Sekundärradar, Secondary Surveillance Radar, SSR



Avsikt med tjänsten
Typ: Maskin-till-maskin

Sekundärradarn struntar i alla flygande föremål som reflekterar radarvågor. Den lyssnar inte ens själv på sin utsända strålning. Den förväntar sig att alla flygplan som vill höras har en radartransponder, en sk squawk, som svarar på en annan frekvens, med en digital svarskod samt sin höjd.

Band
Sekundärradarn återfinns i mikrovågsbandets början, strax över 1 GHz.

Så sänds den

Sekundärradarn utanför Uppsala. Du ser att antennen består av flera vertikala dipoler som matas från en vågledare.

Huvudhjälpmedlet för att hålla reda på var all flygtrafik är, är radarn. En vanlig, gammaldags primärradar (se detta ord) kan inte ta reda på vilket flygplan det rör sig om och är ganska värdelös för en modern flygtrafikledare. Sekundärradarn är vidareutvecklad variant som skickar ut en kodad radarpuls, kallad frågepuls (interrogator) på 1030 MHz och förväntar sig ett kodat svar.

I flygplanet finns en transponder (eng. squawk), en radiomottagare som hör radarpulsen och konstruerar ett konstgjort radareko på 1090 MHz med inlagd digital information om flygplanets anropssignal (eller en oktal sk transponderkod) och flygplanets höjd, eftersom det inte kan avgöras av radarn. Svaret görs i radarmottagaren på marken om till en textsträng enligt ett bestämt protokoll, skickas till flygledarcentralen över modem (låter gammaldags, men är oerhört driftsäkert) och visas på bildskärmarna.

Typisk uteffekt i pulsen kan vara mellan ett par kilowatt för smalbandig sekundärradar till ett par hundra kilowatt för bredbandig primärradar. Strålningen räcker alltså långt, 400-600 kilometer för att vara exakt. Men bara uppe i luften. Nere på marken är det en annan sak.

System för flygnavigering utvecklas hela tiden och de modernaste informationssändarna ADS-B (Automatic dependent surveillance-broadcast) lämnar även information om flygbolag, destination, fart, kurs och så vidare och det är flygplanet självt som tar reda på sin position med hjälp av GPS. Det är ”broadcast” och informationslämnigen startas inte av en SSR utan sänds enligt ett schema som bestäms av ADS-B-utrustningen. Data kan visserligen sändas på SSR-radarfrekvensen, men det finns andra frekvenser, till exempel i VHF-bandet.

Se vidare http://en.wikipedia.org/wiki/Automatic_dependent_surveillance-broadcast

Lämpliga frekvenser
Alla sekundärradarer sänder frågepulser (interrogation) på 1030,000 MHz och alla transpondrar förväntas svara (squawk) på 1090,000 MHz.

Lyssna själv
Radarn låter som ett knarrande, eller ett vinande, om man hör den med i en radiomottagare. Knarret eller vinandet är strålens pulsrepetitionsfrekvens som kan vara allt från 100 till 1000 hertz beroende på hur långt strålen ska gå innan man förväntar sig ett eko. En kilohertz pulsrepetitionsfrekvens är ganska vanligt för flygradar. Tjutandet kommer och går också med cirka 12 sekunders mellanrum eftersom du inte hör något när radarn vänder bort ifrån dig.

SSR är alltid synkroniserad med en närliggande PSR.

Wikipedia berättar om sekundärradar på: http://en.wikipedia.org/wiki/Secondary_surveillance_radar

Dator- och mobiltelenät


För passagerarnas nöjen finns olika typer av trådlösa nät både på 2,4 och 5 GHz, samt mobiltelefoni på 900 och 1800 MHz. Deras räckvidd är för kort för att kunna ritas in på översiktsbilden, men skulle i princip se ut som en svag markdimma.

LTE-nätet kring 2500-2700 MHz är för närvarande en kontrovers på flygplatser eftersom det sänder aningen för nära primärradarn på 2765 MHz och kan orsaka störningar i radarmottagningen. På andra ställen anklagas LTE för att störa GPS-mottagningen. I de fall sådant skulle ske kommer LTE-nätet att stängas av. LTE har inte ännu åstadkommit några störningar på Arlanda.

Det låter inte särskilt kul på en handhållen radio, utan mest som ett brummande brusande. Sådant är bättre att titta på med en smartphone med trådlöst nät, utrustad med analysprogrammet Wifi Analyzer: http://www.idg.se/2.1085/1.387783/analysera-allt-som-ror-sig

Strålning man inte kan se


GPS är numera ett viktigt navigationshjälpmedel, men även om man kunde se radiostrålning är GPS-satelliternas strålning så svag att till och med en GPS-mottagare har svårt att uppfatta den. Att sammanlikna den med till exempel ett norrsken på en av bilderna ovan vore att ta till i överkant.

Anledningen till att GPS inte tas upp mer än så här är att luftfarten (ännu så länge) inte får använda den för navigation.

Om man slår ihop allt


Lägger man alla bilder på varandra blir resultatet nästan obegripligt komplicerat för en människa.