Lagra filer var som helst


Det är sant och visst att det är svårt att skicka filer större än cirka 10 MB tillförlitligt med smtp-mail, eftersom det inte går att veta om det finns en storleksgräns någonstans, eller ett spamfilter som tar bort alla .zip och .exe. Då finns det behändigt nog företag som är så vänliga att de håller med lagringsplatser på Internet. Vattentätt?


Bild: IDG

Vissa tjänster fungerar så att du tankar upp en enskild fil, medan andra fungerar så att du anger en katalog på din dator som ska synkas mot exempelvis en annan dator, via tjänsten. Eller jag kanske borde ändra meningen till ”Vissa tjänster fungerar så att du skänker bort en enskild fil, medan andra fungerar så att du anger en katalog på din dator som ska skänkas bort till vem som helst”.

Här är några av förvaringsställena
, där du nog bör lagra filer hårt krypterade:

  • AVG Livekive
  • Box.net
  • Dropbox
  • Skydrive
  • Storegate
  • Sugarsync
  • Trend Micro Safesync

Nyligen var det Dropbox som fick erkänna att filerna inte alls var så hemligt lagrade och att det var lämpligt att var och en krypterade själv.

2011-07-04 09:47 - Cloud Magazine: Tysk kryptering ska säkra Dropbox

Nya filformat är ägnade att störa


Det kommer ut nya filformat då och då, förmodligen i avsikt att tvinga dig att skaffa senaste revisionen av din kontorsprogramvara för att kunna hantera dem. De allra flesta använder bara fem procent av funktionerna i sin nya, glänsande ordbehandlare, men de nya filformaten kommer man inte undan. Och även om företaget standardiserat vid en version, kan man ge sig den på att en kund skickar en fil i ett senare format, som du inte kan läsa.

Då finns det behändiga tjänster på Internet dit man kan tanka upp en fil, få den konverterad och hämta hem resultatet. Inte nog med det. Resultatet brukar bli bra. Utan anmärkning.

Men den där filen du tankade upp, med kundernas namn, adress, beställning och specifikationer, vem får den, mer än du?

Räkna med att allt du lägger på Internet är förlorat och kom inte och klaga efteråt.

Positionera dig


Nyligen rullades skandalen upp att Apple hämtade hem positionsdata från alla iPhone med gps-navigering påslagen, sk mobilspårning. Apple kunde i stort sett se var alla deras kunder befunnit sig de senaste månaderna eller så. I användaravtalet för iPhone och MobileMe står det klart och tydligt att Apple förbehåller sig rätten att samla in, spara och bearbeta all information om var du befinner dig, så ingen kan egentligen klaga. Informationen skulle bara användas för statistisk bearbetning eller något liknande men kan lika gärna användas för... En trumvirvel... Ta-daaa! Marknadsföring. Mera skräpbrev rakt ned i din inkorg, trots att du betalat dyrt för telefonen. Senare tvingades Google att erkänna att samma funktion finns i Android.

Både Apple och Google hävdar dock att informationen aldrig länkas samman med en användare eller telefon utan är helt anonym. Mycket ska man höra innan öronen ramlar av.

Man kan givetvis undvika att bli spårad genom att stänga av gps-funktionen (något man tvingas till ändå eftersom den drar så mycket batteri) men samtidigt stänger man av en stor del av hela mobilitetskonceptet.

Och det här är inte något som Apple och Google annonserar med en stor röd skylt: Varning! Vi samlar in din position! Se upp om du inte vill bli insamlad! utan det ska två forskare till för att peka ut säkerhetsbristen för världen. Diskrepansen mot andra delar av affärsvärden är enorm. Köper du en tub kaviar så kan du läsa innehållet, och alla tillsatser och färgämnen, allt fett och alla kolhydrater måste deklareras mycket noggrant. När det kommer till den kaviartub vi alla bär med oss, som är full med personligt data, behövs inga varningar fast missbruk kan vara nog så farligt för vår hälsa och ekonomi.

Dilbert har kommenterat saken.

Google var enbart klantiga som ägnade sig åt hemlig war-driving i sina kamerabilar, medan de åkte runt och fotograferade för Street View. Att kunna se gatuvyer av all världens städer är en underbar funktion, så varför sabba det med hemlig datainsamling? Nu blir det bara mera problem att samla in gatuvyer, som är ett i sanning humanitärt projekt för att underlätta för exempelvis turister och andra vilsekomna.

Bortglömt data



– Hur gick det här till?
– Det var inte mitt fel. Jag kom nyss.

Foto: Creative Commons

Människan är av naturen klantig. I Londons taxibilar glömdes under första halvåret 2006 hela 54.872 mobiltelefoner, två på varje taxibil, 4.718 handdatorer och 3.179 bärbara datorer. Alla dessa behöver ju inte innehålla känsligt företagsdata, men alla innehåller garanterat telefonböcker med giltiga telefonnummer, kanske kunders nummer, mm. Kan man tappa bort benproteser och löständer i Stockholms tunnelbana, kan man tappa bort datorer här också.

