En modern ljudstudio kan förvandla den uslaste sångare eller musiker till en mästare. Den tristaste inspelning får liv och dynamik. En enda sångare kan bli till en hel kör som sjunger i perfekta harmonier, alldeles gratis. En klant som inte kan ta en ren ton, kan bli skönsjungare med en vridning på en ratt. Är rösten stel och fotbollssångaraktig, åstadkommer man enkelt en behaglig modulation. Hårda, besvärligt väsande s-ljud trollas bort med en de-esser.
Med just den apparat vi ska studera här, Model 93 Prime Time Digital Delay från Lexicon, kan det mest välmenta ackord förvandlas till ett gäng tjutande häxor, eller en utandning kan bli till ett aggressivt ånglok som studsar mellan högtalarna. Alternativt kan man stämma om en illa stämd fiol eller spara på ett intressant ljud och mosa det till oigenkännlighet.
I en studio skiljer man mellan ljudalstrare och efterbehandlare. Den huvudsakliga ljudalstraren är naturligtvis mikrofonen, medan andra kan vara enklare rytmenheter (”tjickabom”) eller mera avancerade rytm- och trummaskiner, den tongenererande synthesizern och slutligen vocodern som är en sällsam blandning av en mikrofon och en synt.
Typisk ljudstudio bakifrån
På efterbehandlingssidan finner vi först enkla filter som kan användas till att ta bort oönskade frekvenser, minska störande resonanser och brum, dämpa vissa instrument eller ta bort missljud hos sångaren, som skarpa s-ljud. Med equalizern kan man ställa om nivåerna i hela frekvensområdet och ändra betoningen för vissa instrument. Med dynamikkomprimerare och nivåbegränsare kan man förhindra att musiken blir för kraftig, klämma ihop allt för dynamisk musik, åstadkomma en pumpande musikgröt eller ta bort brus vid plötsliga tystnader med noise gaten. Efterklangsenheter kan antingen bara subtilt förändra rumsakustiken eller åstadkomma ekon. Distorsion och fuzz kan användas för att göra en ton råare, övertonsrikare, medan tonhöjdskorrigerare som Autotune kan hjälpa en usel artist som inte kan träffa tonerna rätt. Autotune kan också bygga körer av enskilda röster.
En klassisk artist använder sig av väldigt få av efterbehandlingsenheterna, eventuellt en efterklangsenhet för att förändra lokalens resonans, medan ju sämre artisterna blir, desto flera av filtren behövs. De verkligt avantgardistiska eller experimenterande använder allihop.
Prime Time Digital Delay
Så finns det de verkligt mystiska apparaterna som ställer till en väldig oreda bland övertonerna, matar ut ett helt annat ljud än vad som matades in och åstadkommer ekon som varierar i tid och studsar mellan kanalerna. Model 93 Prime Time Digital Delay är en av de märkligare. Den är i princip en elektronisk fördröjningsenhet (delay), alltså ett skiftregister eller FIFO där man klockar in ljud i ena änden och tar ut samma ljud i andra änden, fastän något försenat. Apparaten är inte helt modern, utan tillverkades 1979 och samma funktion kan idag göras i programvara, men avsikten med artikeln är att beskriva funktionerna, inte polemisera över elektronikens utförande.
Prime Time utsattes för SAFA Night Hacking Teams klåfingrar. Undersökningsgruppens upplevelser kan sammanfattas i ett antal korta sentenser om hur ljuden upplevdes:
Låter som man andas järnskrot
Hitch hikers-ljud
Ylande djävulskör
Döda som stiger upp ur gravarna och skramlar
Tahtahtahtahtahtahh
Skrockande, kacklande häxa
Polissiren
Motorcykel som närmar sig och sedan far bort, med doppler
Dödlig vind som ylar mellan högtalarna
Robot och annat SF-blippande
Mussepigg-pladder
Studsande ånglok
Ljudgröt
Plötsligt får man en insikt i hur de hemskaste filmljuden görs, hur skräckfilmmakarna sitter och skruvar på rattar för att få spökena att fara hit och dit mellan högtalarna (studseko) och hur ett enskilt knakande kistlock kan bli till en hel katedral av knirkande draculor som väser och skrapar. Ett enkelt slurp i en enkel halspulsåder får en ny dimension om det liksom kommer emot en som en ekande kaskad, interfolierat med djävulska skratt. Efter att ha provat vad man kan kalla ”överstyrd kort återkoppling” framstår det klart hur de brummande ljudeffekterna i Doctor Who har skapats.
