Vi talar naturligtvis om en beröringsfri musiksynthesizer. Historiskt sett har det funnits ett antal beröringsfria synthesizers. Man kan börja med anfadern thereminen, en apparat som är baserad på kapacitansen mellan artisten och en metallstav och genom att röra handen mot eller från staven kan man höja eller sänka tonfrekvensen.
Den uppfanns 1919 av ryssen Lev Sergeevitj Termen (Leon Theremin), men Termen försköts av Stalin och fick fly till USA där han patenterade sin uppfinning 1928. En mer nutida är Jean Michel Jarres laserharpa som spelas genom att man, försedd med retroreflekterande handskar, stoppar händerna i ett antal uppåtstående laserstrålar.
När strålen studsar tillbaka ned i sändaren registreras det som en ton. Numera kan var och en spela i luften med Microsofts Kinect, men numera står också massor av gigaflops till buds för att tolka rörelserna.
Den instrumentvägg i Andromeda Studio som inhyser Dimi-O. Till höger om denna står en 32-kanalsbandspelare och längst till höger det stora mixerbordet.
Och så finns Ralph Lundstens Dimi-O (Digital Music Instrument), som filmar aktören, artisten, dansaren, vad du vill, med en TV-kamera och tolkar om TV-bilden till toner. Dimi-O uppfanns på 1970-talet av den finske elektronmusikgiganten Erkki Kurenniemi och arbetar helt utan mikrodatorer och liknande. Han har kallat den för en video-till-audioomvandlare, erller en Video Organ.
I tidigare artiklar har vi redogjort för några andra unika syntar som Ralph äger (Dimi-S och Andromatic), som han spånat fram i samråd med Erkki, som den senare sedan realiserat med lödkolv och virpistol. Här ska vi beskriva den sista i raden, som samtidigt är den mest avancerade.
När vi ringer på hos Ralph i hans rosa sagoslott i Saltsjö-Boo tar han emot oss med händer seniga av 50 års syntspelande. Dessa händer har skrivit 11 natursymfonier, klinkat på klaviaturer och mixtrat med moogar sedan 1959, långt innan dagens synt-hipp-håpp-påppare ens var påtänkta. På den tiden kunde man inte gå ut och köpa en synt, utan fick vara så god att bygga själv.
– Jag började redan 1959 med så kallad elektronisk musik. Från början fanns inte synthesizers utan då spelade man in ljud från omvärlden på band, ändrade hastighet och körde baklänges och i bästa fall hade man en tongenerator. Men i och med att man inte hade någon avsökningsmöjlighet som i dagens apparater fick man klippa ihop lösa ljud. Musik var ett väldigt handarbete på den tiden. I de första syntarna som kom, till exempel Andromatic, ville jag inte jobba med tolvtonsskalan. Istället såg några av oss det som en befrielse att äntligen komma ifrån de tolv tonerna. Detta är värt att begrunda.
Så småningom uppstod dock ett behov av tonal musik och då kom Dimi-O till, som har den möjligheten. Alla Erkkis syntar var en slags naturlig följd. Den nästa byggde på den föregående. Jag vet inte vem som fick idén. När det gäller Andromatic och Dimi-S var det jag som beställde speciella funktioner, men därefter ville vi ha något som man kunde använda vid uppträdanden för publik. Med Dimi-O kan man dansa balett och skapa musik i tomma luften.
– När Erkki hade kommit på hur den skulle göras, vad hände då?
– Då hade han och några andra startat en firma i Finland vid namn Digelius, som finansierade bygget. Erkki for omkring i sin lilla Citroën CV4 och lagade alla tekniska apparater i Finland. Sen jobbade han också på en robotfabrik ett tag. Dimi-O låg i tiden, helt enkelt. Vi reste fram och tillbaka mellan Sverige och Finland under utvecklingen och stötte och blötte idéer.
När jag började göra balettmusik 1969 hade jag otrolig hjälp av de tidiga syntarna, eftersom man kunde göra automatiska sekvenser och förlopp som skulle ha tagit månader att klippa ihop för hand med magnetband.
