Allt var bättre förr


Ett tag verkade det som om musikindustrin faktiskt omhuldade dynamiken och det stora frekvensområdet, nämligen runt 1975-80 när bolag som Crystal Clear Records, Sheffield Lab med flera, gav ut direktgraverade lp-skivor med maximal dynamik och mycket låga brusnivåer, bra skivmaterial, enbart förstklassiga musiker etc.

De direktgraverade skivorna framhålls än idag som toppen inom ljudåtergivning. Men vad händer när man söker på ”direct cut” på Google? Jo, ett par rader ned kan man ladda ned direktgraverad musik, som mp3-filer! Kvalitetsmedvetandet är kört i botten.


En diamantnål i ett lp-spår. Storleksskillnaderna är enorma och ibland förvånas man över att nålen faktiskt kan hänga med i spårets variationer ända upp till tjugo tusen svängningar per sekund. På just den här bilden har nog nålen satts ned lite ovarsamt när man ställde i ordning det hela för metallisering och elektronmikroskopi. Du ser flisorna som bildats runt nålspetsen.

De första åren med cd-skivor präglades också av försök att visa upp den höga dynamiken, men det gick snabbt över. Naturligtvis ska man inte bara spela in explosioner, men en helt vanlig symfoniorkester kan spänna mellan 40-110 dBA, och då är de absoluta topparna så korta att de inte orsakar permanenta hörselskador (utom möjligen hos slagverkaren), dvs cirka 70 dB dynamik. Sitter man i en konsertlokal ligger topparna någonstans strax under smärtgränsen när orkestern brassar på, samtidigt som en ensam violin i pianopianissimo i nästa sekund nästan kan dränkas av publikens andetag.

Hur har dynamiken som faktiskt utnyttjats, sett ut under åren?


Här följer ett antal ljudspår, från vaxrulle till cd. Nivån är normaliserad på alla bilder till bildens fulla höjd (300 pixel) och visningen är linjär om inget annat sägs. Man kan notera att den musikaliska dynamiken, ett utjämnat medelvärde, i de flesta klassiska inspelningar ligger mellan 15 och 25 dB, men att utflykter 10-20 dB under detta är vanligt. I äldre inspelningar ligger skivbruset på -20 dB och några svaga passager är inte möjliga, men vid moderna inspelningar kan orkester och kör mycket väl röra sig nedåt -40 dB utan att bakgrundsbruset blir störande. I pop och rock ligger dynamiken mellan 10 och 18 dB och utflykter nedåt förekommer inte (uttoningar räknas inte). Den moderna, högkomprimerade musiken har sällan en dynamik överstigande 8 dB och det är faktiskt sämre än det första exemplet nedan, vaxrullen.

1900-talets början


Ujangong-sången (!) från 1880 på vaxrulle, en av de första som spelades in. Musikalisk dynamik 6 dB med knaster mellan -6 ... -12 dB. På bilden är det svårt att skilja ut informationen från bruset, som är själva granskogen du ser. Det är den mänskliga hjärnan som måste hjälpa till.

En kommentar om vaxrullar: De allra första rullarna var verkligen täcka med bivax, men de var inte särskilt hållbara och dög inte för kommersiell hantering. Istället införde bland andra Edison Records rullar av celluloid på gipskärna som kallades för Blue Amberol och höll för flera hundra avspelningar, sk ”Blue Amberol Records”. De var betydligt hårdare, men var då inte längre möjliga att svarva ned och gravera något nytt på. Ett bättre namn är fonografcylinder. http://en.wikipedia.org/wiki/Phonograph_cylinder

Det fanns bra fonografcylindrar också. Här är ett exempel på en Blue Amberol-rulle. Det rör sig om en sjungen version av ”Auld lang Syne”. Musikalisk dynamik: 14 dB med ett brusgolv vid -24 dB. Kraftigt restaurerad.

7th Ragtime Orchestra på en 78:a från cirka 1910. Musikalisk dynamik: 6 dB med ett brusgolv vid -10 dB. Huvuddelarna av spikarna du ser är naturligtvis knaster.

Fjodor Chaliapin sjunger ”Sången om loppan” av Mussorgskij på en 78-varvare från 1925. Musikalisk dynamik: 9 dB med ett brusgolv vid -9 dB och knaster upp till -5dB.