Vad ska man med Heavy Metal-orkester till när man har Prime Time?
Ralph Lundsten, den svenske ljudlekmästaren som vi lånat apparaten av, använder sin Prime Time till betydligt beskedligare saker, som naturens rån och väsenden, en skrattande huldra eller någon skogsvarelse som flaxar mellan träden.
Om eko
Ekon kan göras elektroniskt på olika sätt. Är fördröjningen kort, omkring 1 millisekund, hörs den inte. Är den mellan 20-60 ms brukar vi kalla den efterklang (reverb) och är den uppåt 100 ms kallar vi den för eko (slap echo). Kopplar man tillbaka utgången till ingången och låter ekot eka igen, blir resultatet en längre efterklang eller ett multipeleko. Om man behåller skiftfrekvensen konstant är det samma ljud som kommer ut, som det som kom in. Om man börjar svepa skiftfrekvensen kommer ett helt annat ljud ut än det man släppte in. Kopplar man tillbaka det svepta ljudet till ingången och sveper skiftfrekvensen i en annan riktning blir resultatet mycket märkligt. Ännu konstigare låter det om skiftfrekvensen få flaxa lite hit och dit under kortare tid än fördröjningstiden. Det blir ett kvittrande, svängande obeskrivbart någonting... Modell 93 har dessutom två delay-kanaler som kan sättas till olika fördröjningstider och man kan få ljudet att växla mellan dem. Det blir fantomkonstigt ljud i stereo.
En signalväg kan inverteras. Det innebär att när de båda möts efter skiftregistret kan de antingen ta ut eller förstärka varandra beroende på ljudets frekvens och deras inbördes fördröjning. Resultatet blir någon slags kamfiltereffekt där vissa frekvenser förstärks och andra släcks ut. Ett praktiskt användningsområde för detta kan vara att släcka ut nätbrum på 50 Hz och dess övertoner på 100, 150, 200 Hz osv om delayen är kort, i stil med en halvperiod av insignalen. En annan, mindre praktisk men desto intressantare möjlighet med längre delayer är att ställa till ljudet ytterligare. Med lämpligt kort delay åstadkommer man fasförskjutningseffekter i stil med Lesiles rotarande högtalare.
Princip och grundfunktioner
Prime Time är en monofon apparat avsedd för hantering av en ljudkanal i en mångkanalmix. Skulle man vilja, kan man dock använda den vid scenframträdanden och mixa flera insignaler, koppla förbi enheten helt, lagra ljudeffekter eller ta ut två signaler med olika fördröjning som bildar någon slags konststereo.
Den kan maximalt fördröja en signal med full bandbredd upp till 256 millisekunder, men om man accepterar minskad bandbredd kan man fördröja upp till 2 sekunder. Den övre gränsfrekvensen varierar från 12 kHz vid snabbaste samplingfrekvensen och går ned till 1,5 kHz vid längsta fördröjningen. Den minskade bandbredden hänger samman med att man för att få längre fördröjning, samplar saktare och därför, enligt Nyquists samplingteorem, måste få lägre högsta gränsfrekvens. Anledningen till att man valt denna lägre högsta gränsfrekvens är att det annars skulle förbruka mycket mera statiskt RAM, vilket var dyrt år 1979. Den minskade bandbredden är inte så viktig som man skulle kunna tro, eftersom man alltid har ursprungsljudet tillgängligt, vilket maskerar effektljudet.
Blockschemat visar den grundläggande kopplingen, med flera detaljer utelämnade. Normalt matas signalen in på IN och mixas i den första mixern (Input Mixer) med den fördröjda signalen. Det är här man bestämmer hur hårt man vill återkoppla (eller styra över, eller göra annat elände med) den fördröjda signalen. Utsignalen från mixern A/D-omvandlas och går igenom två individuellt styrbara fördröjningslänkar, kallade Delay A och Delay B, varefter den D/A-omvandlas igen. De båda signalerna återkopplas till ingångsmixern, eventuellt via varsitt variabelt lågpassfilter (Rolloff, bandbreddsbegräsning) för att få till en allt mer morrade, dundrande efterklang. Dess verkliga avsikt är att simulera att ekon sällan har full bandbredd, eftersom ljudet normalt studsar från mjuka material.
Utsignalen tas ut på den balanserade utgången Master Out, mot vilken man också kan mixa de båda ingångssignalerna. Varför man skulle behöva det i en ljudstudio är svårt att inse, men med Prime Time som enda ljudmanick i ett liveframträdande kan det vara användbart. Signalen kan också tas ut i punkterna A och B och bildar då en konststereosignal som kan användas för studseko eller breddning av stereobilden.
