Laserscannern


Bilden på papperet ritas upp med en laserstråle som sveper över den ljuskänsliga OPC-trumman. Lasern moduleras med video och lyser mot en sexkantig spegeltrumma som gör den svepande rörelsen.

Laserstålen skapas av en halvledarlaser som sitter på ett kretskort, inbyggd i en stor metallkloss som agerar kylare och hållare för optiken som fokuserar laserljuset till en smal stråle.

Strålen träffar spegelprismat, som roterar moturs och får strålen att svepa över optiken nedifrån och upp i bild. Det första strålen träffar är en snedställd spegel (som HP kallar för BD Mirror) som skickar in den i den sensor som anger att svepet har börjat (BC PCA). När elektroniken känner den pulsen (BDI) börjar den mata ut videon som modulerar lasern. Strålen sveper vidare och träffar den lutande spegel som skickar ned den i tonerkassetten, mot OPC-trumman.

Så här visar HP den elektroniska kopplingen i sin handbok. Delarna Formatter och DC Controller diskuteras mera nedan.

Laserscannern sitter monterad i skrivarens tak, alldeles ovanför tonerkassetten, eftersom laserstrålen ska skina rakt ned på OP-trumman genom en slits i kassetten.

Här är alla de kort som genererar och hanterar laserstrålen. Motordrivkortets huvuddel är den svarta pannkaksmotorn med spegelprismat monterat ovanpå. Sensorn som känner svepets begynnelse (start-of-scan) är inte särskilt stort och dess huvudsakliga komponent är en fotodiod. Elektroniken på laserdrivkortet förser lasern med video med lämplig strömstyrka. Lasern är den lilla gyllene runda tingest som sticker fram ur den grå kylaren nedtill.

Den intressantaste delen är spegelscannern. Speglarna består av en massiv aluminiumbit som svarvats och frästs och slipats noggrant. Den sitter ovanpå en platt motor, vars statorlidningar etsats på kretskortet. Sådana motorer kallas för pannkaksmotorer. Kretskortet är enkelsidigt och sitter limmat på en järnplåt av samma form som kortet. Plåten finns till för att sluta magnetfältet i statorkretsen. Den svarta skumgummisvampen runt anslutningen sitter där för att förhindra att ljus utifrån läcker in i scannern genom kontaktdonet, som av nödvändighet måste gå igenom scannerns svarta plasthölje.

Jag byggde själv en sådan här scanner en gång, som hobbyprojekt, i diskoteksyfte, men HP har lyckats bättre.

Pappersmatningen och pappersbanan


Det svåraste som finns i en skrivare är att hålla ordning på papperet och mata det rakt. Det mest komplicerade att få till när man konstruerar någonting som har med pappersark att göra, är en trasselfri pappersbana.

Det viktigaste är en enkel, rak pappersbana. Så fort man försöker få ett pappersark att gå runt en kurva börjar det bära sig illa åt. Jag jobbade några år med att höghastighetsfilma sedlar som skulle transporteras snabbt. Papper som tvingas runt ett hörn bär sig åt som en styv plåtbit. I ultrarapid ser man hur papperet flyger majestätiskt i luften, flaxar, svajar och studsar. Det vill inte böja sig utan försöker på alla sätt förbli plant. Är inte pappersbanan optimalt konstruerad hakar papperets hörn i kanter och utstickande objekt och knycklar ihop sig.

Den första svårigheten är att få loss ett papper ur en bunt, och inte få med två ark samtidigt. För det har man en hopprulle, alltså en gummirulle som sitter excentriskt på en axel. Den ska slå ett slag mot bundens överdel och rycka loss ett ark. Särskilt svårt är det med en bunt som inte luftats.

(Jag har varit inblandad i utveckling av bankomater. En av de hårdaste uppgifterna en bankmaskin kan ha är att plocka nytillverkade dollarsedlar ur en orörd bunt. Fabriksnya dollarsedlar skeppas pressade mellan två plywoodbitar och sedan inkrympta i plast. När man rivit bort plasten och tagit bort plankorna har man vad branschen kallar för ”brick dollar”, en bunt hård som trä. Man kan bulta den i bordet utan att en sedel lossnar. Det är helt omöjligt att få loss en sedel med den vanliga metoden med hopprulle. Man måste bryta och lufta bunten flera gånger innan alla sedlar separerats. Nästan detsamma gäller kontorspapper, även om förpackningsmetoden inte är riktigt lika ”våldsam”: I sedelmatare använder man sig av motroterande hjul som knuffar tillbaka övriga sedlar i bunten, men det behövs inte i laserskrivare eftersom papperet lossnar lättare från bunten.)

Nästa problem är att gripa papperet. Att bara mata fram ett papper är inte lätt. Vitt kontorspapper består till hälften av lera och det nöter oerhört på alla metalldelar. Pappersdammet sätter sig överallt, inte minst i ytan på de gummirullar som ska mata fram det. Resultatet blir att gummiytan blir hård och glashal, den tappar greppet om papperet som blir försenat genom mekanismen och skrivaren larmar för pappersstopp trots att papperet inte alls kvaddat eller knölat ihop sig.

Sedan ska man få papperet att gå rakt och följa en kant i pappersbanan. Där finns en standardmetod, en sned rulle, som vilar mot en rak och hela tiden trycker ut papperet mot kanten. Som synes av bilden använder även HP den metoden.

Sida 4 / 6

Innehållsförteckning