Själva ugnskaviteten är ett stort, tomt ingenting som har som enda uppgift att vara mikrovågstätt och sluta mikrovågstätt mot ugnsluckan. Dessutom ska den sluta tätt mot genomföringen där magnetronens antenn kommer in.
Det måste alltid finnas en belastning i kaviteten som slukar mikrovågsenergin och gör om den till värme. Annars slår energin tillbaka in i magnetronen och överhettar denna, en termosäkring löser ut och strömmens stängs av.
Ugnskaviteten lyses upp av två synnerligen långlivade glödlampor. För att de inte ska brinna upp och explodera är de monterade på utsidan av mikrovågstätningen och lyser genom ett galler.
Mode stirrern, en mikrovågsomrörare, får ett kapitel för sig, längre ned.
Sönderplockning
Snabbt åker locket av och avslöjar alla viktiga delar. Philips hade fått idén att all elektronik skulle ligga ovanpå ugnskaviteten, så att man fick maximal plats för tallrikar inuti utan att ugnen behövde bli onödigt bred. Därför syns all apparatur i en enda vy.
Frontpanelen närmast i bild kan se komplicerad ut, men egentligen har den bara tre funktoner: att slå på strömmen till ugnen under en förutbestämd tid (timern), att slå av och på magnetronen i lämpligt långa pulser (pulsbreddsmodulatorn) samt att tillhandahålla ett reglage för att styra pulsbredden, vilket i sin tur ger medelvärmen i maten.
I övrigt kan man se hur kylfläkten suger in rumsluften genom gälarna till höger, blåser den genom det slutna plåtrummet där nättrafon och magnetronen sitter (grön pil) och därefter ut genom gälarna till vänster. En del av kylluften blåser ned i ugnskaviteten också, för att föra ut eventuell rök och ånga. Det sker genom ett galler som har tillräckligt små hål för att mikrovågornas våglängd ska vara så stor att hålen i princip inte existerar för strålningen. Dessutom finns ett speciellt hål där kylluften blåser ned genom överdelen och hamnar i mode stirrern och snurrar på denna, eftersom den har fläktvingar. Den luften kommer upp i ett hål alldeles under kylfläkten, som är dolt på bilden.
Elektroniken skyddas av två temperatursensorer som stänger av nätspänningen om någon vital del av ugnen överhettas.
Magnetronen, en Philips 2M167B-14 behöver bara en yttre komponent för att fungera, en högspänningskondensator med inbyggd diod som fungerar som spänningsdubblare (se vidare schemat). Transformatorn matar ut 2500 volt, men det räcker inte för att hålla igång magnetronen, utan man måste upp i 4000 volt.
Det syns inte på bilden (men väl på schemat senare) att både kondensatorns plåthölje och ena änden av transformatorns högspänningslindning är anslutna till jord.
Anledningen till den kraftiga isolationen kring anslutningen för de två ledningarna med glödspänning på magnetronen är att de ligger 4 kilovolt under chassipotential (minus 4 kV), Anoden i magnetronen ligger ansluten till chassit, vilket är detsamma som 4000 volt över glöden/katoden.
Magnetronen är kraftigt bultad till ugnstaket för att anliggningen ska bli god och tät. Ändå finns en särskild metallpackning runt antennen, för att täta absolut.
Magnetronens princip
När man får loss magnetronen framträder dess beståndsdelar lite tydligare. Mikrovågorna alstras av elektroner som roterar inuti resonanskammaren. För att elektronerna ska spinna runt behövs ett magnetfält som avlänkar dem, och det står de två ferritmagneterna för.
(Och nu ska vi spä på för de strålrädda. När man böjer av elektroners bana i en partikelaccelerator uppstår så kallad synkrotronstrålning i form av röntgenstrålning som sprutar utåt i tangentens riktning. Magnetronen är just en sådan partikelaccelerator, men dess väggar är av tung, tjock metall som stoppar strålningen.)
Magneterna alstrar ett någorlunda linjärt magnetfält genom resonanskammaren, som är av koppar. En pick-up-loop inne i kaviteten plockar upp mikrovågsenergin och leder ut den genom en keramisk förslutning (vit) till antennen.
Den blanka toppantennen är det enda som sticker in genom locket till ugnskaviteten. Mikrovågorna visar sig som en snabbt varierande spänning mellan ugnens tak och antennen, dvs tvärs isolatorn.
