Sommaren 1993 var det SF-kongress i Stockholm. Kongressen hette Conscience-93 (ett namn som kunde tolkas både som ”con about science” och ”conscience”, samvete). Ett antal betydande personer var hedersgäster:
Jerry Pournelle: SF-författare och forskare
Ralph Lundsten: Visionär och kompositör
Mike Jittlow: The wizard of speed and time
Jacob Palme: E-postens fader i Sverige
Arrangörer var undertecknad och SF-giganten Ahrvid Engholm. Vi utgav också en programbok med ett antal tänkvärda texter. Eftersom vi hade författarnas tillåtelse att återge texterna då, tar jag mig friheten att återutge en av dem i dag, 18 år senare, eftersom den inte förlorat det allra minsta i aktualitet, snarare tvärtom.
Jerry Pournelle är verkligen en realist. Han författarstil är ”hård” vetenskapsbaserad Science Fiction, för vilken han vunnit flera författarpriser. Han har skrivit tillsammans med andra giganter som Larry Niven och Stephen Michael Stirling och arbetat med Arthur C Clarke, en av de andra giganterna inom området. Han medger att det var han och några andra SF-kompisar som funderade ut rymddelen av Ronald Reagans Space Defence Inititative (SDI, ”Star Wars”), inte för att försöka skaffa mera pengar till rymdforskning, utan för att få Sovjet att investera ihjäl sig. Det fungerade.
En fråga som varit aktuell så länge någon kan minnas är huruvida vi människor kommer att förstöra vår jord, förgifta den, överbefolka den och utarma den. Det tror ingen realist på och det tror sannerligen inte Jerry Pournelle på heller.
I sin berättelse ”Surviving in Style” slaktar han alla domedagsprofetior om jordens undergång på grund av överbefolkning och resursbrist, på det sätt som en god SF-författare vanligen gör: genom klokt resonemang och på en sund matematisk grund. Ämnet var aktuellt då och är lika högaktuellt idag. Inget har egentligen förändrats under den lilla tid som förflutit (siffrorna är från när artikeln skrevs, 1979). Som alla SF-författare som tänker klokt, har en del av hans drömmar redan förverkligats idag, till exempel tanken om att försörja städer med trädgårdar på hustaken, hydroponiska trädgårdar för storproduktion och havskraft, medan idén med solkraftsatelliter fortfarande väntar på sitt förvekligande. Undertecknad hoppas den här texten ska fungera som motvikt till dagens alla domedagsprofeter som förutspår att människorasen snart kommer att utrota sig själv.
ATT ÖVERLEVA MED STIL
Plötsligt kommer vi alla att dö. Titta er omkring. Det finns en uppsjö av litteratur som till exempel Domedagsboken och Ecodoom. Det finns organisationer som "Jordens vänner" och grupper av medborgare som bekymrar sig för än det ena, än det andra. Alla har samma budskap: västerlandets civilisation har festat runt med energi och resurser, men nu är det dags att säga stopp.
Argumenten baseras till stor del på en bok som heter Tillväxtens gränser. Den är skriven av en grupp industrialister som kallar sig Romklubben, och är en av seklets mest inflytelserika verk. Bo-kens slutsatser baseras på en datormodell av ett världssystem. Modellens variabler är befolkning, livsmedelsproduktion, industrialisering, miljöförstöring och konsumtionen av icke-förnyelsebara resurser. Studiens slutsatser är bistra och otvetydiga: om vi inte anpassar oss till nolltillväxt, och det genast, så är vi dödsdömda. Den västerländska civilisationen måste lära sig att anpassa sig till det; obegränsad tillväxt är en tankevilla som leder till undergång; det är faktiskt så att varje framtida tillväxt leder till undergång.