Om fördröjningen hålls tillräckligt kort (eller samplingfrekvensen tillräckligt hög) i förhållande till signalfrekvensen och den fördröjda signalen blandas med den ursprungliga erhålls en fasförskjutningseffekt och utsläckning vid vissa frekvenser, som i frekvenssvepet ovan. Signalen kan inverteras på fleras ställen i signalvägen, så att man kan få andra frekvensberoende utsläckningsfenomen.
Schema
Schemat börjar vid avdelningen Insignaler, där sagda signaler tas till en mixer (Återkopplingsmix) i vilken man kan mixa direktsignalen med det fördröjda ljudet, lite felaktigt kallad Input Mix. Härifrån tas ljudet till A/D-omvandlarna och får vandra genom FIFO-na (Fördröjningsminne). Väl utkommet i andra änden tas ljudet genom ett programmerbart lågpassfilter som eliminerar nyquistfenomen genom att begränsa bandbredden lämpligt efter klockfrekvensen. Härnäst kommer två valbara inverterare. Genom att fördröja de båda halvorna av signalen lite olika och invertera den ena, kan man åstadkomma märkliga saker, antingen genom att blanda de båda, eller genom att blanda dem med insignalen. Det förstnämnda sker i Återkopplingsmixern. Det sistnämnda görs i Utgångsmixern. På vägen till Återkopplingsmixern sitter två ställbara lågpassfilter kallade Rolloff vilka fungerar som en successiv diskantbegränsning och får den återkopplade signalen att bli till ett ökande morrande, mullrande, tuffande.
Drar man upp förstärkningen i potentiometrarna DLY A och DLY B styrs signalen över och blir ännu mera rymdig, Dr-Who-liksom.
Det är dock oscillatorerna som är det mest spännande. För att få en exakt fördröjning kan vredet Delay Adjust ställas i läget Cal[ibrated] och då matas signalen från en kristalloscillator till klockfrekvensdelarna. Delningen styrs med de två omkopplarna Delay Select A och B till att motsvara en fördröjning på mellan 0,5 och 256 ms. Dessutom kan frekvensen delas mellan 1 och 8 gånger med vredet Delay Multiply, till priset av begränsad frekvensgång (se Princip och grundfunktioner) vilket hanteras av det styrbara lågpassfiltret (Programmable Low Pass Filter).
Vill man ha roligare kan man gå över i okalibrerat läge och ta klockfrekvensen från en VCO. Dess utfrekvens kan styras av en vibratoenhet (Function Generator) som matar ut en triangelvåg mellan 0,1 och 20 hertz som kan svepa VCOns frekvens en hel oktav upp och ned, beroende på ingreppsdjupet (Depth). Resultatet blir ett eko som varierar våldsamt i fördröjningstid, eller två ekon som bråkar med varandra, och sedan återkopplas in i varandra och blir till ett morrande elände.
Det kan vara lämpligt att hålla koll på VU-metern, eller också inte, eftersom en överstyrd enhet genererar nya, kuliga övertoner som man kan tänkas vilja eftersträva.
SAFA NHT utröner möjligheterna med Prime Time.
Frontpanelen
Jämför frontpanelen med apparatens schema, ovan.
Panelens layout följer inte direkt någon logisk princip eller processordning. Kanske man kan säga att de viktigaste rattarna sitter mera åt vänster, vilket kan vara fördelaktigt om man är vänsterhänt?
Huvudreglagen är Delay Select för minne A och B. Du ser den inställda fördröjningstiden i millisekunder i displayfönstret. Den extra fördröjning som åstadkoms med Dealy Multiply visas dock inte, utan den får man tänka sig Lampan UNCAL är tänd, vilket anger att enheten för tillfället inte är kristallstyrd. Därför övergår man till att leka med rattarna under rubriken VCO. Den nominella klockfrekvensen kan skruvas ned till hälften, eller fås att vifta alldeles otroligt med de båda nedre rattarna, Frequency och Depth.
Härnäst följer vad som skulle ha suttit först, nämligen återkopplingsmixern (Input Mix). Notera färgkodningen. Alla reglage som har med fördröjd kanal A att göra är röda och reglagen för kanal B är gula. Detsamma gäller för utgångsmixern. Längst till höger hittar vi tre spakar för invertering av signalen. Avsikten med invertering av kanalerna A och B har redan diskuterats (se Princip och grundfunktioner) medan inverteringen för insignalen (grön) förmodligen också är bra till något.