Enrico Caruso sjunger ur Maskeradbalen, scenen hos sierskan (”Javisst är kvinnan galen”), bra inspelning från cirka 1925. Musikalisk dynamik: 18 dB, men distorsionen börjar redan vid -2 dB. Spikarna du ser är sångarnas insatser. Inspelningen är i princip fri från knaster.

Extra upphetsande musik


När LP-skivorna, direktgravyrerna och CD-skivorna kom blev musiken mycket mera upphetsande. Här visar jag några spår med verkligt fin dynamik och då har jag ändå inte tagit med praktexemplen ”Also sprach Zarathustra” (Richard Strauss) eller ”Fanfare for the Common Man” (Aaron Copland). Det hade varit för uppenbart.

Ett exempel på extra hög dynamik som utan vidare kan smälla ett högtalarmembran om man inte känner till effekterna är Johann Strauss ”Explosions-polka” från en inspelning med Cincinnati Pops Orchestra på en cd från 1985. Det här ska kanske vara en demo av dynamiken, men det är inte första gången jag hört hur amerikanska symfoniorkestrar ”bättrar på” klassisk musik, kanske för att den blaserade amerikanska publiken ska få mera wow. Varningen på baksidan om höga transienter är faktiskt befogad. Orkestermusikens medelnivå varierar mellan -30 ... -12 dB (dynamik 18 dB), medan smällarna hamnar på 0 dB och då har de klippt våldsamt.

Det spelar ingen roll hur bra dynamik man har, det hade ändå inte gått att spela in explosionen och 140-150 dB är tyvärr ouppnåeligt. Men var lugn, bashögtalaren slätar över. Det är ett tillfälle när distorsion faktiskt kan vara till nytta.

Från samma CD tar vi Johann Strauss ”Unter Donner und Blitz” med musikalisk dynamik på 18 dB utan annat än bara instrumenten, med utflykter 20 dB under detta. De höga topparna i mitten (ej inräknat i medelvärdet) utförs enbart av pukslagaren.

Åskskrällen på slutet stiger upp till 0 dB utan att styra över, innan den sjunker ned till utrustningens egenbrus på cirka -56 dB.

Moderna högdynamiska inspelningar


”Jauchzet, frohlocket”, ett utdrag ur Johans Sebastian Bachs juloratorium (BWV 248), är ett mäktigt körverk. Musikalisk dynamik: 24 dB.

Andrea Bocelli sjunger Cesar Francks ”Panis angelicos”. Han kan sjunga den grabben (fast det är klart, han bräcker inte Jussi). Musikalisk dynamik: 22 dB.

Extremt hög dynamik finner vi i Monteverdikörens inspelning av Claudio Monteverdis Mariavesper från 1610, hela 35 dB, mest beroende på att en enkel mansröst sjunger inledningssatsen. Han har endast kyrkans bakgrundsbrus på -51 dB att kämpa mot.

Carl Orffs ”O, fortuna” från hans Carmina Burana (1936) har varit bakgrundsmusik i många dramatiska filmsekvenser. Den förtjänar bättre, exempelvis två enorma högtalare och ett bamse-slutsteg. Musikalisk dynamik: 36 dB. En kör och orkester kan verkligen sjunga tyst om så behövs, och då finns det ändå pukor med i de tysta passagerna. Utrustningens egenbrus är ”tillräckligt” lågt.

Johann Sebastian Bachs berömda Toccata och Fuga i d-moll (BWV 565) på stor orgel. Musikalisk dynamik: 20 dB med ett brusgolv på -44 dB (kyrkans egenbrus).

Sen kom popen och rocken


I och med popens och rockens intåg började dynamikutnyttjandet minska. Inte för att mediet hade blivit sämre, snarare tvärtom.

Beatles ”Come together” (Abbey Road, 1969). Musikalisk dynamik: 8 dB, med toppar 2 dB över detta.

Beatles ”Something” (Abbey Road, 1969). Musikalisk dynamik: 13 dB.

Riktig rock, som den var innan killarna började måla sig i ansiktet och fjanta med platåskor: Led Zeppelin med ”Heartbreakers” (Led Zeppelin II, 1969). Musikalisk dynamik: 10 dB.

