Följ med till syntens näste i Saltsjö-Boo utanför Stockholm. Där bor och verkar syntmusikens anfader Ralph Lundsten. Han började spela elektronisk musik 1959, långt innan de flesta musikintresserade av idag var födda, och han har inte en tanke på att sluta. Tvärtom, han fortsätter sitt ystra liv i synt.
– När jag började med elektronisk musik, vid femtiotalets slut, fanns det inga syntar. Då fick man arbeta med tongeneratorer och allehanda andra ljudkällor och klippa ihop band och köra framlänges och baklänges och det var ett hiskeligt arbete att göra en komposition. Efter alla kopieringar uppstod visst bandbrus, men det var bara en del av charmen. Då tänkte jag att det vore bra om man kunde hoppa mellan toner för att programmera slingor. Den funktionen uppfann jag i min egen värld medan den som uppfann sequencern senare säkert inte hade en aning om att jag redan hade den. Samma saker kan uppfinnas parallellt på flera ställen. Jag har älskat Mozart och Debussy men jag skulle aldrig i livet försöka att på något sätt härma dem. När jag började med elektroniska ljud hade jag aldrig hört någon som gjort det före mig.
Andromatic, den första synten med sequencer och polyfoni, från 1965, monterad i en av Ralphs ljudrackar. Du ser tydligt de tio sekvensstegen och deras reglage. Alla aktivitetslampor är tända samtidigt.
Jag började med att skriva en dikt och när jag var klar bestämde jag mig för att byta ut alla diktens ord mot symboliska ljud. När jag bytt ut alla orden så hade jag omedvetet gjort en elektronisk komposition. Detta var 1959, och sedan fortsatte jag på den linjen. Fyra-fem år senare talade omvärlden om för mig att jag gjorde elektronisk musik. För mig var det jag som uppfann elektronisk musik. Det var säkert andra människor som gjorde det samtidigt, på andra platser på Jorden, men jag uppfann den inför mig själv.
Andromatic kan enkelt förklaras som att man sätter tio tongeneratorer i följd och så har man ett stegningssystem, som man dessutom kan brytas upp och ställas in i alla möjliga kombinationer. Jag beställde en sådan maskin av rent praktiska skäl och den var färdig i mitten av sextiotalet. Den är en av världens tidigaste syntar och absolut den första med polyfoni och sequencer.
– Sneglade ni något på Moogs synthesizer? Robert Moog höll ju på ungefär samtidigt.
– Absolut inte. Moogen var monofon och väldigt trasslig att jobba med. Andromatic är mycket mera praktisk. Jag tycker ibland att den är den bästa synt som har byggts och den byggdes minsann på sextiotalet. Den fick sitt namn efter min Adromeda-studio: Andromeda + automatic.
Jag brukar säga att det egentligen inte har gjorts någon riktigt ny instrumentalmusik efter 1920-30. Sedan kom tolvtonsteknik, punktmusik och grafiska partitur som jag känner som någon slags återvändsgränd. Inte förrän bandspelaren uppfanns kom det nya möjligheter att skapa världar av ljud som inte existerat tidigare på naturlig väg. Med den elektroniska musiken kan man skapa ljud som aldrig förr låtit på Jorden.
– Så det mesta var alltså monofont pillande, oavsett framställningsmetod. Andromatic blev någon sorts revolution?
– Absolut. Jag gjorde många kompositioner före Andromatic, men det var ett betungande handarbete. Tonernas insvängningsförlopp fick till exempel ändras genom att man ändrade skarvvinkeln på bandet osv. Man blev mästare på att klippa band.
– Men du har inte byggt Andromatic själv?
– Nej. Den är byggd av Erkki Kurenniemi.
År 2002, 37 år efter Andromatics tillkomst, var Kurenniemi på besök hos Ralph i Saltsjö-Boo för en del underhållsarbete. Bild: Ralph Lundstens arkiv.
