I flispannan brinner det bra och det blir massor av ånga.
Myten om temperaturen
I toppen på kolonnerna sitter termoelement för att man ska kunna ha kontroll på temperaturerna, men inte för att styra destillationen.
Många tror att temperaturen i destillationskärlet är viktig, att man måste ligga precis vid 79 grader då alkoholen dunstar, men inte vattnet och de tyngre finklarna. Så är det alltså inte alls. Kärlet värms upp med 120-gradig ånga och man håller på tills nästan allt dunstat av.
I primitivare destillerier där man bara gör en enda destillation, sker denna vid 79 grader och man kokar bara bort alkoholen och slänger svansen. Sådana destillatörer kallar man för ”spritdestillatörer”. Spriten som kommer ur en sådan får inte samma smak som en som kommer ur en traditionell whiskypanna. Det blir andra uppsättningar finklar med mera. Ett antal svenska whiskydestillerier använder trots allt spritdestillatörer, men betrakas som mindre seriösa. Dessa kan till och med gå så långt att de tillsätter vanligt industrisocker i vörten, men då får man egentligen bara en vodka, som man lägger på fat. Inför sådana missfoster vänder sig de riktiga whiskyfabrikanterna bort.
Styrning inte möjlig förr
Förr stod utrustningen på kolbäddar och då kunde man inte styra och reglera något alls och egentligen behöver man ingen datorstyrning på ett destilleri. Man behöver bara få bort skumtoppen i Wash still och sen gasa på för fullt, ända upp till 100 grader. Sedan gör man precis likadant i Spirit still.
Genom siktglaset i Wash still undersöker man hur högt skumnivån står. Det får inte komma ut skum i Low wine.
Ut ur pannan kommer så kallad råsprit. Det är alltså inte whisky och får inte heller kallas whisky förrän det lagrats tre år.
– Förr var det definitionsmässigt sex år, men numera räcker det med tre år. Spriten håller på att ta slut i Skottland. Men det finns några riktigt bra treåringar också. Det får inte heller kallas whisky om man inte använder de skotska ingredienserna. En single malt får bara innehålla det som kommer från malten, jäst och vatten. Det socker som kommer från malten, sk maltsocker, kommer att omvandlas till alkohol.
Dagtanken. När råspriten runnit ur safen hamnar den i dagtanken där hela dagens produktion samlas.
Dagens produktion samlas i dagtanken och efteråt samlas allting i veckotanken. Det är även i veckotanken man späder spriten med destillerat vatten till de föreskrivna 60-63 procenten alkoholhalt, sk Cask strength. Varför späda ned spriten till en lägre halt och behöva använda flera tunnor att lagra den på än nödvändigt? Det är ingen som riktigt vet, men alla skottar har alltid gjort så. Det hör till undantagen att man kan få tag i en whisky som är starkare än så. När single malt-destillerierna säljer till blandarna som gör blended whisky, så vill de snare helst ha 63 procent, och det kan vara därför man lagrar den utspädd.
Veckotanken där hela veckans produktion av råsprit förvaras innan den tappas på tunnor. Skylten på tanken skvallrar om vad den använts till i ett tidigare liv.
Nu ska spriten hällas på tunnor och det är en helt manuell process. Tunnorna körs fram på ett särskilt stativ och röret ansluts till tunnan och alkoholen får rinna ned (sen drar man upp alla sugrör och schasar bort alla fabriksarbetare). När tunnan är full slår man i en kork och tunnan går till slutlagret ute på gården. Efter detta händer inte särskilt mycket på ett par år, men efter lagringen kommer whiskyn att buteljeras. Även det avses bli en småskalig halvmanuell process, men ännu finns ingen maskin inköpt för detta.
