Det är så man kan tro att allt det en normalsvensk förmodligen lärde sig i skolan är som bortblåst så fort denne sätter sig framför en dator och ska skriva en teknisk text. Skribenterna blandar ihop enheter och storheter, kan inte skilja på tusendelar och tusental och har totalt missuppfattat det där med effekt, energi och strålning. För det mesta till sådan grad att det kräver en Sherlock Holmes för att förstå vad som menas. Verklig kunskap är underordnad scoopet och på nobelfesterna förbleknar partikelfysikernas livsverk i glansen från prinsessornas tiaror.
Allt för ofta handlar det om usla översättingar från engelskan, gjorda av en icke-tekniker, eller eventuellt av en femåring. Frågan är bara hur de hamnat i den ansedda tidskriften. Jag rackar här inte ned på någon särskild publikation eller något förlag, filmbolag eller översättarbyrå. Alla är lika goda kålsupare. Låt mig därför få presentera:
DET LINGVISTISKA MANIFESTET
STÄDJES UPPGÖRELSE MED TEKNIKSVENSKAN
”Varför ska man använda sig av utländska ord när det finns en adekvat inhemsk terminologi?” Det var en gång tänkt som ett skämt, men det är inte särskilt roligt när man tänker på hur det gått utför med teknikspråket. ”Jag är ert nya svenskläraret” är tyvärr inte heller att betrakta som något man kan skratta åt.
Låt mig nu få vara lite självgod och skrytsam och tala om för dig hur det ska vara. Mina 30 år som teknisk översättare, måste betyda något. Mina 30 år av att ha fått på skallen av översättare som i slutänden visade sig vara duktigare, måste också betyda något.
Bered dig på en riktigt mastig artikel på dryga sjuttiotusen tecken!
Bör inte språket få förändras?
Jodå, och det svenska språket har förändrats alldeles otroligt under århundradena, ofta på grund av influenser utifrån. Utan specialkunskaper är det idag svårt att läsa en svensk text från exempelvis 1600-talet. Undertecknad har med möda stavat sig igenom ett brev skrivet av Gustav Vasa och det visade sig att han stavade mig på tre olika sätt på samma sida: mich, mijg och migh. Det fanns helt enkelt inga stavningsregler då utan var och en stavade som han själv tyckte. Det borde ha blivit bättring på det, men när man läser bloggar på Internet tror man sig ibland vara tillbaka på 1500-talet.
Då finns det andra som är lyckligare lottade. Litauiska språket har inte förändrats särskilt mycket från slutet av 1500-talet. Det var då den första tryckta boken på litauiska publicerades, av en allmänt framåt kille vid namn Martynas (Martin) Mazvydas. Hans Katekes från 1547 var mycket mer än bara en kristen lärobok. Det intressanta är att även om skriftspråket har moderniserats är ordalydelsen i stort sett intakt och en modern litauer kan läsa boken (någorlunda) rakt av. Här är en bit av företalet:
BRalei, seseris, imkiet mani ir skaitikiet
Ir tatai skaitidami permanikiet.
Även undertecknad kan läsa de första raderna, som i översättning lyder:
BRöder och systrar, tag mig och läs
och när ni läser detta, förstår ni det.
Det är boken själv (KNIGIELES) som talar till läsaren och ber denne att lära sig läsa och föra kunskapen vidare till sin familj (det där stora R:et på fösta raden är ett 460-årigt layoutfel som blivit kvar). Mera finns här: www.qedata.se/js_litauiskt_galleri_vilnius-folkliv.htm#martynas_mazvydas Varför har litauiskan inte ändrats mer än marginellt på all denna tid? Till skillnad från svenskan, där tal- och skriftspråk skiljer sig kraftigt, är litauiskan tämligen unik eftersom tal- och skriftspråk är lika. Kan man läsa språket, kan man också uttala det korrekt. Får man inte skriva som man pratar finns det alltid öppningar för förändringar.
Varför skriver man?
