Ungdomsskrämmor


Ämnet musik på stan har tagit en annan, mera skrämmande vändning. Det har gått så långt att de klassiska kompositörerna används som tonårsskrämmor vid större köpcentra i England, för att förhindra vandalism. Forskning har visat att ungdomar kan avskräckas av klassisk musik. De verkar hålla sig borta från musik de inte gillar och Mozart har visat sig vara extra effektiv.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/england/beds/bucks/herts/4836068.stm
http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/5047610.stm
http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/3576878.stm

Notexempel


Notexemplet ovan visar inledningen till Johann Sebastian Bachs femte Brandenburgkonsert från 1721. Den är så #@¤%& bra att jag fryser varje gång jag hör den. J. S. Bach var en kompositör som skrev cirka 3000 verk av alla upptänkliga slag och alla var bra. Det finns inga B-sidor i hans verkförteckning, inga floppar. Han behärskade allt, från körmusik, stor orkester, orgel, kammarmusik, finstämd romatisk flöjt, skojmusik, vad som helst. Ännu 290 år efter att den gick upp på Tysklandstoppen är Brandenburgkonserten bland de mest spelade verken i den klassiska litteraturen. Helt utan marknadsföring. Konserten har BWV-nummer 1050, och det säger lite om produktionen.

Populärmusiken hamnar i andra änden av skalan, med endast ett fåtal olika toner, upprepade in absurdum. Notexemplet ovan är från Abbas ”Take a chance on me”. Det är inga större variationer, men Ulvaeus-Andersson är ingalunda de värsta bovarna (dessutom tycker undertecknad som sagt om Abba).

Darin Zanyar blev väldigt populär med sin ”You’re out of my life”. Räknar man efter i refrängen används hela fyra toner. Refrängen till technolåten ”I en annan tid, i en annan värld” av Olle Ideström och Johan Lindström består av hela två toner. Det måste vara rekord. Ändå spelas den på radio av glatt pladdrande diskjåkkisar som berättar hur fantastisk den är.

Varje år kommer det in cirka 3000 bidrag till Melodifestivalen och de flesta sorteras bort omedelbart. De övriga glöms så snart man stängt av tv:n. Något fåtal stannar i minnet ett par månader, men sen är de ohjälpligt borta.

Förenklingen


Musikindustrin når oupphörligt nya lågvattenmärken. Härom dagen hörde jag en låt som hette ”Fuck You”. Eller, ”låt”, det var någon sorts dunkande, stönande. Eller titta på musikvideo på MTV. Konkurrensen är stenhård och eftersom all ”musik” i stort sett är likadan måste man hitta på något annat att konkurrera med. ”Sex säljer” är ett gammalt visdomsord och den som törs visa mest naket på tv vinner. Särskilt bland de pryda amerikanerna.

När Microsoft Movie Maker började skeppas med Windows var det ett popband som gjorde en musikvideo på rekordtid. De spelade in den på förmiddagen, redigerade efter lunch och på eftermiddagen kunde den visas på MTV. Är det ett framsteg?

Jag har inte alls berört den heliga sporten. Den faller nästan för långt ned på skalan, men mitt i allt det bedrövliga pladdrandet om hur BIK slog Bröttomhölje för sjuttiandra gången och kommer att fortsätta göra nästa månad och nästa år och om tio år, dyker det då och då upp en gnista av ljus. Det var alldeles efter nyheten om den svåra tsunamin i Japan, nyligen. Efter nyhetssändningen var det sportradio och sportreporten sade:

– Efter den här nyheten kan ju sporten verka lite malplacerad... men iallafall så slog Södertälje Brynäs på bortaplan med bla bla bla...

Det var ett litet blänk av intelligens, som dock snabbt släcktes. Redan nästa dag hördes nyheter om läktarbråk, bengaliska eldar, rökgranater på plan, brinnande bilar mm och de ansvariga är lika förvånade varenda gång. Det är som snön som överraskar alla tågoperatörer varenda vinter.

