Veddesta är nog ett vagt begrepp för de flesta även i Stockholmstrakten. Man kan visserligen säga att det ligger norr om Hässelby, söder om Jakobsberg och väster om Barkarby, men även med den beskrivningen är det svårt att hitta något annat än några vägkorsningar och fabriksfasader. Med hjälp av vägskyltarna kan man dock lista ut att man hittat ett industriområde som sönderfaller i tre delar: västra, norra och södra.
Hamnar man i rätt vägkorsning framför rödljusen kan också den som blott har vaga minnen av trakten pricka in ett par minnesmärken: Den stora röda plåtladan därborta måste vara Kodaks gamla högkvarter och färglabb. Och den gigantiska betonglådan uppe på berget kan inte vara något annat än IBMs nedlagda skrivarfabrik.
Och runt kröken står det Saab Electronics på ett jättekomplex bakom höga stängsel, tätt prydda med skyltar om fotoförbud. Här görs det hemlig militärelektronik sedan 1968, då gamle kungen invigde Philips Teleindustriers nya byggnad. Bolaget hade flyttat från Stora Essingen, men den militära delen hade faktiskt funnits i grannskapet, diskret skyltad som Jefa, Jakobsbergs elektrotekniska fabriker.
Shoppingvagnar i höglagret
Skyltarna i Veddesta har sedan bytts några gånger i takt med att ägarna växlat. En tid hette företaget Nobeltech, men då protesterade Nobelstiftelsen som inte ville få fredspriset nedsmutsat.
Med ännu mer arkeologiskt spårsinne kan man ta sig till områdets största attraktion, lågprisladan Willys, och ana att under det sluttande glastaket och bakom neonskyltarna döljer sig ingenting annat än Datasaabs gamla fabrik.
Det var där exportsuccén Alfaskop byggdes, och från början stod det SRT, Standard Radio & Telefon på huset, sedan Stansaab, därefter Datasaab och till slut EIS, Ericsson Information Services.
– Det är nog ingen som vet att de drar sina shoppingvagnar genom utvecklingsavdelningen och in i höglagret i en byggnad där en viktig del av svensk datorhistoria föddes, säger Jörgen Sjöström.
Jörgen Sjöström tillbaka i garaget där det började. Foto P Rittsel.
Utvecklare med fria händer
Han är en av de många veteraner som fortfarande bor nästan på gångavstånd från sin gamla arbetsplats. En gnistrande kall vinterdag tar han mig på rundvandring. In i köpladan, där Willys håller till övre delen av höglagret och Mio har övertagit utvecklingsavdelningens verkstad.
Men riktigt spännande blir det först när han tar mig med bort till bilhandlarna på Saldovägen och pekar på en bilverkstad.
– Där började vi utveckla Ericsson PC. Konsulten McKinsey hade övertygat ledningen om vitsen med "Garageprojekt" – ett litet gäng utvecklare med fria händer, fjärran från vardagsbyråkratin. Vi fick två miljoner och en tidsfrist på tre månader för att skapa en volymprodukt. Vi gjorde en protokollkonverterare mellan olika terminalsystem. Vi reste till USA för att hitta komponenter och mjukvara. Bra gjort, sa Ericssons tekniska ledning, men blås av projektet!
Det var i mars 1983. I december var det dags igen. Ett nytt garageprojekt, betydligt större och tuffare: Det du gjorde i garaget var bara en övning, nu är det allvar. På mässan i Hannover i mars 1984 ska du presentera en IBM-kompatibel pc.
Garaget blev bilverkstad
– Garaget låg under större delen av tiden i Kabelfabriken i Sundbyberg. Mitt jobb blev att bygga upp en marknadsorganisation, ja en helt ny division inom Ericsson. Jag kunde inte tacka nej.
Jörgen Sjöström har mycket att berätta. Tillsammans med bland andra Tommy Palmqvist började han som säljare av Alfa-skopterminaler 1970. Under en period satt säljavdelningen i samma fastighet på Saldo- vägen. Nu letar vi oss in i huset.
Det gamla "garaget" har blivit bilverkstad och när vi kliver upp för en trappa står vi plötsligt i en stor och fullkomligt tom kontorsvåning.
– Det här var mitt rum, där bredvid satt Tommy. Och titta, heltäckningsmattorna är kvar, utbrister Jörgen Sjöström.
Han berättar minnen i en timmes tid, och ur mina anteckningar vaskar jag fram hans återkommande lovtal till garageprojekten.
– Vi återupplivade garageandan ett par gånger till. En gång när vi fick fram en liten tolvtumsskärm för kassaterminaler på tre veckor för att kontra IBM. Ja, hela Alfaskop-historien startade så, som ett mer eller mindre hemligt projekt i källaren. Ägaren ITT tillät ingen utveckling i lokala bolag, så Lars Fossum och de andra fick jobba i smyg. När vi satt i garaget var det bara Bengt Asker som visste vad vi gjorde, han var vår enda kanal till Ericsson. Själv hade jag redan på mitt första säljjobb en chef som fungerade som mentor – och sedan gav mig fria händer.
Byråkratin ökade
Jörgen Sjöström antyder flera gånger att Linköpingsandan från Datasaab förde med sig en motsatt kultur. En byråkrati som fick honom att lämna jobbet som säljansvarig mot stat och kommun för ett par år på Memorex i en friare miljö.
– Skillnaden mellan att låta folk växa och att slå alla initiativrika medarbetare på fingrarna är skillnaden mellan framgångsrika och misslyckade projekt – och företag, säger han.
Nu väntar en lunch på Hägerstalunds Värdshus med en kollega från pionjäråren. Värdshuset är liksom konkurrenten Lasse Maja en representationskrog som är värd en omväg.
