Wordperfect segrade och föll

Wordperfect vann mitt hjärta från första stund tack vare sitt utseende. Ett gränssnitt som inte syntes. Jag hade just bytt min gamla gröna bildskärm mot en med svart text på vit botten (runt 1986). Här fick jag nu ett ordbehandlingsprogram vars metafor var ett tomt vitt ark. Blott ett filnamn och rad- och sidnummer i skärmens nederkant avslöjade att ett program faktiskt rullade.

Jag hade kört Wordstar i ett par år men aldrig riktigt gillat gränssnittet – Ctrl-K-S för att spara, Ctrl-P-B för fetstil osv. Tangentbordssnabba sekreterare gillade det för att de slapp flytta fingrarna från bokstavstangenterna, och visst lärde man sig de vanligaste kommandona.

Wordperfect drog nytta av pc-tangentbordets funktionstangenter, som då var tio stycken till vänster om bokstavstangenterna. Skift och F7 låg nästan bredvid varandra och gav utskrift, Tab och F4 gav indrag Det blev svårare med de nya tangentborden med tolv funktionstangenter i överkant. Skift-F7 krävde då tvåhandsgrepp. Koderna låg osynliga i texten men kunde visas med ett kommando.

Wordperfects genombrott hör till de mest framgångsrika i programhistorien. Wordstar sköt sig i foten genom att göra om alla kommandon. Visserligen till mer begripliga bokstavskombinationer (RW för remove word) men hela den befintliga kundkretsen sa tack och farväl.
"Vi gjorde alla fel som gick att göra", sa vd Seymour Rubinstein.

Professor Alan Ashton och hans elev Bruce Bastian på universitetet i mormonstaten Utah skrev programmet för Data Generals minidatorer Nova och Eclipse och lyckades sedan flytta över det till en rad plattformar som pc-dos (1982), Apple II (1985), Unix och MacOS (1988), Next (1991) samt Amiga och Atari (1987). Som mormonpredikanter hade de rest runt i världen och insett att folk faktiskt talar olika språk och till och med använder egendomliga bokstäver här och där. Det bäddade för en snabb internationell framgång i svallvågorna efter att Wordstar abdikerat. Första pc-versionen kom samtidigt på engelska och norska till exempel.

Under slutet av 1980-talet och in på 1990-talet ägde Worpdperfect marknaden och var en de-factostandard för textfiler. Programmerarna var fena på att skriva direkt till olika operativsystem och ville inte böja sig för Windows strikta programmeringsregler.

”Windows, över min döda kropp!” utbrast Bruce Bastian under ett av sina många besök i Stockholm. Det blev inte hans död men företagets. En motvilligt skriven version 5.1 för Windows 1991 floppade och en stabil version 5.2 året därpå kom mer än ett år efter Word for Windows 2.0 och då var det i senaste laget.
”Om jag vill gå ut i Hagaparken, sa Bruce under mötet i Koppartälten, kan jag välja olika dörrar eller hoppa genom fönstret. Windows låter mig inte ta olika vägar till skrivaren eller minnet. Jag får bara använda en speciell dörr, och sånt gillar jag inte.”

Själv tvangs jag byta till Word, när det visade sig att Wordperfect inte kunde ge rena textfiler till det nya redigeringssytem som tidningen Datavärlden gått över till. Det blev hårda radbrytningar som svärande redigerare fick rensa för hand. Men Wordperfects konvertering till rullgardinsmenyer och musmarkeringar övertygade heller aldrig. Marknadsandelarna som legat mellan 75 och 90 procent i Europa försvann raskt. Det hjälpte inte att ordbehandlingen kompletterades med program för presentation, kalkyl och databas.

Ett kort försök att göra gemensam sak med Lotus – med 1-2-3 och Wordperfect i versioner för OS/2 Presentation Manager – som lanserades under Comdex 1989 dog ut. Det var en bisarr kulturkrock mellan asketiska mormoner som aldrig rökt eller smakat starkt och Lotusfolket som föredrog vin och skaldjur framför skivade morötter och lingondricka. Novell köpte Wordperfect 1994 och sålde hela klabbet vidare efter fyra år till Corel.