Om MP3


Du köper dyrbara musikspelare för tusentals kronor och högtalare med underliga material, bara för att spela mp3-filer du tankat ned från Internet där dynamik, frekvensområde och brusgolv har anpassats för att dra minsta möjliga bandbredd. Idén med mp3 är destruktiv komprimering. Resultatet av mp3-kodning är inte som man skulle kunna tro, ett allt mer begränsat frekvensområde ju lägre bittakt man väljer, utan ett allt kraftigare utslätande av detaljerna. (Ett försämrat frekvensområde kan dock lätt ordnas på annat sätt.)

Tankarna bakom mp3 grundas på fenomenet auditiv maskering, som i korthet innebär att om örat hör en ton, kan en ton intill i frekvens inte höras om den är tillräckligt svag i förhållande till den första. Den svagare tonen kan alltså tas bort om man vill spara plats i överföringen. Mp3-kodningen går till så att man fouriertransformerar musiken till diskreta frekvenser (med olika amplituder) och delar in musikens hela bandbredd i ett antal mindre delband (subband coding).

(Fouriertransformering är att på ett matematiskt sätt göra om en analog vågform till en serie diskreta frekvenser som till exempel kan beskrivas som ett spektrum. Ljudvågen blir till en lista med frekvenser helt enkelt, där man lätt kan sudda de som inte behövs. Ju lägre bittakt, desto fler suddar man.)

För varje delband utnyttjar man algoritmen för maskering och tar bort de deltoner som inte är hörbara och sparar frekvens och amplitud för de kvarvarande. Vid en given bittakt kan olika många deltoner plockas bort i olika band, beroende på hur många hörbara toner som finns. Vid avspelningen är det signalgeneratorer som spelar upp tonerna enligt specifikationerna. Det ursprungliga ljudet sparas inte alls. Ju lägre bittakt man använder, desto högre måste gränsen sättas för vad som ska tas bort, tills man till slut inför artefakter, som fnissel och förekon.

Mp3 är dessutom otrevligare än så. I det övre frekvensområdet, 10 kHz och uppåt, där det mest bara finns höga övertoner och cymbalernas swissshh-swisshh är det få som kan skilja det äkta ljudet från en vitbrusgenerator. Mp3-kodaren gör faktiskt så att den undersöker brusnivåerna i de höga frekvensområdena och lagrar bara nivån. Givetvis med olika stora delbandbredder beroende på bittakten. När Mp3-ljudet ska kodas av, ersätts den inkodade brusnivån med brus från en brusgenerator inom det angivna frekvensbandet. Inbitna trummisar som säger sig kunna höra skillnad på olika cymbalfabrikat må gråta, men så går det till.

Tyvärr är vi alla individer, så det maskeringsvärde som gäller för en, gäller inte för en annan. Ett tränat öra hör svaga ljud bättre än ett otränat pop-öra. Som radioamatör får man lära sig att höra röster och toner långt ned i bruset. Man kan alltså sänka sin maskeringsgräns genom träning.

Musik finns överallt på Internet från en mängd olika nedladdningstjänster (Spotify, Youtube, Itunes), som du uppmanas strömma in i vardagsrummet. Men vad är det du får? Det är som att doppa en disktrasa i musikens bubblande, färgrika harmonigryta, dra upp den, vrida ur det mesta och kasta den solkiga trasan i ansiktet på köparen.

Det här är inte vad undertecknad tycker eller tror, utan det är så här algoritmerna fungerar. Se vidare min artikel rörande svenska Coding Technologies i Elektronikvärlden 2006-9 (numera Ljud & Bild), som skapade Mp3 Pro och AAC+ som är direkta superset till mp3.

Experterna talar


Vi har frågat några kompositörer och andra ljudtekniska experter om vad de anser om dagens ljudmiljö.

Ralph Lundsten, kompositör

Ralph Lundsten är Sveriges mest kända tonsättare av elektronisk- och synthesizermusik, tillika konstnär, filmskapare och författare. I sin Andromeda-studio har han sedan 1959, oberoende och ignorerande alla ismer, skapat sitt eget personliga musikspråk, originella filmer och utställningar.

– Hur har ljudlandskapet förändrats under de dryga femtio år som du har komponerat och utgivit musik?