Undergången kan gestalta sig i olika former, den ena otrevligare än den andra. Om befolkningen växer dramatiskt kommer vi att få än en mer drastisk dödlighet hos mänskligheten. "Livskvaliteten" kommer att sjunka dramatiskt och miljöförstöringen kommer att växa exponentiellt. Allt detta visas i fig. l som är tagen från en av datorsimuleringarna.
Enligt Meadows och många andra är Moder Jord ett slutet system och vi kan inte fortsätta våldtäkten på henne som vi gjort hittills. Om vi inte lär oss att behärska oss är det slut med mänskligheten.
Och inte kan tekniken rädda oss. En av de kanske värsta tendenserna i modern tid är tilltron på tekniska lösningar, den vansinniga vanföreställningen att vad tekniken fått oss in i kan den också ta oss ur. Nej, enligt eko-domedagsprofeternas syn inte bara misslyckas tekniken att rädda oss, den kommer också att påskynda undergången. Vi har inget annat alternativ än nolltillväxt. Som en förespråkare av nolltillväxt nyligen sade: ”Vi fortsätter att förvänta oss oändliga resurser på en ändlig värld med ändliga resurser. Vi fortsätter att handla som om det Daniel Bell kallar 'en revolution av stigande förväntningar' kan tillfredsställas när alla vet att de inte kan det.”
Jay Forrester, vars datormodell från Massachusetts Institute of Technology (MIT) var främsta inspirationskällan för nolltillväxtens förespråkare, går mycket längre. Födelsekontroll, påpekar han med eftertryck, kan inte ensam klara situationen. Ur Forresters modell kan man tydligt avläsa att endast drastiska begränsningar av hälsovård, livsmedelstillgång och industrialisering kan rädda världssystemet från undergång.
Det är viktigt att känna till de allvarliga konsekvenser som nolltillväxten far. För den västerländska civilisationen betyder nolltillväxt ökad arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard; det är förvisso obehagligt, men inte en total katastrof. För resten av världen är saker och ting inte lika enkla. Bakom alla siffror och datorprogram finns en levande verklighet: miljoner människor i utvecklingsländerna stannar i förtvivlad fattigdom för evigt.
De kommer kanske inte att acceptera detta. Och då har vi ett beslut att fatta – skall vi tvinga dem att acceptera det? Förespråkarna av nolltillväxt föreslår, av både praktiska och moraliska skäl, att västvärldens rikedomar på massiv basis fördelas till utvecklingsländerna. Under nolltillväxtens strategi har västvärlden faktiskt bara två alternativ: att dela resurserna med utvecklingsvärlden, eller behålla välståndet medan större delen av världen ligger i rännstenen. Inget alternativ är tilltalande, men det finns inget annat att göra: om vi inte tillämpar nolltillväxt är vi mer än själviska, vi stjäl våra dagars begränsade och temporära resurser från våra barn och barnbarn.
Det säger i varje fall datorerna.
Jag accepterar inte det. Jag vill att västerlandets civilisation skall överleva; och inte bara överleva, utan också överleva med stil.
Jag vill ha kvar det goda från vår teknologiska högenergicivilisation: penicillin, stereo, samfärdsel, kommunikation, varierad diet, plastmodeller, huvudvärkstabletter, frihet från tandvärk, science fiction-tidskrifter, bibliotek, billiga pocketböcker, fickdatorer, färska grönsaker mitt i vintern, lätta ryggsäckar och sovsäckar – alla de myriader saker som gör våra liv så mycket mer varierade än liven för våra farföräldrar.
Dessutom, jag vill känna att vi gör det rätta. Jag vill inte kalla det överlevnad med stil om vi skall förbli en ö av välstånd mitt i en ocean av evig fat-tigdom och elände. Stil betyder för mig att alla på jorden skall ha hopp om att kunna uppnå fördelarna med industrialiseringen och tekniken – om inte själva, så åtminstone skall deras barn kunna få det.
