Ett övervakningssystem för datorhallar (dcim, data center infrastructure management) används för att samla in och hantera information om tillgångar, resursanvändning och driftstatus i en datorhall. Informationen kan distribueras, analyseras och hanteras på olika sätt för att underlätta för en ansvarig att klara företagets affärsmål och optimera datorhallens prestanda och energieffektivitet.

Dcim-systemen har en hel rad olika inriktningar och i verkliga världen kommer en helhetslösning förmodligen att bestå av flera produkter från olika leverantörer som antingen är konstruerade att samverka eller åtminstone komplettera varandra. För att klara helhetsperspektivet måste dcim-systemet samverka med hela byggnadens underhållssystem (bms-systemet, scada-systemet, eller vad du vill) eftersom energieffektiviteten inte bara begränsar sig till vad datorhallen förbrukar och släpper ifrån sig utan vad hela huset förbrukar och hur de båda eventuellt samverkar.

Ja, eller så borde det vara, men just nu är marknaden ganska spretig och få programvaruhus har ett helhetsgrepp på situationen. Schneider Electric är ett allt-i allo-företag som tillverkar allt från utrustning för kraftverk ned till vägguttag och rumstermostater. De har förstått att det går att få it-system att samverka med elektromekaniska system och har skapat en lösning, eller snarare ett jättelikt ramverk kallat Ecostruxure, ur vilket vi bara ska saxa de delar som sträcker sig över datacentralens infrastruktur, samt dess fysiska och virtuella inventarier.

Först en vacker bild för att få igång ditt intresse.


Symmetra Megawatt är Schneiders senaste värsting. En utbyggbar UPS som kan fås i storlekar mellan 400 kW och 1,6 MW, för att du ska kunna ”rightsiza”. Det är just vad den här artikeln handlar om. Enheten håller 94% verkningsgrad vid 25% last och 97% vid full last, oavsett bestyckning. Skulle 1,6 MW inte räcka, kan du parallellkoppla flera stycken. Bild: Schneider.

Schneider är på intet sätt ensamma om att tillverka dcim-programvara. Tvärtom finns fler än ett femtiotal företag som har sina fingrar med i dcim-gröten på ett eller annat sätt. Men Schneiders program har några intressanta detaljer som är värda att studera närmare, som bland annat extrem drilldown, ned på vågformen för inkommande el, och en metod att simulera luftflödet i en ännu ej byggd, eller ombyggd, datorhall för att se om det kommer att bli kylproblem. Socker och kanel på gröten, om man så får säga.

Mycket av Schneiders strategi är baserat på enheter som kan variera sin uteffekt, enheter som kan byggas ut efter behov, enheter som kan gå sönder utan att miljön i hallen störs och enheter som kan konfigureras om för att kringgå olika typer av driftstopp.


Här är det Schneiders svenske systemkonstruktör Sören Karlsson som ser så glad ut eftersom den 25 kW kraftmodul han just drar ut ur UPS-skåpet är helt redundant och sjuttiotre servrar runt omkring honom inte kraschar.

Schneider och APC - kort historik


Schneider Electric är ganska okänt utanför kraft- och byggbranschen och känns mera igen på det företag man köpte in år 2007, som hette APC (American Power Conversion). APC döptes om till ”APC by Schneider Electric” vilket det fick fortsätta heta fram till 2011 då det helt enkelt blev Schneiders affärsenhet för IT. ”APC by Schneider Electric” är numera bara ett varumärke.

APC grundades 1981 av tre ingenjörer som intill dess jobbat på ett amerikanskt försvarslaboratorium. APC började med att koncentrera sig på solkraft, men övergick 1984 till UPS:er. Parallellt med detta fanns det franska företaget Schneider, som grundats redan 1836 av de två bröderna Eugène och Adolphe Schneider. Företaget sysselsatte sig med elmotorer och lokomotiv och på senare år även stålverk. Schneidergruppen delades upp år 1981 och den del vi ska koncentrera oss på, arbetade vidare med elkraft och styrelektronik. Schneider började köpa upp andra företag och 2007 var alltså turen kommen till APC.

