KGB-kontoret
ELFA hade som de flesta större fabriker en lokalavdelning av KGB som avlyssnade alla telefonsamtal (se trådspelaren från VILMA i artiklens del 1), interna som externa, skötte det politiska spionaget mot de anställda och vid behov ägnade sig åt terror mot dem. Det var även KGB-avdelningen som hade hand om kopiatorerna. Kopiera fick man bara göra om man hade en rekvisition från en högre chef. Även dokumentförstöraren stod under KGBs övervakning. Telefaxmaskiner fanns, men fick bara hanteras av högre chefer, som inte ens angav sina egna namn på faxen utan hade kodnamn som ”Dun”.

Man måste förstå de som arbetade på ELFA. Arbetet måste ha varit nervslitande och en västerlänning kan knappast föreställa sig situationen. Alla kontor hade avlyssningsmikrofoner och alla telefoner avlyssnades regelmässigt. Terror för struntsaker var vanligt. Var man vegetarian offentligt kunde man aldrig räkna med befordran. Så förflöt arbetsdagen i Sovjet. Resultatet blev naturligtvis usel kvalitet. Men det spelade ingen roll.

Datoravdelningen
ELFA hade givetvis en central administrativ datoravdelning. Bilderna är från 1971 och då var det stordatorer som gällde. Vi har tyvärr inte kunnat utröna vilket fabrikat. Skåpraden i mitten av rummet är förmodligen processorn. Ovanpå den står tre mindre apparater, nämligen remsstansar och en remsvinda. Längst bak i bilden syns fyra rediga bandstationer med vakuumkolonner, till höger om dem en hålkortsläsare och en radskrivare. Inmatningsarbetet skedde tydligen i datorhallen, vilket inte kan ha varit särskilt trevligt. Notera den totala avsaknaden av bildskärmar.


Bild: ELFA

Den elegant vitrockade personalen demonstrerar radskrivaren. Av färgbandets bredd att döma är det någon sorts trumskrivare. Utskrifterna var dels lönelistor, dels den fruktade listan med försenade ankomster.


Bild: ELFA

Intill radskrivaren hittar vi hålkortsläsaren. Hålkorten i Sovjetunionen var av precis samma mått och med samma delning på hålen som IBMs. Konstigt...


Bild: ELFA

Datainmatning tycks huvudsakligen ha skett på 8-ställig hålremsa, med hardcopy på papper. Här sitter en stansoperatris och knappar in produktionssiffror.


Bild: ELFA

Efter Litauens frigörelse 1990 upphörde ELFA som sådant att finnas, eftersom man egentligen aldrig haft någon lönsamhet. En stor del av produktionen stals ständigt eller användes som mutor, i princip en officiell hemlighet. Då och då slog polisen till och grep någon chef som hade förskingrat för många bandspelare, men det brukade lösa sig genom att polisstationen fick en ”present”.

Många anställda hade under de sista åren tecknat aktier i företaget och blev naturligtvis av med sina pengar. Fabrikslokalerna används dock fortfarande och man antar att de olika höga cheferna (med aktiemajoriteten) köpte ut ”sin” avdelning och nu driver någon slags produktion vidare. Legalt, nja... Men huset har fått andra hyresgäster också, en däcks- och ackumulatorfirma, en grekisk restaurang, frisörer, med flera.


Foto: Jörgen Städje

ELFAs hus i dagens Vilnius. I just den här byggnaden stansade man plåtpaketen till statorer och rotorer. Det var som synes ingen liten verksamhet.

Framtiden



Den röda flagga som arbetarna vid Kaunas Eldistributionsbolag brukade bära vid förstamajdemonstrationerna. Denna handbroderade flagga hade utdelats till vinnaren av en ”socialistisk tävling mellan olika industriella tjänsteproducenter”. Mera socialistiskt svammel, alltså.

Zenonas Langaitis fortsätter att samla radioapparater från hela Europa. Varje gång han är utomlands på semester tar han med sig en udda apparat hem. Han får också apparater av människor som sett hans samling på Internet, eller också byter han till sig dem mot olika reservdelar. Arbetet försvåras dock av att Ryssland inte längre tillåter utförsel av radioapparater som är äldre än 50 år!

– Produceras det några radioapparater i Litauen idag?

– Absolut ingenting.