Transistorradio
Foto: Jörgen Städje
Transistorradiohyllan innefattar ett 60-tal apparater. De två översta hyllorna upptas av VEFs transistor-utbud. Den gulaktiga apparaten närmast kallades "Spidola" och var väldigt populär. Apparaterna på hyllan under är delvis ur serien "Selga".
TV
Foto: Jörgen Städje
Efter att ha avslutat produktionen av radion Nida fick den hemliga fabriken Postbox 555 i Vilnius order att börja tillverka bärbara tv-apparater, eftersom olympiaden i Moskva (1980) närmade sig. Man började tillverka den berömda bärbara tv:n Šilelis (= liten barrskog) 1979 och höll på till 1994. Šilelis tillverklades i flera modeller och storlekar, Från början gjordes svartvita modeller, men mot slutet kom också färg-tv.
Överst på den röda flaggan finns ett citat av Lenin om det kommunistiska arbetets seger (han spred massor av sådana meningslösa citat) och under läses devisen ”Det kommunistiska arbetarkollektivet”, dvs det betyder i stort sett ingenting.
ELFA, historik och mysterium
Vi ska titta närmare på en alldeles bestämd elektronikfabrik: ELFA (Produktionsförbundet för tillverkning av elektriska motorer, med utvecklingsfabriken Röda banerets arbetarorden).
ELFA var en sovjetisk tillverkare av elmotorer och hemelektronik i Litauens huvudstad Vilnius, en jättefabrik som existerade fram till Sovjetunionens fall. Fabriken låg (huset ligger fortfarande) tämligen centralt i Vilnius och hade 6000 anställda.
Hemelektronik var aldrig fabrikens huvudsyssla. ELFA tillverkade huvudsakligen elmotorer för olika typer av hushållsapparater som tvättmaskiner och kylskåp, alltså främst mindre asynkronmotorer. En mindre del av fabriken tillverkade dock grammofoner, rullbandspelare och på slutet även kassettbandspelare, både för privat och professionellt bruk och motorer till dessa.
Fabriken grundades 1940, i form av en mindre radiovberkstad, och började producera grammofoner från år 1948, bandspelare från år 1956 och kassettbandspelare under det sista året. Alltihop upphörde med fabrikens sönderfall år 1990.
Bild: ELFA
Bilden visar ELFAs huvudingång som den såg ut under ”the hey-days” år 1971 och om teckensnittet i logotypen verkar bekant, så är det faktiskt bara en slump. Logotypen ser precis ut som det svenska ELFA ABs logga, men vid kontakt med de svenska grundarna visar det sig att det inte finns något samband. Ett märkligt sammanträffande. Senare bytte litauiska ELFA logotyp och teckensnitt.
Bild: ELFA
ELFA var en av Sovjetunionens största producenter av småmotorer. På bilden ovan lindas statorer till asynkronmotorer år 1969. Det var ett oherrans liv i produktionslokalerna eftersom man huvudsakligen använde sig av gamla sovjetiska maskiner. Arbetarskydd var inte särskilt intressant. På ett ställe hade fabriksledningen dock lyckats inköpa en japansk motortillverkningsline, förmodligen något gammalt, utrangerat, och den var fabrikens stolthet. Den var tystgående och effektiv och när fabriken fick besök var det just denna line man visade upp. (Maskinerna är inte så vågiga som det ser ut på bilden. Bilden var bucklig och jag hade ingen glasskiva tillgänglig.)
Det kan inte ha varit särskilt roligt att vara elektronikkonstruktör på ELFA. Skolningen var hård. Under de första åren fick en nybakad ingenjör inte göra något alls, utan skulle lära sig av de äldre. Någon nyutveckling utan order från Moskva förekom inte, så utvecklingsavdelningen var en stagnationsavdelning. Resultatet blev att stora klungor av unga konstruktörer drev omkring i korridorerna och inte gjorde något alls, tills deras kreativitet slutligen knäckts och de inordnat sig i sovjetsystemet, ett system som inte alls var baserat på kreativitet utan på att du gör vad du blivit tillsagd och dessemellan sitter med händerna utefter sidorna.