Man kan ju börja med att fundera på varför någon skriver en text. Antagligen är det för att överföra information till någon annan. Information som den andra inte har och gärna vill ta till sig, eller information som den andra helst inte vill ha men ändå måste (skolbokstext). Då är det av oerhörd vikt att texten är lättläst och utan märkliga fell som gör informationen svår att förstå. Den som bara är måttligt intresserad ska inte behöva leka Sherlock Holmes för att faktiskt begripa vad det står, för då lägger man väldigt snart undan tidningen eller byter webbplats. Faktatung text är absolut inget att rädas, men är den dessutom opedagogisk är det ofta det som blir droppen som får räven att rinna över.
Det är en oerhörd språklig spännvidd på de felaktigheter man läser i magasin och på Internet idag. Allt ifrån enkla felsyftningar som kan bli lite roliga, över ostädade översättningar från engelskan där översättaren saknat faktakunskap och skriver om datorer i silikon, folk som tror att Google Översätt faktiskt kan översätta (vilket det inte kan), ned till de verkliga stolpskotten som inte ens vet att man avslutar en mening med punkt och börjar en ny med stor bokstav.
Engelsktalade stavar ungefär lika illa som svenskar. Det är fel att tro att bara för att de har världsspråket engelska som modersmål, de skulle vara upphöjda, ha det lättare, eller ha fått språket ”gratis” på något sätt. Engelska kommentarsfora är lika skrattretande som IDGs eller Aftonbladets.
Engelska är i övrigt ett underbart språk. En duktig skribent kan få in en dubbelmening i åtminstone varannan mening. Det går givetvis inte att överföra till svenska, utan man får hitta på något annat. Det är därför jag beundrar de översättare som översatte Monty Pyhtons flygande cirkus till svenska. De gjorde ett fantastiskt jobb.
Mellanrubriker
Mellanrubriken eller underrubriken är en fiffig sak som ska utnyttjas. Den ska användas som ett ställe för läsaren att vila ögonen på och som en introduktion till ett nytt ämne. Mellanrubriken är en stor händelse i texten. Då måste den ha stor betydelse. En text kan alltid dels upp i olika ämnen och återigen ska läsaren inte behöva nyttja detektivbyrå för att förstå när ett nytt ämne börjar. Mellanrubriken är bara ännu ett led i våra strävanden att göra en text mera pedagogisk, mera lättläst och mera lättförståelig.
Det finns en annan typografisk skola som hävdar att en mellanrubrik bara har ett konstnärligt syfte, att den ska sättas lagom långt ned i en spalt oavsett om den hamnar mitt i ämnestexten eller ej. Den ska bara finnas där för att den ser snygg ut. Sådant gillar inte jag. Det försämrar snarare än förbättrar pedagogiken, eftersom den stora händelsen i texten uteblir och mellanrubriken bara förvirrar.
Typografi är ett ämne som fått rota sig i mänskligheten sedan Gutenbergs dagar. Det finns lika många åsikter om layout som det finns typografer. Vi går inte vidare med denna brandfackla (för då blev den här artikeln aldrig färdig).
Misstag om grundämnen
Tungsten och Uranium, finns de? Nej, iallafall inte i svenskan. I vissa fall har vi behållit de latinska namnen, men för de vanligaste grundämnena har vi istället gått på det tyska namnet. Det finns ingen regel för detta, det är bara att lära sig.
Grundämnena skrivs med liten bokstav i svenskan, joodå, kisel och järn och germanium. Det är bara i engelska man skriver Silicon, Iron och Germanium.
Först en lista över de vanligaste grundämnena och hur de stavas och några exempel på hur ordet ska användas.
Boron (kemiskt tecken B) heter bor och har fått sitt namn från det arabiska ordet för borax (dinatriumtetraborat), ett bormineral som tidigt användes som rengöringsmedel och som skydd mot oxidation vid metallbearbetning.