Vilka är det som glömmer, bortsett från vanliga Svensson med huvudet under armen, som lägger datorn på biltaket och sen stampar på gasen och far ut på motorvägen? Affärsmän, militärer, poliser, officerare från säkerhetstjänsten... Ingen tycks vara förskonad.

http://www.idg.se/2.1085/1.213765/kasserad-mobil-skvallrar-om-agaren

När Storbritanniens största återvinnare av mobiltelefoner undersökte 2000 slumpvis utvalda telefoner i december förra året upptäckte man att drygt 99 procent innehöll spår från den tidigare ägaren. Kontaktuppgifter, epostmeddelanden och information om bankaffärer var de vanligast förekommande fynden enligt webbplatsen Earth 911. En del moderna mobiltelefoner har webbläsare och då kan i värsta fall dina inloggningsuppgifter till olika webbtjänster finnas lagrade i dessa.


Att sticka ut hakan och be om problem


Man har svårt att förstå hur någon kan vilja lägga ut alla sina raderade filer på Internet. Bara så där? För kul?

Ändå finns det en "webbtjänst" kallad Dumpster Drive avsedd för Macintosh, som består av en mapp på arbetsytan där du kan kasta gamla filer, som sedan publiceras för vem som helst på Internet.

Man ryser och tänker att ”Men är väl bara datornaiva macanvändare som går på sånt?”, men alls icke. (O)tjänsten skulle tydligen vara under uppsegling för både Windows och Linux också. När filen är kastad så är den kastad, om det så var din bokföring eller dina barnporrbilder.

Kanske var Dumpster Drive bara en rolig grej, ett lurendrejeri, ett skämt, så korkat att ingen borde ha gått på det?

Vad är alltihop exempel på?


Är den vanliga människan mogen för datorsamhället? Borde de allra flesta som sitter med ipaddar och andråjder, bärbara dittan och dattan och anförtros usb-pinnar med flera gigabyte farligt innehåll, snarare ägna sig åt morotsodling?

Vad ska man göra då? Är det inte uppenbart?

1. Så länge det inte finns tillförlitliga molntjänster ska du inte använda dem.
2. Ha ditt data och dina program hemma där du kan hålla ett öga på dem.
3. Se till att ni själv förstår hur företagets datorsystem fungerar så att ni kan felsöka systemet när det går sönder.
4. När du är ute på stan: Håll i grejorna. Och om du inte gör det, var medveten om att ett hårt straff väntar. För det gör det väl?
5. Folk som inte kan sköta datorer (förstå funktionen, förstå vad ett felgrepp innebär) ska inte ha hand om datorer.

Det är märkligt att läsa om hur CxO:erna tror att ett servicenivåavtal kan rädda dem från backup. Och sen kommer klagomålen på att data har försvunnit. I var och varannan snyftartikel efter ett större avbrott klagar kunderna på att data har försvunnit eller att deras mail har raderats.

Är det så svårt att ta det fysiska argumentet, att om du inte kan ta på din backup, hålla bandet i handen, så har du den inte?

1. Gör backup!
2. Kontrollera att backupen faktiskt fungerat!
3. Håll ditt hemliga data hemma hos dig!
4. Klaga inte när det försvinner!

Jag avslutar med en sann historia från 1980-talet, när jag precis börjat med boklayout och teknisk översättning. Företaget där jag jobbade och var systemansvarig var helt baserat på PC, Xerox Big Ben och Novell NetWare. Stabila grejor. Men på sätterierna, som skulle ta hand om våra resultat och göra pappersprodukter av dem, började [annat fabrikat] vinna insteg. Efter varje jobb skickade jag disketter till sätterierna med den färdiga produkten. En gång fick jag ett samtal:

– Den där disketten du skickade, verkar vara trasig. Min [annat fabrikat] frågade om den skulle formateras, och då gjorde jag det. Sen gick den att läsa. Men den var tom. Kan du skicka en ny?

Läs mer


Wikipedia om riskerna: http://en.wikipedia.org/wiki/Cloud_computing#Risks
Thomas Gilså är inne på samma spår: http://www.idg.se/2.1085/1.398670/molnkrasch-gar-att-klara
Se till att personalen och cheferna går igenom DISA och får höga poäng. Annars... http://blogg.techworld.idg.se/realistklubben/2011/08/31/digga-disa/
Richard M Stallman sätter fingret på en massa ömma punkter och sågar både molnet och Chrome OS: http://www.technewsworld.com/story/Why-Richard-Stallman-Takes-No-Shine-to-Chrome-71469.html

Sida 2 / 2

Innehållsförteckning