Bild: ELFA
Efter lindning skulle rotorerna balanseras. På just den här bilden pågår balansering av rotorer till bandspelarmotorer, år 1972. Det fanns många bandspelarfabriker i Sovjetunionen och ELFA var inte en av de som höll högst kvalitet. Strategin var dock att sälja apparaterna i orter bortom Uralbergen, där de var vana vid ännu sämre kvalitet.
Den dåliga sovjetiska kvaliteten blev till sist ett inrikespolitiskt problem och Brezjnev bestämde att alla fabriker måste hålla högre kvalitet, och efter avslutad kvalitetskontroll sätta på en kontrolletikett på varan. Det fungerade ett tag, sen hamnade etiketterna på alla de gamla vanliga, usla produkterna.
Men när sovjeterna byggde något starkt, så blev det å andra sidan väldigt starkt. Vi drar oss till minnes berättelsen om två pojkar i Vilnius som hade köpt en Aidas-bandspelare från ELFA och gick över en järnvägsbro med den. Den råkade ramla ned på spåren, men, sade de, chassit blev lite snett men det var bara att banka det rakt igen, så fungerade apparaten. Inte så mycket högteknologi kanske, men rejäla plåtbitar. Eller ta det här radioteleskopet i Irbene i Lettland: http://www.qedata.se/bilder/gallerier/lettland/Irbene-32-sida2.jpg Det går inte av för hackor.
Bild: ELFA
Slutmontering och avsyning av asynkronmotorer år 1972. De här motorerna var företagets praktprodukt och de var mycket bra och mycket åtråvärda, för alla stal dem. Stölderna var så omfattande att det var tvunget att stå en vakt på lastkajen när motorerna togs ur lagret och lastades på lastbil, och vakten måste vänta tills lastbilen förseglats med sigill. Tittade vakten bara bort en stund försvann en del motorer. Vi har svårt att förstå den logiken, men under Sovjetunionen var stöld ett sätt att fungera i samhället. Motorerna var välkända överallt.
– Dessa motorer var bortlösa och verkar fungera i evighet, inflikar Zenonas. De gjordes på 70-talet men fungerar än idag.
De sålunda stulna motorerna var tydligen väldigt populära i hembyggda potatisrivare. Litauen är ett potatisätarland och då behöver man en effektiv rivapparat, som denna, nedan.
Den potatis är inte född som klarar en halv sekund i denna rivapparat. Den här apparaten är dock inte byggd med ELFAs motor utan kommer, legalt inköpt, från en fabrik i Mažeikiai (norra Litauen). Den är en potatisförintare, laddad med rå styrka.
Utvikning
En av de populäraste maträtterna kallas ”zeppelinare” (cepelinai) och ser verkligen ut som en zeppelinare, en grå- till gulaktig, enorm kroppkaka fylld med köttfärs, svamp eller färskost. Två bamsingar med sås med fläsktärningar är nog för att mätta den hungrigaste: http://www.qedata.se/bilder/gallerier/litauiskt-galleri/mat-jouzas/juozas-cepelinai.jpg
Den andra nationalrätten som kräver massor av riven potatis heter ”kugelis” och är bakad i ugn. Den kan fås antingen ”plain” eller med köttfärs eller kyckling inuti. Såsen görs på creme fraiche och smör. Det är otäckt gott: http://www.qedata.se/bilder/gallerier/litauiskt-galleri/mat/berne-kugelis-kyckling.jpg
Men fabriken byggde som sagt under de sista åren även bandspelare.
Bild: ELFA
Bilden visar komponentmontering på kretskortet till bandspelaren ”Daina” (= sång) vid det synnerligen hemsnickrade löpande bandet, år 1971. Du ser den mulliga hastighetskontrollen närmast i bild. Inte en robot så långt ögat når. Det var så man såg till att alla arbetare hade arbete i Sovjetunionen.
Bild: ELFA
Här slutmonteras samma ”Daina”. Kretskortet monteras i apparatlådan och kablaget löds in. De lustiga trattarna är lödröksutsugare. Skylten på väggen uppmanar arbetarna att minska kassationen, eftersom kassation minskar fabrikens lönsamhet. Om det nu fanns någon lönsamhet?
Bild: ELFA
– Titta, där är kafeterian för kontorsarbetarna, säger vår kontakt som tittar på bildunderlaget. Där kunde man äta sallad. Om det fanns någon sallad...
