Vad har du lärt dig?


Vi frågar Thord vad han lärt sig av sina mätningar:

– Man kan rätt lätt kan identifiera olika förbrukare och se hur mycket effekt de drar, förutsatt att inte el-elementen är aktiva. Man kan se effektändringar på bara några watt. Så drar till exempel min quad-core dator 8 watt mer per kärna som jobbar.

En av lärdomarna var att varmvattenberedaren visade sig läcka på tok för mycket värme. Det kanske inte spelar så stor roll på vintrarna, när huset ändå värms med elvärme, men på sommaren är det trist.

En spis med vanliga gjutjärnsplattor är inte särskilt snabb på att värma upp sig och värmen från plattorna läcker runt i hela konstruktionen. En spis med strålvärme är betydligt snabbare och värmen läcker inte bort så fort utan resten av konstruktionen förblir ganska kall. En induktionsspis skulle förmodligen vara ännu snabbare och effektivare, men den är så dyr att frågan är om det skulle löna sig. Dessutom meddelar reparatörerna att induktionsspisar är ganska känsliga för åsktransienter etc.

Ett badkarsbad drar ca 4 kWh och att handdiska och skölja under rinnande vatten kan dra nästan lika mycket.

Faskompensera själv?


Den reaktiva lasten i ett hushåll var förr induktiv. Det var kylskåpskompressorer och transformatorer mm som drog induktiv ström. Eftersom all hemelektronik går över till att drivas av switchaggregat, dvs datorer, TV-apparater, mobilladdare mm, blir lasterna allt mer kapacitiva. Men i huvudsak tas de kapacitiva lasterna ut av de kvarvarande induktiva, så det blir inte mycket att kompensera.

Skulle det löna sig för en villaägare att faskompensera själv?

Eftersom småförbrukare inte betalar för den reaktiva effekten spelar det ingen roll. Endast i ett fall skulle det kunna löna sig. Drar man så mycket resistiv och reaktiv effekt att man börjar närma sig gränsen för vad en huvudsäkring tål, kan man bli tvungen att säkra upp. Det medför mycket högre tariff. Kan man då kompensera bort den reaktiva strömmen själv, får man mera utrymme över för nyttig, aktiv effekt utan att behöva säkra upp.

Storförbrukare, som varuhus, har fått känna på den förändrade reaktiva belastningen. Förr, när man bara använde glödlampor i sin allmänbelysning och sina strålkastare, drog all last aktiv ström. När man i ett slag utrustade hela varuhuset med lågenergilampor ökade plötsligt fasförskjutningen och kunde i värsta fall få nolledaren ut från varuhuset att bli väldigt varm. Någon måste betala för kompensationen som elverket tvingas koppla in.

Lysrör har vi haft hur länge som helst. En traditionell armatur är försedd med en stor induktans inuti, en sk drossel, som ska hålla spänningen över lysröret på 100 volt eller något ditåt, genom att ta resten av spänningsfallet över sig själv. Drosseln blir bara ljummen eftersom den är en helt induktiv förbrukare, inte drar aktiv effekt och därför inte blir varm. För att kompensera för fasförskjutningen sitter det en kondensator i lysrörsarmaturen som ska återställa den totala förbrukningen till aktiv. Modernare armaturer har elektroniska, switchade tänddon och utgör kapacitiv last.