– Pop och schlager har brett ut sig som en folksjukdom. Det har gått så långt med radio och tv att jag ämnar sluta betala tv-licens. Jag vill inte sponsra idrott, idiotisk matlagning och schlagerprogram. Jag tycker absolut att man ska avskeda TVs nöjeschef, och P2s musikgrupp borde absolut bytas ut. De spelar till största delen musik med symfoniorkestrar. Vår tids musik, den som idag kallas för ”electronica” får nästan ingen plats alls.

Det är symptomatiskt att när radion spelar ett stycke av mig, väljer de det enda stycke som är inspelat med symfoniorkester. Aldrig originalmusiken (Ralph torde vara en av de få kompositörerna i denna värld som fått sin elektroniska musik omgjord för symfoniorkester och kyrkorgel). Det har blivit schlager och popprogram i kvadrat på radion. Det finns flera nya kanaler som bara sysslar med sådant. Och så finns det en liten kanal som får dela sin tid med en massa andra program, nämligen P2, som sköts av en väldigt konservativ ledningsgrupp som bara spelar ”live”-musik. Och så analyserar de ihjäl musiken.

– Hur har möjligheterna med ljudåtergivningen förändrats med åren?

– Med CD-skivan blev ljudkvaliteten fantastisk och så trycker man ihop musiken mer och mer för att det ska låta jämntjockt. Just det här jämtjocka har varit en begräsning för mig. Jag kan ha en upptoning som tar 2-3 minuter och det är ungefär den tid ett musikstycke får ta idag.

– Vad vill uppdragsgivarna ha idag?

– Ta till exempel filmmusik. Där vill de bara ha enkel musik som följer handlingen exakt, vilket jag tycker är fullkomligt vansinnigt. Musik ska lägga till det som fattas i en film. Pop och schlager är självändamål idag. Alla människor ska ge ut schlager. Min senaste beställning var till Linné-jubileet (2007, Nordisk Natursymfoni nr 10 ”Symphonia Linnæi” opus 625) och då hade jag inga som helst krav på mig.

– Hur gör du själv med dynamiken?

– Om man tar ett stycke som ”Vinterlegend” (Årstiderna, 1996) och man får en känsla av att man åker en slädfärd, då ska det vara kraftig dynamik och när det sedan mörknar och stjärnhimlen kommer fram så ska musiken vara så svag att den knappt är hörbar. Denna typ av dynamik vill jag gärna ha.

Här har vi litet kvalitetsmusik, Ralph Lundstens ”En solsaga” från CDn ”Ralphinated Symphonies” från 1992. Musikalisk dynamik 12 dB med toppar på 3 dB över detta.

Ingemar Lindqvist, ljudtekniker

Ingemar Lindqvist har sedan 1993 arbetat i sin firma Audio Lab Stockholm och medverkat vid utgivning på cd av inspelningar från analoga media. Han är ensam med sin firma och anlitas av kräsna skivproducenter. Mest har han jobbat med överföringar från 78-varvsskivor, men kan överföra ljud från nästan alla slags ljudmedia.

– Vad har hänt med ljudåtergivning under de år du har arbetat med ljudutgivning?

– Jag har jobbat med ljudteknik i 40 år, bland annat på Dramatiska Institutet, Riksteatern och Statens Ljud- och Bildarkiv (nuvarande KB). Totalt har jag medverkat i ett 150-tal cd-produktioner. Ett av mina senaste alster var en box om totalt 17 cd. Det som ledde mig in på detta var att jag i så många år som skivköpare och ljudentusiast förundrat mig över hur dåligt ljudet mastras på de flesta kommersiella skivor. Jag hade ambitionen att rädda inspelningar från denna ständiga ljudmisshandel som de större skivmärkena åstadkommer vid återutgivning av äldre ljudmaterial.

Hur kommer det sig till exempel att de i decennier gjort "apstereo" av äldre monoinspelningar, alltså att med fasvridningar, flanger- och ekoeffekter skapa en konstlad stereo bemängd med ett sound som får det att låta som om det kom från en soptunna? Detta sker inte på önskemål från skivköparna utan av någon ljudteknisk klåfingrighet. En annan klåfingrighet är när man klipper ner "sticket" (improviserat mellanspel) i äldre låtar för att de ska bli kortare än de var ursprungligen. Eller när de använder digital brusreducering så att ljudet blir konstlat med allehanda biljud.

