Det var en sen kväll på tunnelbanan för nio år sedan när idén kom till Jonas Edlund. Han var i stort sett klar med universitetsstudierna i datavetenskap och ägnade sig åt sluttampen på exjobbet på forskningsinstitutet Sisu. Innan dess hade han arbetat som frilansmusiker i tolv år.

Nu ville han på något sätt kombinera sina data- och musikkunskaper. Han hade under en tid funderat på hur man skulle kunna förbättra musiken i datorspel så att musiken kontinuerligt anpassar sig till ett okänt skeende. Han tänkte att det måste finnas ett sätt att få musiken att automatiskt skifta mellan olika musikstycken utan att det låter hackigt eller konstigt.

– Jag ville fånga känslan av att kunna röra sig i musiken åt olika håll. Musiken måste ge en känsla av att förändringen sker gradvis, säger Jonas Edlund.

Med uppbackning av en avdelningschef på Sisu, började Jonas forska i ämnet inte så långt efter att han hade fått idén. Redan ett år senare hade han en första prototyp att visa upp.

– Jag hade gjort ett regelstyrt system där de musikaliska egenskaperna styrdes av olika reglage. Ett reglage kunde till exempel bestämma hur ofta man skulle välja ny ton. Men det lät hemskt. Jag stod i en monter på en mässa och visade upp det och efter en halv minut så skrek folk att jag skulle stänga av. Folk blev ju galna, och jag också.

Jonas förklarar att det gamla systemet kunde musikteori men inte musik. Det hade bara förutbestämda musikaliska regler att gå på. Hur reglerna påverkade musiken kunde användaren påverka genom att dra i reglagen.

Han förstod att han var tvungen att tänka om och började göra ett nytt system som mer fungerar som en vanlig orkester. Det program han nu har tagit fram, Musifier Virtual Orchestra, kan på ett helt annat sätt anpassa sig efter musiken som stoppas in i programmet, och systemet skapar sina regler om hur det ska låta genom att analysera vad som händer i datorspelet.

Jonas Edlund driver sitt enmansföretag Interamus Music Systems mestadels från ett skrivbord vid vardagsrumsfönstret i familjens fyra i Johanneshov i Stockholm. Arbetsverktygen består av en bärbar dator som han har kopplat en liten keyboard till. Han brukar gå upp tidigt, redan vi fyra – fem på morgonen, för att hinna jobba ett tag innan resten av familjen vaknar och ska iväg till jobb och skola. Disciplinen brukar inte vara några problem, snarare har han svårt att kunna släppa tankarna på arbetet under kvällen.

– Om jag har ett problem som jag ska lösa, så brukar jag se
till att tänka på det innan jag somnar. Tillslut så vet jag att lösningen kommer till mig, säger han.

Idén är ganska enkel. I ett datorspel finns mängder av möjliga händelseförlopp och skeenden. Till varje händelse finns en speciell musikstil som passar till just den scenen.

Förändringen i musiken måste gå smidigt mellan de olika scenerna, helst så att spelaren inte märker att den ändras. De olika musikstyckena måste finnas förinlagda, men övergången mellan olika stycken bestäms beroende på vad som händer i spelet, och den görs i realtid. En sådan gradvis övergång mellan olika musikstycken kallas för morfning, och är en teknik som ibland används i filmsammanhang för att få en smidig övergång mellan två objekt.

– Musiken måste reagera på tillståndsförändringarna samtidigt så måste musiken vara en funktion av sig själv. Systemet måste alltså generera musik som dels är beroende av sig självt och dels av ett tillstånd, förklarar Jonas.

Man skulle kunna säga att han laborerar med en virtuell orkester. Genom att flytta olika reglar så kan han styra hur musiken morfar mellan olika musikstycken. Den senaste utmaningen gäller att plocka ut de olika instrumenten från hela orkesten för att även kunna styra dem enskilt.

– Det handlar egentligen om vanlig musikteori. Programmet förstår musiken den genererar genom att analysera musiken med avseende på skalor, ackord och rytmer.

Med några enkla tryck på keyboardtangenterna ändrar musiken karaktär från snabbt till långsamt, från flöjt till bastuba.

Jonas Edlund tror att när tekniken med adaptiv musik verkligen fungerar så kommer det att ge en större upplevelse av datorspelandet.
– Vi har inte kommit till mer än första trappsteget i vad som borde vara möjligt att göra med musik i datorspel. Och det beror till stor del på att man inte har bra system för adaptivitet, säger han.

I nuläget är Musifier Virtual Orchestra klart för lansering. Det svenska patentet är klart och internationella patentansökningar inlämnade. Det finns fortfarande lite kvar att finslipa i programmet, men det går att visa upp och Jonas har börjat sälja in det genom att prata med musiker som kan vara intresserade av att använda det. Marknadsföringen sköter han själv och består i kundbesök och telefonsamtal till personer han tror skulle kunna vara intresserade.
– Jag måste visa upp det för dem som förstår vad det är, och det är det bara musikerna som förstår.

Att han hela tiden har varit själv i företaget har både för- och nackdelar. Han tror till exempel att det hade kunnat vara lättare att upptäcka misstag om han hade haft någon att bolla utvecklingsidéer med. Samtidigt har han haft flera bollplank i form av investerare i företaget. Eftersom han inte har haft någon produkt att sälja har han varit tvungen att förlita sig på andra människor som varit redo att satsa på honom. Med hjälp av investerare och stipendier har han kunnat hålla igång utvecklingen under de nio åren han har varit igång.

För något år sedan var han på en datorspelsmässa i USA för att presentera sitt program. Han åkte dit med siktet inställt på att sälja in det, kanske till någon av de stora, Microsoft, Sony eller Nintendo. Flera var intresserade men ingen ville köpa förrän lösningen var helt klar att användas i skarp produktion.
– Det finns ju hur många som helst som sitter och utvecklar åt Sony. Och så kommer jag då, Jonas Edlund från Sverige. Alltså man är en liten skit där. Enda chansen som jag ser det är att visa att teknologin funkar, säger han med en suck.

I dagsläget hoppas han kunna sälja in det till någon datorspelsproducent inom något år.
– Jag vet att om ingen nappar på det här så kommer jag att sitta som pensionär och bygga på det. Vissa grejer måste man bara göra. Men man kanske måste vara så pass crazy eller fokuserad för att ro i land med en sån grej. Antingen så struntar man i det från början eller så satsar man.