Schneider Electric är ett gigantföretag inom området datorhallar, så det var bara naturligt att man ville förvärva APC. APC marknadsförde, och marknadsför nu som dotterbolag till Schneider, högvärdiga, utbyggbara UPS-lösningar med mycket hög verkningsgrad, kraftaggregat, olika typer av kraftfördelningsenheter, kylutrustning och dessutom hela förkonfigurerade datacentraler i modulform. Schneider tillverkar lösningar kring precis allt i kraftväg och det är naturligt att övervakningsprogramvaran måste följa med i alla vindlingar. Vi ska emellertid bara koncentrera oss på dcim.

För att du inte ska tröttna omedelbart och tycka att det här riskerar att bli en tråkig artikel, börjar vi med en av de underligare attiraljerna i Schneiders verksamhet. Fabriken i Kolding är ett stort utvecklingscentrum för ups:ar och dcim-program. Den provning som sker är olika lastprov under produktutvecklingens olika faser.

Man bygger upp systemet helt och hållet i sitt provrum, kopplar in det till en konstlast och brakar på för fullt. Konstlasten är ett vattenkylt trefas-motstånd på 2 megawatt som står ute på gården. Skorstenen är till för att leda bort ångan som uppstår när vattnet kokar bort.

De otrevliga frågorna


DCIM är inte gratis. Varför måste man ha det? Det handlar om ”rightsizing” av kraft och kylning. Att skaffa sig ”tillräckligt” med kraft och kylning kostar också pengar. Siffror pekar på att datorhallarna i världen förbrukar ungefär lika mycket energi som flyget, ungefär 2%. Detta får företagsledning, såväl som regering, att ställa den svårbesvarade frågan: ”Varför förbrukar vi så mycket ström?”

Antalet stora datorhallar kommer att öka i världen, men mängden IT-folk kommer inte att öka i samma grad, menade VMware på sin senaste konferens VMworld 2011 i Köpenhamn. Det betyder att de IT-ansvariga som blir kvar, kommer att få mera att göra. Den ansvarige för en datacentral ställs ibland inför ett antal knepiga frågor om kostnadseffektiviteten och driftsäkerheten, som man ofta inte kan besvara med annat än vänta-och-se:

  • Om en kylare larmar, vilka andra enheter kommer att påverkas? Nu eller om sju timmar?
  • Hur mycket kan vi sänka energiförbrukningen för kylningen och ändå ligga inom säkerhetsmarginalerna?
  • Var blir det bäst att sätta in nästa server? Bäst, ur alla perspektiv, kylning, krafttillgång, nätverksportar, rackvikt, och problem om en kylare skulle gå sönder?
  • Kan man minska tiden vi ägnar åt rapportering, uppföljning och inventering?
  • Klarar golvet tyngden av alla tunga servrar och annan utrustning? Ökande vikter är ett problem i äldre hallar med låg golvbärighet.

Man kan också fråga sig vad den ansvarige har för kriterier för att flytta en virtuell maskin från en fysisk server till en annan? Är det för att den nuvarande maskinen eller clustret av maskiner inte har nog med processorkraft, minne eller lagringsutrymme? Skulle inte frågan istället kunna vara om den anslutna UPS:en håller på att få slut på batteriet, att en kylmaskin långt borta har gått sönder och högre temperaturer hotar, inte just nu men kanske snart, eller att på grund av ett fel har hallen förlorat redundansen i kraftmatningen för just den aktuella rackraden? Det behöver inte innebära en risk eller ens ett klassiskt driftlarm just nu, men det kan komma att hända.

De höga cheferna har andra, otrevligare frågor, som: Hur går det med datacentralen? Vad kostar strömmen till Aktiebolaget ABs servrar? Klarar vi utsläppsmålen?

Alla skulle sova lättare om nätterna om de kunde ta fram ett bestämt svar på dessa frågor, som att ”Vi kan dra ned kylan 14 procent och det kommer ändå att räcka” eller ”Vi kan fylla rackskåp 19 med 23 HE servrar till, utan risk för att kylningen inte räcker till.

Chefen går därifrån med ett lugnt leende på läpparna om du kan peka på ett snyggt dashboard och säga: ”Titta här! Vi släpper bara ut 123 kilo koldioxid i timmen. Det ligger klart inom ramarna.”

Sida 1 / 4

Innehållsförteckning