Ett annat problem med mastringar från större svenska skivmärken är den oerhörda kompression och limitering de använder. De verkar anse att cd-skivor inte på några som helst villkor får förmedla någon dynamik. I verkligheten är musik beroende av uttrycksfullhet bland annat i variationer i styrkan, men de stora skivbolagen verkar vara uppfyllda med samma ideal som man kanske har vid tillverkning av signalhorn för bilar = ju starkare det låter desto bättre!

Jag tog fram en cd som kom ut 2007 med Ted Gärdestad, en trippel-cd kallad "Det bästa med..." Här ligger fyrkantvågorna packade. Skivan har getts ut av Universal/Polar.

Bilden ovan är en översiktsbild av sex av ljudspåren där man ser musiken utformad som en rad tegelstenar (observera logskalan).

Den andra bilden visar i närbild en av alla hundratusentals fyrkantvågor. Trots att extrem kompression/limitering använts har de alltså ändå överskridit maximal digital nivå. Men på så vis lyckades de ju få ner dynamiken ännu mer än den kraftiga limiteringen lyckades med.

Är detta musik? Ja, oavsett vad man tycker om Ted Gärdestad, alltså.

Om cd-spelarna hade utrustats med OVER-indikator hade denna lyst varnande under hela låten, sedan slocknat tills nästa låt startar på cd:nn och sedan fortsatt lysa konstant.

Det som mest av allt har förvånat mig under decennier är att HiFi-tidningar och skivrecensenter aldrig tar upp hur illa så många skivor faktiskt låter. Man skriver gärna artiklar om att "cd låter hårt och kallt" men man skriver aldrig ett ord om orsaken, nämligen att musik återgiven utan dynamik och som idel fyrkantvåg verkligen låter "kallt" och "hårt".

Det är inte bara jag som undrar och beklagar mig, utan undringarna tycks gå som en röd tråd, som virar sig kring alla ljudtekniker jag talat med. Man kanske tror att en cd ska låta ”högre” på radio om ljudet komprimeras redan från början, men det är faktiskt helt ointressant eftersom alla radiostationer har egna kompressorer som gör sitt bästa för att förstöra ljudet.

Ytterligare en ljudtekniker i mängden: http://georgegraham.com/compress.html

Jörgen Thuresson, mikrofonmagiker

Jörgen Thuresson i Stockholm tillverkar kondensatormikrofoner av absolut högsta klass. Han konkurrerar uppe bland molnen med Neumann, AKG, DPA (Danish Pro Audio) och liknande.


Thuressons astronomiskt fina CM 402, en stormembrans kondensatormikrofon. Mikrofonen har nio olika, omkopplingsbara upptagningskaraktäristika, med en förstärkarkrets med bara 7 dBA egenbrus och är främst avsedd för ofärgade instrumentupptagningar. När man pratar med ljudtekniker, så brukar svaret bli att de har massor av olika mikrofoner, men ska det vara riktigt bra, så tar man Thuresson.

– Du anstränger dig för att tillverka allt bättre och brusfattigare mikrofoner hela tiden. Behövs det?

– Hela världen vill inte komprimera så mycket det går. Det finns en massa annat folk också. Mina mikar brusar ungefär 7 dBA och klipper vid dryga 135. Det blir ju nästan 130 dB dynamik och det behövs om man ska spela in en symfoniorkester.

– Vad har du på gång nu?

– Diverse olika mikar. Stora, små, kantiga, runda, hög- och lågbudget, mono, stereo, 5.1 m.m. Min nya femkanalsmikrofon ska till exempel användas den första maj på en storbandinspelning.

– Jaha, och vem ska köpa den då, när popbanden bara använder sex dB dynamik? Känns det inte tröstlöst att utveckla superlågbrusiga apparater?

– Inte när filmaren går ut i skogen och spelar in en fågel långt bort i stereo och sen kommer tillbaka och säger ”Oj, vad bra det blev”. Eller om man ska spela in en stor orkester och vill ha full dynamik. Eller lågmälda instrument som t.ex. luta. Barockmusik komprimerar man inte. Den klassiska musiken kanske är tre procent av marknaden om man ser det i försåld volym, men de ska ju trivas, de också. Eller ta jazz och folkmusik, även om de numera alltmer använder PA och komprimering. Jag har dessutom en gång i tiden ägnat mig åt att bygga dynamikbegränsare åt närradio och lokalradiostationer. Med mina senaste processorer kan man begå brutalkompression och andra hemskheter, så jag tillhör fiendelägret också. Hög kompressionsgrad ger kraftig förstärkning i svaga partier och lyfter fram brus. Då har man verkligen nytta av lågbrusiga mikar.

