Maximal nytta och nöje på Arlanda

Men det är ännu intressantare att se vad maskinerna förvandlar den radiosända informationen till. Flygplanens instrument kan förvandla enkla toner till riktningsvisare och höjdinformation eller varningar av olika slag. Sekundärradar kan fråga ett flygplan om dess höjd och svaret går vidare till flygledningen som använder det till trafikdirigering.

Låt oss börja med en översiktligt titta på flygplatsen.

Den här bilden tog jag på marschhöjd strax nordväst om Arlanda. Bana 01L/19L är närmast oss. Den visar mer eller mindre hela Arlandas kontrollområde ARLANDA CTR med sektor Öst närmast oss. Flygplanet befinner sig någonstans över Uppsala CTR. Jämför nu med Luftfartsverkets karta över stället.

Illustration: LFV. Detta får ej betraktas som operativ information.

Så här ser Arlanda ut i detalj, med de viktigaste punkterna och namnen markerade ett så kallat Aerodrome Chart. Se senaste uppdaterade karta i hög upplösning i Luftfartsverkets AIP (se nedan).

Just flygplatser är som ett surrande getingbo av radiosändare och det är just det som är det nöjsamma när man kommer dit som åskådare. Det finns massor att lyssna på. Det här är din guide till Radio-Arlanda.

Radio är roligt.
Säg efter mig:
Radio är roligt.

Innehåll

Antag att du kunde se radiostrålning som en färg på himlen, som om antennen var en lampa. Då skulle Arlanda se ut som ett sprakande fyrverkeri eller möjligen som en befästning som strålar sökarljus inför ett väntat flyganfall.

För en besökare är kommunikationsradio det som bereder mest nöje. Det finns olika typer av kommunikation att lyssna på, flygradio, catering, marktjänster, polis, brand med flera och därutöver en mängd automatiska tjänster som flygplatsinformation och olika radiofyrar, landningshjälpmedel och radar.

Kommunikationsradio för talkommunikation sänds inte ut i någon särskild riktning utan skulle i idealfallet gå lika bra åt alla håll. I form av ljus skulle det se ut som en lysande boll. Men allt som är av metall får strålningen att studsa och väggar gör strålnigen svagare, så det klara ljuset strålar inte åt alla håll utan studsar hit och dit och det är skugga på sina ställen, bakom hörn och inne i korridorer. Det är därför man måste sätta upp DECT-antenner överallt inomhus, eller lägga läckande koaxialkabel i tunnlarna i tunnelbanan.

Jordplanantennen med ett spröt uppåt och tre-fyra åt sidorna är vanlig för talkommunikation och så konstruerad att den i huvudsak strålar åt sidorna, men mindre uppåt och inget nedåt. Strålningsdiagrammet ser uppifrån ut som en flottyrmunk ungefär.

På flygplan sitter COM-antennen på undersidan, varför strålnigen går i en lob nedåt. Uppåt skulle det inte löna mycket att sända.

En särskild typ av kommunikationsantenn är den vertikala mobilbasantennen, sektorantennen, som ser ut som en limpa på väggen eller i en mast. Det är en dipolarray. Bakom plastskalet sitter fyra-fem dipoler ovanför varandra som matas i fas och åstadkommer en antennlob som är 90 eller 120 grader bred, men definierad som en horisontell skiva. Det finns ingen anledning att slösa strålning uppåt, där ingen telefon finns, eller rakt ned. Rakt ned är oftast närmare, där kan man ändå höra sändaren på grund av randeffekter, sk sidolober.

Riktad sändning för olika sorters radiolänkar görs företrädesvis med olika typer av yagiantenner, långa rader av spröt, som ser ut som ett fiskskelett. Yagi för lägre frekvenser, omkring 100-200 MHz utförs ofta nakna, medan antenner för högre frekvenser, i mobiltelefonbanden, är inneslutna i ett platt plasthölje och ser ut som svärd. De strålar i en trubbig lob framåt, ungefär som en suddigt inställd ficklampa, eller möjligtvis med formen av en luddig boxhandske. Någon laserstrålelik pinne kan det aldrig bli tal om.

Datalänkar i mikrovågsområdet kan utföras som väldigt långa, smala yagiantenner eller som mindre paraboloida antennspeglar. En annan typ av antenn är spiralantennen, eller helix. Den ser ut som en korkskruv, men är ofta innesluten i ett långt rör med en typisk diameter på 15 centimeter. Spiralen åstadkommer spiralpolarisation eller cirkulär polarisation, som går bra över längre sträckor i atmosfären. Atmosfären vrider polarisationen och kan vrida exempelvis vertikal polarisation till horisontell, men det betyder inget för spiralpolarisationen. Medurs är alltid medurs.

Radiofyrar och navigationshjälpmedel är i många fall baserade på strålningslobens utseende. Loben eller loberna kan snurra runt, eller också är det bara fasinformationen som snurrar runt. Sändningen kan vara kontinuerlig eller pulsad eller fungera som svar på ett anrop, en transponderfunktion. Utrustningen kan antingen svara på samma, eller på annan frekvens.

Radar (eller primärradar) fungerar som en sändare som sänder en rad radiopulser, ungefär med 1 kHz, med en antenn som snurrar runt och förväntar sig en reflex från exempelvis ett flygplan (eller en UFO, muähähä) innan antennen har hunnit svänga undan för mycket. Navigationsradarns stråle ser ut som en stående skiva som sveper runt horisonten. Definitionen är mycket bra i sidled, ofta under en grad, men odefinierad i höjdled. Man vill träffa alla flygplan oavsett höjd. Väderradarns stråle är dessutom mycket smal även i höjdled, eftersom den söker av atmosfären i flera olika höjdvinklar, vilket sedan sätts samman digitalt till en radarbild av vädersituationen i olika höjdskikt. Väderradar finns både på marken och i trafikflygplanens nos, men endast stridsflygplan har primärradar.

Kunde du se radio- och tv-masternas strålning skulle de se ut som enorma strålkastare på toppen av 300 meter höga torn, som lyser så starkt att de syns flera tiotals mil åt alla håll.