Det är hårda krav. Ekonomer säger att det inte kan åstadkommas. Att mina önskningar är älskvärda men irrelevanta. Vårt universum bryr sig väldigt litet om vad vi önskar; det finns inbyggda begränsningar, och modellerna av världssystemet har visat att vad jag vill ha inte kan åstadkommas.
Men, det där är sannerligen inte ordentligt bevisat. Datorer och datormodeller är mycket imponerande, men en dator kan inte ge dig mer information än du stoppat in i den. Det kan vara så att Forrester och andra miljö-domedagsprofeter har gjort en felaktig modell av systemet. Det är i varje fall värt att ta sig en närmare titt på det; nog är det väl ändå mot den mänskliga naturen att bara lägga sig på rygg och kapitulera utan kamp.
Arthur C. Clarke sade en gång att ”när en gråskäggig vetenskapsman säger att någonting är möjligt, då skall man tro honom; men när han säger att något är omöjligt har han sannolikt fel”. Detta har sannerligen varit sant genom historien. Visst har vi rätt att utforska antagandena i de modeller som säger att vi är dödsdömda, de modeller som styr strategin för nolltillväxt.
Ekonomernas modeller varnar för fyra orsaker till undergång: tillgången på mat, miljöförstöring, beroende av icke-förnyelsebara resurser, och överbefolkning orsakad av okontrollerad befolk-ningsökning. Lår oss undersöka dessa.
Den första dödsdomen: svält
Den första, tillgången på mat, är trots vad som ofta antas förvånansvärt okritisk. Man kan knappast förneka att det finns hunger och svält i världen. Men får vi bara tillräckligt med energitillgångar är livsmedelsproduktion ganska enkel att åstadkomma. Förenta Nationernas organ för mat och jordbruk rapporterar att det finns mycket få länder som, räknat på en tioårsperiod, inte kan odla tillräckligt mycket för att befolkningen inte skall få mer än tillräckligt att äta.
Det finns två hakar med detta. Även i västvärlden äter fåglar, gnagare och mögelsvampar upp mer av människans brödsäd än människan själv gör. I väst kan vi skörda mer än i de flesta andra områden, men det kräver högteknologi.
Den andra haken är "över en tioårsperiod". Den genomsnittliga livsmedelsproduktionen är tillräcklig, men torka, översvämningar och andra naturkatastrofer kan skapa hungersnöd genom att skörden slår fel, under ett, två eller tre år. I stora delar av världen finns det ingen teknik för att lagra överskott. I väst har vi länge vetat om det här med de sju feta åren som följs av sju magra, men det tog oss århundraden att komma fram till pålitliga lösningar för att lösa problemet med hungersnöd.
Vår lösning är trefaldig: ökad produktion, bättre lagring, inklusive skydd mot skadedjur, och sammanvävandet av hela västvärlden till ett enda område genom bättre transporter. Bönder i Kansas som drabbas av torka kan förses med vete från delstaten Washington, av nötkött från Argentina och av sallad från Kalifornien.
Allt detta kräver industriell teknik i stor skala. I västvärlden använder vi gödningsmedel. Transportnätet kräver helt klart mycket energi. Det kräver till och med mycket energi för att skaffa fram innerklädsel av mylar till de av dynga nedsmutsade gropar som används för att lagra säd (dynga är ofta en av de få materialen tillgängliga för att hindra att vatten tränger in).
Befintlig hydroponisk fabrik som använder alger och solenergi för att skapa drivmedel och mat.
I väst slösar vi med land för vi har land att slösa med; vår jordbruksteknologi skapar överskott.
En person som arbetar hårt behöver 7000 kalori-er om dagen eller 7 miljoner gram-kalorier om dagen. Solen levererar 2 gram-kalorier per kvadratcentimeter varje minut. Låt oss anta att 10% av detta går igenom atmosfären och att solen skiner fem timmar (300 minuter) per dag i genomsnitt. Antag också att brödsäd förvandlar solenergi till ätbar energi med en effektivitet på 1%. Med enkel multiplikation ser vi att ett landområde på 35 gånger 35 meter kan föda en människa – det är ungefär en kvarts hektar.
