På spaning efter analoga fornlämningar

Att ge sig ut på spaning efter saker som datoriseringen slagit ut, tvingat bort och fått oss att glömma, det är en nostalgitripp som en del av oss kan göra i det egna garaget eller vindskammaren. Där ligger nog smalfilmskameran och där står säkert en gammal Facit reseskrivmaskin i sin galonväska.
Jag har grävt i mina egna sparade och hittade prylar för att hylla den gamla mekaniken i bild, men för att få kläm på läget begav jag mig till en av Stockholms klassiska skrivmaskinsbutiker, Engboms på Norrtullsgatan. När det begav sig låg universitetet i kvarteren runtomkring med tusentals skrivmaskinskunder.
Nu är de flesta studenterna någon annan stans och av skrivmaskiner finns det inga spår. Här står bärbara datorer och Epsonskrivare.
– I år har vi sålt två skrivmaskiner, förra året gick det faktiskt tolv, berättar Mats Engbom.

Legendariska reparatörer
Han är tredje generationen i butiken som farfar startade – och som numera även är internetoperatör.
– Det finns två kundkategorier, privatpersoner som tror att de är för gamla för att skaffa dator, och företag som har blanketter att fylla i. Tredbrottet kom så sent som 1995, då det verkar som ordbehandlingen på dator tog verklig fart. Jag skulle tro att det tar fem år till innan de skrivmaskiner som är i drift har blivit utslitna och omöjliga att ersätta, säger han.
Butiken får fortfarande in maskiner till reparation, några stycken i veckan, och Mats Engbom berättar om den legendariske gamle skrivmaskinsdoktorn Almsäter i Danderyd och om kollegan på Vikingagatan, som fortfarande kan regummera om en skrivmaskinsvals!
På Östermalm finns annars Dahlboms, och där står det fortfarande skrivmaskiner till salu i skyltfönstren på Sibyllegatan. Tusenlappen räcker till en bra maskin.
Och i butiken ännu en sonson, Jan Dahlbom. Farfar startade butiken och verkstaden 1932.
– Jo, säger han, det behövs fortfarande skrivmaskiner till tullblanketter, fraktsedlar och importformulär där vissa länder kan kräva 10 karbonkopior. En stor kund är fortfarande sjukhusen. För två år sedan skrivs 80 procent av alla journaler på maskin.
Förutom den datorrädde pensionären pekar han ut ytterligare en typkund, trendnissen som nöjer sig med en mekanisk designklassiker på kontoret.

Remsans dagar räknade
Herrarna Engbom och Dahlbom pekar samfällt ut bordsräknaren som den största förloraren i den gamla maskinparken. Blott någon revisor tycks fortfarande vilja ha en pappersremsa för att kontrollera hopräkningen.
Det var sådana maskiner som slog ut de elektriska räknesnurrorna, som i sin tur slog ut de gamla handvevade räknemaskinerna från Odhner och Facit. Mats Engbom har en förvånande berättelse om det sista kapitlet i räknesnurrans historia:
– Det var i början av 1980-talet som turkiska uppköpare tömde landet på snurror. De behövde dem i byarna på landet där eltillförseln var så opålitlig att det inte gick med elmaskiner. De betalade 400 kronor styck och måste ha fraktat hem tusentals räknare, berättar han.

Pappas prylar
Själv växte jag upp med kontorsmaskinerna på pappas kontor. En gammal skrivmaskin med namnet Halda-Norden i feta guldbokstäver degraderades med tiden till hemmamaskin, och den tog jag så småningom till vara.

Familjeklenod

Likaså pappas räknesnurra, en Original Odhner från 1940-talet i svart blankpolerad lack, på sina ställen avnött så att mässingen lyser fram.
Den var nog den viktigaste maskinen för honom, men kontoret hade också finesser som lokaltelefon och märklig bokföringsmaskin som lät som en stenkross och skrev ut reskontran på styva ark med många kolumner. Där fanns också en additionsmaskin, en sådan där liggande låda med några knapprader på ovansidan och en spak på sidan som lånad från en enarmad bandit.

