räkneark, uppställda av sex matematiker som leder arbetet och tar hand om resultaten.
150 personer har additionsmaskiner, medan 100 kontrollerar och redigerar resultaten.

Arbetsstyrkan publicerar ett stort antal volymer med matematiska tabeller av tidigare inte sedd omfattning och precision.

Så kunde det gå till innan datorerna fanns. Redan på 1700-talet organiserades räknebyråer för att få fram nautiska tabeller och almanackor.

Oftast var det kvinnor som räknade. De ansågs vara noggranna och uthålliga. Sanningen är förstås att dessa ”räknedamer” – så kallades de vid Astronomiska institutionen i Lund – också var billig arbetskraft.

Det amerikanska projektet var unikt i sin massverkan. Vanligare var det med beräkningsgrupper med kvalificerade matematiker.

På Foa började 1948 Elsa-Karin Boestad-Nilsson, sedermera svensk databehandlings grand old lady, i en sådan grupp och jobbade med differential­ekvationer och femtondegradsekvationer, allt med enkla maskiner där hon själv fick multiplicera och dividera.

Numerisk analys ingick inte i utbildningen – universitetsmatematiker brukar anse sig för fina för siffror – metoderna fick de ta fram själva.

Och när Besk kom som svensk dator 1953 var Elsa-Karins grupp bland de första användarna.

WPA-projektet tog slut 1947 när det skulle flyttas till Washington, en plats som inte kändes välkomnande för projektets judar och svarta.

Det övertogs av National Bureau of Standards som i sin tur utsattes för Huac och McCarthys kommunistjakt. Under tiden hade Eniac, den första elektroniska datorn, kört i gång.

Boken ”When computers were human” är en rik berättelse, där astronomer och skjuttabells­beräknare har huvudrollen, skriven med värme och lätt vemod.

Hålkortsutrustning, relämaskiner och differentialanalysatorer kommer in efter hand. Redan Charles Babbage inspirerades till sin differensmaskin av det enformiga slitet med att producera tabeller.

Världskrigen drev fram beräkningsbyråer i de krigförande länderna.

Jag har hört av min lärare, professor Carl-Erik Fröberg, hur han med Odhnersnurror räknade på bombbanor med Runge-Kuttas metod under beredskapsåren.

Vi som var hans elever fick också räkna för hand, för all del med Facitmaskiner, så att vi skulle kunna kolla att datorn räknade rätt. Matlab och Matematica må ha förpassat handräknandet till historiens sophög, men länge sedan var det inte.

Bokens hjältar är kvinnor, som räknearbetare och organisatörer. Det är ingen tillfällighet att många av de tidiga programmerarna var kvinnor.
Man kan fundera på hur det hade varit i branschen om det hade fortsatt så!

Sten Henriksson är pensionerad universitetslektor från Lunds tekniska högskola och skrev sitt första program på Smil 1958.
Om svensk datorhistoria och -politik skrev han i vänsterpamfletten "Datorer och politik" 1970. Den här artikeln publicerade Computer Sweden på kultursidan 2006.