Naturligtvis är det orättvist att räkna så, men det är inte så långt ifrån verkligheten. Mitt växthus som är 2,5 gånger 2,5 meter kan producera enorma kvantiteter i sina hydroponiska tankar och ingen energi förloras i transport och distribution av maten. Jag använder elektricitet för att driva pumparna, men det skulle om nödvändigt kunna göras för hand.
I Japan och i en del av de oljerika shejkdömena har hydroponiskt jordbruk förts upp till fantastiska höjder. Det finns åtskilliga hektar av helt övertäckt mark, med grönsaker som gror i ökensanden i Abu Dahbi, bevattnat av avsaltat havsvatten.
Det här är naturligtvis högteknologi. De kemiska gödningsmedel som behövs i mitt växthus kräver massor av energi för sin tillverkning. Växthuset i sig är gjort av aluminiumrör och mylar förstärkt med nylon. Rörledningarna och tankarna är av plast. Allt består av material som kräver energi, liksom bekämpningsmedlen jag använder och utrust-ningen för att testa vattnet med vars hjälp jag kan balansera pH-värdena i gödningen.
Får vi energi kan vi producera mat. Jag tror få kan förneka detta. Det är faktiskt så att om den genomsnittlige indiske bonden kunde nå samma effektivitet som en japansk bonde på 1300-talet skulle Indien inte ha några matproblem. Men det är inte sannolikt att han kan nå dit utan hjälp (eller åtminstone inte utan undervisning som överförs via tv och satelliter). Och dessutom har japanerna sedan dess nått mycket längre än till produktivitetsnivån på 1300-talet.
Jag hoppas poängen är uppenbar. Får vi bara tillräckligt med energi så har vi tekniken för att producera mat. Vi kanske inte har energin, men hungersnöd är inte det primära problemet. Med tillräcklig grad av industrialisering kan vi till och med föda en storstad med hjälp av växthus på husens tak. Om 1% av New York City täcktes av växthus skulle de kunna föda 10% av befolkningen. En procent av Los Angeles yta skulle kunna föda en tredjedel av den stadens befolkning.
Vi har ännu inte ens tittat på världshavens potential. Våra fiskfångster har kanske nått sin höjdpunkt och har till och med börjat sjunka, men människan var aldrig avsedd att jaga och fånga fisk. Vårt utnyttjande av haven befinner sig nu på samma nivå som vårt utnyttjande av land innan vi lärde oss om jordbruk och att föda upp djur.
Havsjordbruk är ännu en teknologi i sin linda. Men experiment gjorda i St. Croix på Jungfruöarna (delvis stödd av Vaughan-stiftelsen som också hjälpt till med efterforskningarna för denna artikel) visar att fantastiska nivåer av livsmedelsproduktion per hektar kan uppnås. Forskningen i St. Croix bestod av att pumpa in kallt näringsrikt vatten från sjöbotten till inneslutningar där solljuset främjade planttillväxt; den mat som skördades var skaldjur och liknande.
Andra försök med havsjordbruk i Storbritannien och Frankrike uppvisar liknande resultat. Genom att på ett noga utvalt sätt göda havet kan man öka produktionen med flera tiopotenser, och sedan introducera ätbara djur som lever av sjöväxter. Produktionsnivåerna är häpnadsväckande: tio gånger så stora som motsvarande landyta kan producera.
Det är helt klart att livsmedelsproduktionen i sig inte kommer att utgöra någon begränsning för tillväxten under lång tid. Livsmedelsproduktionen kan bara hindras av att vi försinkar industrialiseringen och tekniktillväxten. Med tillräcklig energi finns tekniken för att föda betydligt större världsbefolkning än någon prognos väntar sig under århundraden.