– Vad tror du bli nästa steg i bullerkriget?

– Att man överger det för att man blir trött på det.

– Har du några högdynamiska anekdoter att komma med?

– Jag har en bekant som spelar in militärmusik. Han spelade in en överflygning av Viggen en gång. Då var det nästan så att de fick leta reda på mikstativen efteråt. Eller den här: En elev på en musikskola lyckades pilla in en Neumann-mik i ett lagom stort hål i en baskagge och trampade sedan på pedalen. PLOFF!!! Miken flög ut som en champagnekork. Hur det gick med membranet vet jag inte.

Så vad har hänt?


Har vi blivit dummare, lojare, mera ointresserade av kvalitet? Är en bra artist en som drar in stålar och inte en som kan spela? Varför accepterar vi allt enklare melodier och allt simplare underhållning? Ett antal konstateranden pekar i den riktningen.

  • Hur kan folk titta på samma amerikanska tv-serie i tiotals år, som ältar samma ämnen hela tiden? Med påklistrat skratt? Med skådespelare vars huvudsakliga repliker är ”WÄÄÄÄÄÄ!”
  • Varför står vi ut med tv-reklam för fåniga produkter som vi ändå bara skrattar åt? Reklamen matar oss med desinformation på så låg nivå att det är ett hån mot varje rationellt tänkande människa. Hur många tror faktiskt att håret behöver vitaminer? Varför har alla tvättmedel och skönhetsmedel en ”ny formula” jämt – för att den gamla alltid är så dålig, och hur dålig den senaste är upptäcks snart? Tror du verkligen att du får ett mobilabonnemang för en krona? Tror du verkligen att immunförsvaret kan stärkas med en tablett? Tror du faktiskt att du behöver gurgla dig med munvatten, för att tandborstning inte räcker till längre?
  • Vem kan tro på ”Total Home Makeover”, med välregisserat gråtande människor filmade i närbild, som redan vet att TV ska kosta på deras risiga hus en renovering? Det är väl inte alls så att detta har kostat månader av förberedelser och diskussioner innan kamerorna ens rullar för första gången?
  • Varför accepterar de allra flesta att se en tv-film med fel höjd-bredd-förhållande?
  • Uri Geller är på väg tillbaka.

Det enda tv-program undertecknad tror på är Mythbusters. De visar hur de tänker, de visar hur de gjorde och man får se resultatet förklarat, oavsett om det gick bra eller dåligt. Långt ifrån alla experiment de gör är underhållande, men det är det enda program där man kan få se huvudpersonen säga; ”Men vänta, jag har en Coca Cola-automat på larvfötter hemma i verkstaden. Den byggde jag en gång åt...”

Vad gör man åt saken?


  • Vägra köpa uselt mastrad musik – digitalisera hellre dina egna LP-skivor
  • Vägra lyssna på skräniga radiokanaler med undermålig musik och antiintellektuella presentatörer
  • Vägra acceptera skrikiga, ointellektuella tv-serier med påklistrat skratt
  • Strunta i deras reklam
  • Installera reklamspärrar
  • I extremfallet: Gör som Ralph Lundsten: Sluta betala TV-licens
  • Får du en chans: tala om för dem vad du tycker

Läs mer


Wikipedia har en fin artikel om bullerkriget, med jämförelser över tiden: http://en.wikipedia.org/wiki/Loudness_war. Utlänkarna från artikeln är också värda att besöka.
Om funktionen hos MP3: http://en.wikipedia.org/wiki/MP3
Stockholms stads bullerkarta: www.map.stockholm.se/kartago/kartago_fr_buller.html
Undersök din musik själv med Audacity: http://audacity.sourceforge.net
Direkgravyrer kan köpas än idag: www.sheffieldlab.com

Sida 3 / 3

Innehållsförteckning