Lotus började på topp

I begynnelsen bestod den heliga treenigheten av IBM PC, Lotus 1-2-3 och en matrisskrivare. Det var så tusentals användare mötte datorn på jobbet och Lotus kom att står för allt man gjorde med datorn. 1-2-3 hade tre funktioner: kalkylark, grafik och databasfunktioner, men många vred till en kalkylmall så att den passade för att skriva affärsbrev i!
Ändå var Lotus inte med från starten. IBM PC levererades från början med pionjärprogrammet Visicalc. Men när programmeraren Mich Kapor sagt upp sig från Visicorp och startat eget ihop med Jonathan Sachs (och den med tiden allt viktigare finansiären Ben Rosen) blev deras 1-2-3 en oöverträffad succé.
Budgeten för debutåret 1983 hade målet en miljon dollar – det blev 54 miljoner. Året därpå räknade man ihop 154 miljoner dollar och var världens största programföretag.

Det fanns en speciell anda kring Lotus de första åren, en tillbakalutad stil som kändes mer Kalifornien än Boston, där verksamheten faktiskt hörde hemma. På Comdex arrangerades festerna hellre i ett kreativt ateljéområde än i hotellmiljö. Vinet flödade, tilltugget var lyx och luktade det något så var det väl rökelse…

Kanske var terapeuten Mitch Kapor med intresse för meditation inte mannen att leda ett internationellt jätteföretag. Hjälpen kom i form av en ung, smart ekonomikonsult, Jim Manzi, som ganska raskt anställdes och avancerade till ordförande 1984 och vd 1986. Hawaiiskjortorna byttes mot kritvit krage under skräddarsydd kostym. Han brukar få äran för att ha förankrat Lotus i grupp- och nätverksvärlden med Notes, men i många år var han med och drev Lotus som en diversehandel.

Jag mötte honom första gången i Stockholm 1985, när han öppnade det lokala dotterbolaget i Kista och presenterade Jazz, ett (skulle det visa sig) riktigt uselt officepaket för Macintosh. Han var kaxig men resonabel, om man vågade säga emot honom. Då hade han tio år kvar på Lotus, och när det gick riktigt dåligt för Lotus runt 1990, var han branschens högst betalde vd.

Vägen till Notes kantades av ett par nya program om året: Den alldeles för komplicerade och dyra planeringskalendern Agenda, ordbehandlaren Manuscript som var gjord för att klara programhandböcker och tekniska doktorsavhandlingar, fiffiga verktygslådan Metro, tilläggsprogrammet HAL, filhanteraren Magellan som kunde allt ingen behövde, databashanteraren Approach och till slut kalkylarket Improv.

Improv skrevs på och för Steve Jobs NeXT-dator och utlovades göra alla kalkylprogram urmodiga. Vi fick smyga till hemliga förhandsvisningar i en hotellbungalow i Las Vegas för att se ett program där siffrorna kunde korstabuleras och skyfflas på längden och tvären. Det enda kalkylprogram som tog stryk var Lotus eget 1-2-3.

Under Jim Manzi utvecklade Lotus en ny affärsidé: att stämma konkurrenter för att deras kalkylprogram liknade 1-2-3. Man lyckades knäcka Adam Osbornes Paperback Software men inte Philippe Kahns Borland, vars Quattro tog nya marknadsandelar.

Det som långsamt sänkte Lotus var oförmågan eller oviljan att ta klivet över till Windows. Åratal av försening, framför allt med program till Windows 95, undergrävde företagets ställning. Det hjälpte inte att köpa ordbehandlaren Ami och databasen Approach för att plocka ihop ett officepaket.
Länge odlades dolkstötslegenden att Windows innehöll kod som avsiktligt fick 1-2-3 att gå långsamt. En tillfällig allians med Wordperfect kring IBMs OS2 hjälpte naturligtvis inte mot Windows dominans – och innebar dessutom en våldsam kulturkrock mellan de ytterst världsliga Chicagoborma och Wordperfects mormoner från Utah!

 Unik kampanjknapp från skör allians.

1995 betalade IBM 3,5 miljarder dollar för Lotus och kronjuvelen Notes, inkörsporten till client-servervärlden. Notes hade då Lotus odlat sedan 1994 i ett samarbete med Ray Ozzie och hans företag Iris. Samme Ray Ozzie som skrev Lotus integrerade programpaket Symphony 1984. Är det ren nostalgi som fått IBM att idag återpaketera resterna av Lotus officeprogram i gratisversion under namnet Symphony?

PS. Den lille humoristiske Ben Rosen finansierade också Compaq från starten och var länge dess ordförande. Han skapade riskkapital-branchen, brukar det sägas. DS.