Varför gratis är gott handlar nästan lika mycket om varför betal smakar illa.Den här texten fokuserar på det och jag använder Aftonbladets Plus för mina exempel. Plus är en omdiskuterad lösning, något som nästan alla känner till och en tjänst som lanseras stenhårt av Sveriges största mediesajt. En tacksam måltavla. Tre teser om varför det är kass, mer hinns inte med på 2 000 tecken.
Betal ger inga pengar om du är en vanlig innehållsleverantör. Betalningsviljan är så låg att räknat på sannolika volymer blir det alltid för små pengar. Aftonbladet plus kostar 19 kronor i månaden och kan betalas med antingen sms eller kreditkort. I sms-fallet går nästan hälften av pengen bort, och enligt uppgift är ca 80% av kunderna sms-kunder.
Alltså 140.000 kunder i månaden som levererar ca en tia till Aftonbladet. Även om vi räknar väldigt högt är det svårt att se att de får in mer än två miljoner kronor i månaden. Det är ungefär vad man får in på tre införande av ett större
annonsformat eller hälften av vad papperstidningen drar in per dag.
Betal är dyrt, på så många sätt. Det är dyrt för att man tappar trafik, man måste ha speciella tekniska lösningar (och nyss gjorde man en dyr redesign), det krävs personal som väljer ut materialet och svarar för kundservice etc. Men mest av allt är det dyrt för att man lägger krut på att piska en död häst. All den kraft och energi som idag läggs ner på plus - och det är en hel del, jag lovar - kunde man istället lagt på hitta andra intäktsmodeller. Som ger bättre utdelning. Då menar jag inte större och störigare annonser utan tex en sådan självklarhet som behavioral targeting.
Men värst är hur det förstör varumärket. Självklart; om man ska man sälja något så måste man sälja, och det gör Aftonbladet med blomstercheckar och chokladpaket. Det handlar inte om att få kunderna att sätta ett värde på innehållet bakom plus-muren, utan det handlar om att med klassiska försäljningsknep få dem på kroken. Effekten blir såklart att varumärket aftonbladet.se, som borde stå för den bästa nätjournalistiken, flyttas downmarket. Efter ett antal chokladkampanjer landar man på en plats som slår hårt mot övriga möjligheter att tjäna pengar. Till glädje och nytta för ingen.
Joakim Jardenberg bloggar på Mindpark, där han också är vd.
Han har valt att skicka vidare pinnen till Beata Wickbom, som bloggar på Secondbusiness, med motiveringen:
Jag tycker verkligen inte om Second Life, men jag gillar Beata Wickbom. Skicklig moderator och affärskvinna, konferens-prinsessa, enastående trevlig med enormt kontaktnät - listan kan göras lång. Klok och men ändå stor anhängare av virtuella världar, vilken konstig kombination...
Beata Wickbom fick ämnet:
Beata, for real: varför behövs fysiska möten och stora konferenser i en tid av ständigt uppkopplad dialog och aldrig sinande informationsflöden? Hur virtuell är du, egentligen?
Bloggstafetten är ett nedslag i den svenska bloggosfären. Varje bloggare har fått ett specifikt ämne att skriva ett blogginlägg om, och sedan får de skicka vidare stafettpinnen till nästa bloggare. Fredrik Wass var först ut med ämnet Sociala webben 2007. Vi får se var vi slutar.
Tidigare inlägg
Fredrik Wass: Äntligen bygemenskap
Isabelle Ståhl: Könsrollerna får spelrum på nätet
Per Gudmundson: Bloggare är de nya punkarna
Erik Starck: Outsourcingsäkra jobb - finns de?
Peter Sandberg och Christian Rudolf: Följ dina drömmar och starta ett it-företag
Dan Nilsson: Så blir du en mästare på e-handel
Anton Johansson: Ett ständigt sökande efter uppmärksamhet