Stencilåren
Prislistor och annat massframställdes med spritstenciler – tunna papper med ljusbå text som blektes bort på några månader. Teknikskiftet till ”riktiga” stenciler med tryckfärg i en stadig Gestetner var ett stort kliv, och mig skulle stencilerandet följa genom Vietnamrörlsen och vänsteråren.
Där mötte jag en annan, och numera totalt utrotad analog mekanik i form av adresseringsmaskiner.
Adressograph hette de och det hörde till frivlligarbetets tråkigare sidor att stansa Vietnambulletinens prenumerantadresser på aluminiumplåtar, som sedan användes för att trycka etiketter i en annan lika slamrande maskin.
Sådana fick man nästan gratis, ty det var en tid då både folkbokföringen och sjukkassorna började datoriseras och kastade ut det gamla skrotet.

Räknestickans öde
På den tiden fanns det fortfarande räknestickor. Genialt enkla analoga manicker som snabbt, ljudlöst och batterioberoende gav ett – nästan – korrekt svar. Nästan, eftersom det hängde på kvaliteten hos stickan och den egna synen hur många decimaler man tyckte sig kunna se. På bara några år slogs de ut av elektroniska fickräknare. Sällan kan ett teknikskifte placeras så exakt i tiden, ett par år före och efter 1975. Drastiska prisfall under 1974 följdes av en övergång från röda lysdioder till mycket billigare gröna fluoriserande urladdningsrör – och nu blev fickräknaren obligatorisk på sina håll i skolorna medan många lärare såg det som slutet på allt vad mattekunskap hette.
Till den här artikeln skulle jag naturligtvis fotografera ett par räknestickor. Men min gamla skolsticka tror jag faktiskt jag slängde häromåret och pappas gamla, i sitt nötta skinnfodral, är totalt försvunna. Och de få räknestickeägare jag hittat de senaste dagarna har alla sagt samma sak: Jo, någonstans på vinden kanske jag har en men att hitta den ...
Ock försök hos kuriosahandlare och loppisbodar har givit samma resultat, noll. Det finns inget värde i räknestickor och ingen minns hur man använde dem i alla fall, så de slängs.
Det analoga samhällets slutpunkt var ett verktyg med vars hjälp man kunde komma fram till att en uträkning till exempel blev ungefär 3,75. Visst var det överlägset mycket sympatiskare och lättare att använda än det svar man fick av räknedosan, i stil med 3,7468319.

I Computer Sweden augusti 2002 . Jag hittade både min och pappas sticka. Plus en bunt på en loppis. Senare skrev jag en kommentar:

Min artikel i augusti om skrivmaskiner, räknestickor och andra gamla analoga ting gav upphov till en hel hoper mejl från läsare som delade med sig av sina minnen om framför allt räknestickor.
Många har uppenbarligen fortfarande ett par räknestickor kvar i någon låda, som minnen från gymnasiet eller KTH. Bland breven om räknestickor finns ett från Erik Bohman (ex Ehand), som berättar att han överraskade en fysiklärare genom att göra ett helt prov med enbart en räknesticka.

Bosse Ahnegård (ex IBM) är en av de läsare som fortfarande använder en sticka ibland. "Att slå ett reguladetriskt uttryck (multiplikation och division blandat) på stickan spöar kalkylatorn rejält i tid om än icke i precision", skriver han.

Han påpekar också att räknesnurran inte är analog utan snarare digital. Visserligen inte binär, men dess tal hade en så kallad diskret talrepresentation till skillnad från analogimaskiner där tal representerades av analoga värden på spänningar och strömstyrkor.

Ett av hans plågsammaste minnen från KTH var när professor Germund Dahlqvist tvingade sina studenter att använda handvevade Facitmaskiner för att lösa ett ekvationssystem med tio ekvationer och tio obekanta, utnyttjande Gauss eliminationsmetod i basversion och i Jordans och Crouts versioner!

Sådant kan få vem som helst att längta efter en datamaskin, skriver han och menar att det vore lika otänkbart att kasta en räknesticka som ingenjörsringen!