Carbon (kemiskt tecken C) heter kol på svenska. Karbonisera (”Will you carbonise??”) kan man inte göra på svenska, men väl kolsyra sitt vatten. Karbon är namnet en geologisk period 300 miljoner år in i forntiden. Karbonpapper förekom förr och var ett sorts svart, smetigt papper man använde för att göra kopior i skrivmaskin, som kunde förkortas ”karbon”. Av detta kommer det moderna uttrycket ”CC:” (Carbon Copy) som vi numera korrekt kallar för ”Kopia till:”. Mineralet kalciumkarbid brukar kallas ”karbid” och när man stoppar det i vatten får man acetylengas (som egentligen heter etyn).
Hydrogen (kemiskt tecken H) heter väte på svenska. Hydrocarbons heter kolväteföreningar på svenska, inte hydrokarboner. Hydrocloric acid (HCl) heter saltsyra.
Lithium (kemiskt tecken Li) heter litium på svenska. Nät det förekommer i litiumjonbatterier skriver många av misstag Li-Ion, men det är engelska.
Silicon (kemiskt tecken Si) heter kisel på svenska.
Silikon är ett ämne man har i tuttar och till att täta fönster med, men inte att göra halvledare av. Dem gör man av kisel. Silicone grease avsett för värmeledning blir inte alls silikonfett på svenska utan kiselfett, eftersom det värmeledande materialet ofta är kiseldioxid, om än inblandat i silikonolja.
Silikonolja heter egentligen dimetylpolysiloxan och är en organisk kiselförening. Silizium är kisel på tyska. Silica är kiseldioxid, eller närmare bestämt glas. Silikater är kiselföreningar.
Sodium (kemiskt tecken Na) heter natrium på svenska. Det tvättaktiva ämnet i schampo och diskmedel, Sodium Laureth Sulfate heter natriumlaurylsulfat på svenska.
Tungsten (kemiskt tecken W) heter wolfram på svenska. Vi har inga tunga stenar här. Däremot finns ett wolframmineral, en bergart som kallas tungsten även på svenska. Tungsten Carbide heter wolframkarbid och är mycket hårt.
Wasserstoff är väte och inte vatten på svenska. Det fick ASEA bittert erfara, påstår sägnen, när man skickade en tekniker till Tyskland för att ta reda på hur Siemens kylde sina generatorer till kärnkraftverk. Det blev många, dyra konstruktionsproblem av det översättningsfelet.
Här är resten av de tveksamma grundämnena. Ämnen som bara skiljer sig med ett ”th” eller liknande har inte tagits med.
Antimony (Sb, antimon), Astatine (At, astat), Bismuth (Bi, vismut), Bromine (Br, brom), Cadmium (Cd, kadmium), Calcium (Ca, kalcium), Chlorine (Cl, klor), Chromium (Cr, krom), Cobalt (Co, kobolt), Fluorine (F, fluor), Iodine (I, jod), Iron (Fe, järn), Lanthanum (La, lantan), Manganese (Mn, mangan), Mercury (Hg, kvicksliver), Molybdenum (Mo, molybden), Neodymium (Nd, neodym), Niobium (Nb, niob), Nitrogen (N, kväve), Oxygen (O, syre), Phosphorus (P, fosfor), Platinum (Pt, platina), Potassium (K, kalium), Scandium (Sc, skandium), Selenium (Se, selen), Sulfur (S, svavel), Tantalum (Ta, tantal), Tellurium (Te, tellur), Titanium (Ti, titan), Uranium (U, uran).
Se upp så du inte förväxlar Manganese (mangan) med magnesium.
För att slutligen få höra hur det inte ska låta, så lyssna på den utmärkte amerikanske komikern Tom Lehrers sång ”The Elements”, där han med stor finess sjunger sig igenom hela det periodiska systemet.
”There's antimony, arsenic, aluminum, selenium,
And hydrogen and oxygen and nitrogen and rhenium...”
http://ia700108.us.archive.org/19/items/elements_0/elements.mp3
