Radiobilarna (eller på engelska ”Bumper Cars”) är en klassisk attraktion, som förståss fick sitt svenska namn av de tidiga polisbilarna som utrustades med kommunikationsradio och tillhörande antennmast.
Med eller utan körkort kan du helt strunta i föreskriften att du inte får störa andra i trafiken och istället ställa till så mycket förtret som möjligt för dina medtrafikanter. Men se upp. Det kan bli punktering, på studsringen. Så här skriver Gröna Lund (hädanefter GL) i sin reklam:
Attraktionen har två huvudsakliga kretsar, kraftaggregatet och bilarna.
Kraftaggregat Bertazzon static unit
Inspänning: 400 volt trefas, 35 kVA
Utspänning: 24-48 volt likspänning
Utström, max: 680 ampere.
Bil Bertazzon Auto-scooter Volvo 28
Inspänning: max 50 volt, 24 volt nominellt
Motoreffekt: 800 watt
Motorström, max: 32 ampere
Belysning, max: 10 ampere
Typ av attraktion, historik
Peter Andersson, chefen för attraktionstekniken, berättar:
– Här får vem som helst som klarar längdgränsen, köra och krocka under kontrollerade former. Radiobilarna kan komma upp i 1,5 - 2 meter per sekund, men det sitter en krockkudde runt hela bilen så ingen kan skada sig. Det hela drivs med mellan 24 och 48 volt, lite beroende på belastning och mjukstart. 36 volt är ett bra medelvärde.
Radiobilar har funnits väldigt länge på GL. Den första radiobilsbanan kom till GL år 1920 och den fanns på sin ursprungliga plats (där Pop-expressen står idag) fram till år 2004. Den flyttade till sin nuvarande plats år 2005.
Den ursprungliga idén var att strömförsörja radiobilarna genom att ha ett ledande trådnät i taket med 48 volt, och en strömavtagare i ”radiomasten” som släpade mot taket, medan metallgolvet agerade jord. Det gav så härliga gnistor när strömavtagarna löpte över nätmaskorna i taket.
Så kör man fortfarande på Liseberg, men GL har gått vidare och har nu all strömförsörjning via golvet. Tidigare använde GL tak av sträckmetall och traditionella släpkontakter. Tak av hönsnät är mera avsett för resande tivolin, för det är enklare att spänna upp, men det slits också mer. Sträckmetallen höll i 15 år, tills det var dags att byta lokal (taket är dock fortfarande i drift på Skara Sommarland). När huset med Radiobilarna flyttades blev det helt enkelt för mycket jobb med att spänna upp taket igen, så man övergav idén och lät bygga om bilarna med släpkontakter undertill istället och har numera golvet indelat i plattor med omväxlande spänning och jord. ”Antennen” finns dock kvar. Den har flera funktioner, som vi ska se.