Electric Light Orchestra med ”Roll over Beethoven” från 1973. Musikalisk dynamik: 11 dB.

Ofra Hazas ”Im nin alu” från 1988 är ett undantag. Ursprungligen en analog inspelning som digitaliserats, dock utan att man klämt ihop den så våldsamt. ”Granskogen” är de hårda trumslagen. Det är transienter, det. Musikalisk dynamik: 14 dB med trumtransienter 10-11 dB över detta.

Hårdkomprimerad musik


Sedan kommer återutgivningarnas årtionden, när de flesta pop-skivbolag började återutge LP-skivor ommastrade på cd.

Jag gillar ABBA. Verkligen. Inte för inte är de fortfarande populära 2011, trots att gruppen sprack 1983. Det måste vara en av Sveriges bästa exportprodukter någonsin. Jag har till och med hört "Money, Money" spelad i ett buddhistiskt tempel på ett dimmigt berg utanför Hongkong. Sen försökte souvenirförsäljaren prata i mig att Abba skulle ha en konsert i Hongkong samma kväll och undrade om jag ville köpa biljetter. Det ville jag inte.

Här är det ABBAs "Take a chance on me" inspelad 1978, men här i återutgiven form från 1992. Bara för att det ska låta så högt som möjligt har ljudteknikern inte dragit sig för att helt rått styra över musiken om och om igen, tills topparna blivit fyrkantvåg. Musikalisk dynamik 8 dB (generöst bedömt), med transienter 4 dB högre som klipper.

I dag är musik som ligger och guppar med ett dynamikomfång på 3-6 dB legio.

Litauerna är duktiga. De har på mycket kort tid lärt sig av västvärlden hur man ska förstöra musik. Trubaduren Kernagis ”Musu dienos keip svente” (Vårt liv är som en fest) var ursprungligen en vacker litauisk melodi som har poppats upp och nu har en musikalisk dynamik på inte mer än 6 dB.

Samma här. ”Linkejo berniukam” (Glada pojkar) är absolut stenhårt komprimerad, dock utan att klippa som i Abba-fallet. Toppvärdena ligger och hoppar mellan 0 och -3 dB med vissa utflykter ned till -6 dB.

Idag har vi så bra möjligheter att spela in ljud att det som begränsar är mikrofonernas brusgolv och luftkonditioneringen i inspelningslokalen. Mikrofoner kan numera fås med så bra kvalitet att det som stör är musikernas andning.

Vi har media som kan hantera 96 dB mer än vad som är möjligt i ett vanligt bostadsrum, men vi utnyttjar bara 6 dB. Hur har det blivit så? Har allting blivit hissmusik?

Kan man lyssna på musik ute på stan?


En fråga som direkt dyker upp i samband med dynamikresonemanget är: Går det rimligtvis att lyssna på kvalitetsmusik ute på stan? Om man bryr sig om musikens innehåll och inte betraktar den som ett bakgrundsskval som bara måste finnas?

Jag säger nej. Epoken bergsprängare är förbi, när ett fåtal kunde påtvinga omgivningen sitt dunkande, och nu är det olika typer av hörlurar som gäller. Det finns två typer, öppna, ljudgenomsläppliga, och slutna, ljudtäta.

Med öppna lurar är det trafikbullret som bestämmer brusgolvet. Stockholms stads bullerkarta över innerstaden visar att normalbullret utomhus under dagtid ligger mellan 55 och 70 dBA (lila) och vill man njuta av musik med 60 dB dynamik hamnar ljudtopparna på 115-130 dB vilket är direkt hälsovådligt.

Med slutna lurar och någorlunda ljudnivå riskerar man att inte höra att man blir tilltalad, varnad eller tutad och sedan överkörd av en bil. Det kan vara direkt livsfarligt.

Den nya kadern av lurar med aktiv bullerreducering ger bara mera av det förra. Omgivningen släcks ut helt och du blir omedveten om alla trafikfaror. Det kan vara bra ombord på ett flygplan eller tåg, men är definitivt livsfarligt ute på stadens gator.

  • Mitt svar måste bli: Bryr du dig det minsta om den musik du lyssnar på, och ditt liv, går det inte att lyssna ute på stan.
Sida 2 / 3

Innehållsförteckning