Det mest förbjudna


Kan den printa pengar? Jodå. Skrivaren kan mycket väl användas till olagligheter. Den har inga betänkligheter mot att skriva ut svenska sedlar, sannolikt för att den inte har processorkraft till att analysera bilden i utskriftsfilen. Skrivaren har absolut inget emot att kopiera en sedel med kopiatorfunktionen, heller. Sedeln till vänster är rakt av kopierad i 1:1 medan den till höger är utskriven.

Men om förfalskaren börjar med att scanna sedeln och sedan ta upp den i Photoshop drabbas han av bakslag för Photoshop CS4 vägrar öppna filer som visar sedlar. Nå, det finns andra program som inte är så finkänsliga. Med ett sådant går det bra att skriva ut. Det är bara det att svenska sedlar inte lönar sig att göra så med, eftersom man inte kan skriva ut hologrammet som ligger längs ena kortsidan.

Stora bläckkassetter och ännu större


Vad är det tråkigaste som finns? Det är när bläcket tar slut.

Bläckkassetterna är redigt stora och räcker till många utskrifter, iallafall om man inte skriver ut med fotokvalitet. Skrivaren är konstruerad så att skrivhuvudet förses med bläck via en slang från banken med kassetter. Huvudet byts alltså aldrig ut.

Att byta bläckkassett är mycket enkelt. Man tar ut den nya kassetten ur sin förpackning, skakar den lite och trycker in den i printern, stänger frontluckan och fellampan slocknar. När man bytt alla färgkassetter och stängt frontluckan tar skrivaren bara tre sekunder på sig att kontrollera färgnivån och meddela att alt är klart. Det är imponerande. Bruksanvisningen är måhända inte helt uppdaterad för den talar om en gul skyddstejp som måste avlägsnas från kassetten, men någon sådan fanns inte.

En absolut tom och urpumpad magenta-kassett. Det finns inget bläck kvar, inget fusk med det, alltså. Ovanpå bläckpåsen ligger det lilla kretskort som sitter i kassettens översida, som skulle kunna användas för att spärra återfyllning, men Epson har lovat att man varken kan eller avser att spärra bläckkassetterna mot påfyllning. Det finns tvålitersflaskor bläck att köpa för 133 dollar. En kassett rymmer bara en deciliter. Två liter torde räcka i ett år för ett litet kontor. Bläck är inte längre ett problem.

Det eviga grälet brukar handla om priset på bläckkassetter och om det inte är billigare att återfylla dem. En originalkassett, en sk XL-kassett som räcker till 2000 sidor (exempel: magenta T7023) kostar 290 kronor inklusive moms från Inkclub. En full CMYK-uppsättning kostar sålunda 1160 kronor eller 58 öre per sida. Inkclubs egna kassetter kostar 175 kronor inklusive moms och räcker 3200 sidor, vilket ger 22 öre per sida.

Visst, papperet självt är billigare. Vanligt 80 grams kontorspapper typ Multicopy från Clas Ohlson kostar 59 kronor för 500 ark, vilket blir cirka 12 öre per ark.

Optimering är dock möjligt. Skriver du bara ut i svart, alltså håller dig i svartvitt läge, förbrukas inga andra patroner, vad jag kunnat mäta eller förstå. Då kommer du undan med ett bläckpris på 14,5 respektive 5,5 öre per sida. Det bräcker till och med papperspriset. Skriver du ut 80 % svart, nämligen mest bokstäver och en och annan färgad rubrik, så som man gör på kontor, blir priset 23 respektive 8,7 öre per sida. Argumentet att bläckstrålebläck skulle vara för dyrt håller inte längre. Det är en väldig fördel att man kan byta enskilda färgpatroner och inte behöver byta alla tre färgerna bara för att en av dem är slut.

Typiskt fotopapper kostar omkring 100 kronor per 20 ark hos Inkclub, alltså 5 kronor styck. Där har priserna inte rört sig särskilt mycket under många år. Clas Ohlson ska ha 89 kronor för 30 ark 200 grams blankt fotopapper, vilket ger 2,97 kronor per ark. Fortfarande mycket dyrare än bläcket, alltså.