Drivsystem, kraftförsörjning


För radiobilarna är kraftförsörjningen allt. I ett skåp intill banan sitter en brutal trefastransformator och dito likriktare.

Kraftaggregatet är en stark sak, som styrs av en styrpanel med vilken övervakaren helt enkelt slår på strömmen och sedan stänger av den efter en viss tid. Alternativt kan man använda sig av en inbyggd timer. Kraftaggregatet är rent linjärt, i form av en trefastransformator på 35 kVA med säkringar och mjukstartsanordning på primären, en trefaslikriktare på sekundärsidan med sex rediga dioder, som direkt matar golvet med cirka 24-48 volt, beroende på belastning. Nominellt skulle man kunna säga 36 volt.


Peter Andersson kör Radiobilarna. Den enda övervakningen som finns är en voltmeter som talar om utspänningen till banan och den enda automatiken är mjukstarten och den timer som anger hur länge körningen ska pågå.

När man slår på systemet föreskriver proceduren att övervakaren först ska trycka på knappen till klockan som förvarnar gästerna om att bilarna snart kan börja röra på sig. Naturligtvis stampar alla gasen i botten direkt och för att starten ska bli lite mjukare börjar systemet med en lite lägre spänning en eller två sekunder. Den lägre spänningen åstadkoms genom att en mjukstartanordning väljer lämpligt mittuttag på huvudtransformatorns primär en kortare stund, varefter man väljer ett uttag som ger full drivspänning. Ingen reglering sker på sekundärsidan för där är strömmarna så höga att det vore olämpligt. Vi talar om räjongerna kring 680 ampere.

Vi tittar närmare på likriktarbryggan. Den är utförd med dioder i bultkåpa. Det blänker lite i bilden eftersom likriktarna sitter bakom en skyddande plexiglasruta. Att råka komma åt något här med en armbandsklocka är inte helt lyckat.

Se på denna diod! Gulle-gose, vad fin den är. En Semikron SKN 320/16. Den tål en backspänning på 1600 volt och klarar en stötström framåt på 9000 ampere under 10 millisekunder. Nominell medel-framström är 445 ampere. Vid 400 ampere avger den 400 watts förlusteffekt. Därav kylfläkten i skåpet. Sex sådana dioder i trefas likriktarkoppling tar hela drivströmmen till radiobilarna. Det tycker man de borde palla, men det står faktiskt två lådor utbytesdioder ovanpå elskåpet, den ena med SKN- (anod till chassi) och den andra med SKR- (katod till chassi).

http://www.semikron.com/products/data/cur/assets/SKN_320_02637620.pdf

Golvet är indelat i tre sektioner, som är separat avsäkrade, för att det ska bli lättare att se var en kortslutning inträffat. Golvet är uppbyggt av cirka 40 centimeter breda stålplattor som är plus-minus-plus-minus efter varandra, som bilarnas strömavtagare löper över. Isolationen emellan dem består av lister av rödbok. Stålplattorna kan skruvas loss och lyftas upp, om man skulle vilja undersöka träställningen inunder.

Det här är säkringarna mot de tre golvsektionerna i närbild. 250 ampere styck.

Vad händer om någon tappar ett metallföremål, exempelvis en nyckelknippa på golvet, när strömmen är på? Det kan gnistra ordentligt om till exempel en tekniker skulle tappa en skiftnyckel, men då går förhoppningsvis en säkring.

Bilarna


Bilarnas el är av enklast möjliga konstruktion. Undertill sitter fyra strömavtagare, på lämpligt avstånd för att alltid ha kontakt med en positiv och en negativ golvplatta oavsett hur bilden är vänd. Det finns ingen switchelektronik, allting är bara av-på.

Här har vi vält omkull en bil för att se undersidan. Huvudverktyget för det att ta tag i ”antennen”, hålla emot med foten och använda sagda antenn som hävstång. Dessutom är antennen fäste för säkerhetsbältet. Då vill det till att antennfästet (Fa) är starkt. Huvuddelarna är kanske uppenbara, som krockkudden och motorn framtill (se nedan), Drivspänningen tas upp av strömavtagare (Sa+ och Sa-) som är placerade så att de alltid ska nå en positiv och en negativ golvplatta. Det är uppenbart att två Sa- terminaler kan nå mellan en plus- och en minusplatta, men de är dessutom kopplade via dioder (Li), så inget farligt händer. Det sitter lamphållare (La) överallt på bilen.

Går vi närmare bilens framände ser vi framdrivningen mera i detalj. Motorn sitter fastskruvad på en roterande platta, nere i ett hjulhus, som i sin tur är kopplad till ratten. Den enda elektroniken i bilen sitter till vänster och är ljusorgeln (blinkenheten) som blinkar med lampor när motorn är igång. Till höger om motorn sitter mekanismen för gaspedalen (se nedan). Om alla hjul skulle gå sönder faller bilen ned på landningsplattor.

Här är schemat på bilen. Alla enheter visas dessutom på placeringsritningen till vänster, där den huvudsakliga komponenten är diodenheten (Li). Arrangemanget med strömnavtagarna är listigt. Det spelar ingen roll vilken av dem som hamnar på plus och vilken som hamnar på minus, strömmen kommer att flyta åt rätt håll ändå. Varför heter strömavtagarna då ”plus” och ”minus”? Tja... Trälisten mellan golvplattorna är så bred att en strömavtagare inte kan nå två plattor på en gång.

Lampkedjorna är lite mystiskt kopplade. LB1 och LB2 kan bara lysa när gaspedalen är nedtryckt. LB3-4-5 kan lysa fast hela tiden, men blinkar när gaspedalen trycks ned i och med att blinkenheten känner gaspedalens läge.