Vi ser PR-maskineriet dra igång. Henrik Pontén och Antipiratbyrån dyker upp igen. Plötsligt kommer artiklar i gammelmedia där deras felaktiga pyramidmodell över fildelningen tas som en sanning. Där freakarna och ultranördarna på den s.k. "scenen" utmålas som något
Bandidosgäng.
Några dagar senare kommer åtalet mot The Pirate Bay. En av världens mest trafikerade webbsajter drar förstås mängder av resurser i form av bandbredd och servrar och underhåll.
Att det hela har finansierats med hjälp av reklambanners har inte varit någon hemlighet. Men strategin är klar: Killarna har bara varit krassa kapitalister och gjort det för pengarna. Inte av ideologiska skäl.
Med min bakgrund från internetföretagande och genom mitt skrivande om kommunikationsfrihet har jag kommit att träffa Pirate Bay-killarna en del efter razzian. Jag ser inga grabbar med konton i Karibien.
Tvärtom ser jag en bostadslös anakata, Gottfrid Svartholm Warg, flytta runt på soffor mellan kompisar samtidigt som han vädjar om hjälp för att bygga upp det hostingföretag som förstördes genom Pirate Bay-razzian. Polisen tömde ju som bekant hela hans serverhall på innehåll.
Man bar för andra gången iväg med kundservrar som tillhörde
registrerade nyhetsbyrån Kavkazcenter.com. Den hade jagats genom sex länder tills den fann en permanent hamn. Att Ryska ambassaden trycker på mot UD för att släcka den bekommer honom inte. Beslagtas den kommer en ny upp.
Och när hotfulla advokater hör av sig och försöker stänga den allt viktigare sajten för "whistle blowers", Wikileaks.org, får de svar på tal: Samma oblyga avhysningar som han tidigare via Pirate Bay levererade till film- och skivindustrins kostymer. Nästan alla hade krossats. Inte anakata: Sturigare yttrandefrihetsfundamentalist finns inte. Självförbrännande som den gamla goda tidens rockstjärnor.
Mot honom och The Pirate Bay står den nya tidens rockstjärnor. Paul Hewitt reser runt och träffar presidenter och kräver att vanliga skattebetalare jorden runt skall skriva av lån som försnillats av afrikanska diktatorer. Även han har ett "nick": Bono.
Själv skall han inte bidra. När Irland tog bort sin skattefrihet för låtskrivare flyttade popmiljardären raskt rättigheterna till Holland precis som Rolling Stones. Skatterådgivare rekommenderar placering av masterlicensbolag där, helst som en mellanhand på väg till Nederländska Antillerna. Fullkomligt lagligt förstås.
Men vi lär i Pirate Bay-affären inte få läsa om Hollywood och licensindustrierna som jordens skattefrälse. Vi lär få läsa om
listpriser på reklambanners och lösryckta mail där det talas om bolag och intäkter. Som förmodligen betalade kylanläggningen som krävdes för att klara trafikanstormningen. Kanske subventionerade de också obekväma nyhetsbyråer. Men feta offshore-konton hos någon som slaggar hos polaren? Knappast.
Pirate Bay och deras supportrar kommer säkert att jobba för att få ut sin version av verkligheten. Nätet är ju dubbelriktat och ger makt åt nya grupper. Som kan ta fajten den gamla världens PR-maskineri.
Det finns en chans att grabbarna blir globala cybermartyrer och popkulturhjältar när det hela är över. Säker kan man inte vara. Men nog är de mer Rock'n Roll än rockarna själva idag?