Att se utan att synas – korvett typ Visby – DEL 2

Innehåll
 

Del 2 av 2. Här kan du läsa den första delen.

Strid och metoder

Visby är inget annat än ett stort flytande datornät. I ena änden flyter data in från sensorer av olika typer både under och över vatten, såväl som från land och från flyg. I mitten sitter stridsledningssystemet CETRIS C3 (command, control and communications) och människorna som har befälet över det, och i andra änden sitter vapnen som ska utföra jobbet, skydda fartyget osv. CETRIS exekverar ovanpå gamla hederliga Windows XP.

Tämligen avskilt från detta finner vi navigationssystemet (som dock kopplar vissa uppgifter vidare till CETRIS), samt framdrivningssystemet och underhållsystemen för detta.

Notera att CETRIS får en del av sina indata från multisonarsystemet HYDRA eller rättare Sonarsystem 135. De båda bildar egentligen en enhet, men hanteras av olika personalkategorier. Lägg upp den här bilden separat så du kan ha den som referens.

Stridsledning

I stridsledningscentralen (SLC) träffar vi ubåtsjaktofficern David Wolf och han menar att SLC är både fartygets hjärta och hjärna. Härifrån leder fartygschefen striden.

– Fartyget strider i flera dimensioner och hela strategin är uppbyggd för att man ska kunna strida i alla dimensioner samtidigt, säger David.

En rad konsoler (MFC, Multi Function Consoles) är avsedda för luftdimensionen, som leds av luftförsvarsofficern eller luftförsvarsbefälet.

Ytstridsofficern och ytstridsbefälet har hand om ytdimensionen. I fredstid ansvarar YsO för ytläget och håller koll på andra fartyg i området, med hjälp av landbaserade larmcentraler och de navigationstekniska hjälpmedlen ombord (AIS, radar, egen och bilder från andra fartyg eller flyg). I krig är YsO ansvarig för att skjuta sjömålsrobotar och tillhörande system. Han har hjälp av en sjöman/kvinna, en ytplottare, som bygger upp själva sjölägesbilden.

En annan dimension är signalspanarna (SIS) eller telekrigsfunktionen, som har sina konsoler, och spanar på de uppfångade elektromagnetiska vågorna från fiendens radio och radar. De hanterar både dimensionen luft och yta, alltså flyg och andra fartyg. De fokuserar på radar, eftersom det är med den strålningen man kan klassificera det sändande fartyget och vilken individ det rör sig om. Alla radarindivider ger lite olika pulser. SIS har till och med databaser med ”gamla” radarpulser man hittat en gång, ett sk radarhotbibliotek och kan jämföra med. Resultatet av SIS blir en bäring och vid samverkan med andra enheter som också kan spana på radar, får man två bäringar och ett kryss att skjuta en robot på.

I mitten står UbjO David Wolf och närmast kameran står konsolen för vaktchefen, som har det yttersta ansvaret ombord. Bakom honom syns lyssnarstationen för den bogserade kabelsonaren TAS. Längst borta till höger sitter den systemansvarige för datorsystemen.

Undervattensdimensionen, eller undervattens-stridshörnan. Här sitter ubåtsjaktofficern och hans underordnade sonarbefäl, och två sjömän kallade sonaroperatörer. De två arbetsstationera till höger kör systemet HYDRA.

Här blir David något lyrisk och menar att ambitionsnivån för undervattensdimensionen ombord på Visby är helt unik. Det är det enda ytstridsfartyget som har en så sofistikerad minröjningsförmåga. HYDRA kan nyttja olika sensorer för minjakt, undervattensfarkosten ROV-S, minröjaren ROV-E, möjligheter att ta hand om röjdykare och den skrovfasta sonaren HMS och sedan tolka och analysera sonarbilder, planera rutter, göra hydrografiska analyser (väderinformation och salthaltsmätningar ger ljudets hastighet i vattnet) och beräkna räckvidder. HYDRA är också avsett för konventionell ubåtsjakt, vilket kan bedrivas med passiva och aktiva sensorer. Den aktiva sensorn är den stora VDS (mera nedan) avsedd för utomskärs ubåtsjakt, samt HMS. Den bogserade kabelsonaren TAS används som passiv sensor. Just TAS är ett bra exempel på sensorduellen, möjligheten att gå tyst. Den kan både höra och hjälpa till med att klassificera ubåtar och ytfartyg på mycket stora avstånd.

Dessutom har man hydrofonbojar, som är friflytande system med en undervattensmikrofon, som man kan släppa efter det egna fartyget och sedan lyssna igenom, från fartyget. Hydrofonbojar kan också sänkas ned från helikopter, och informationen kan överföras till fartyget via radiolänken SDL-SS (mera nedan). På så sätt får lyssningsfunktionen väldigt utsträckt räckvidd. Efteråt gör HYDRA sensorfusion och sammanställer allt till en enda bild. I och med HYDRA är det första gången alla dessa funktioner samlats i ett enda system.

Från databaser kan man hämta in yttre information som 3D-kartor med bottengeometri. Här är ett exempel på en geometri man använder för att styra farkosten ROV-S.

HiPAP är ett positioneringssystem som enbart används till minröjningssensorerna, och endast i avsikt att lokalisera kända saker under vattnet, som röjdykare, ROV-S mm. De läggs också in på den samlade bilden.

Denna terminalrad är avsedd för ledningsfunktionen. Arbetet pågår dygnet runt, i sextimmarsskift. Stridsledningsofficern eller vaktchefen leder hela fartyget från denna konsol, när fartygschefen sover. Denne får se samlad information från företrädaren från respektive dimension (luft, yta, undervatten) och tar beslut utifrån detta. Vid vapeninsats sitter fartygschefen alltid bredvid vaktchefen och tar besluten. Arbetar man i en sammansatt styrka och har divisionsledning ombord har ledningen egna konsoler, för att kunna skicka egna meddelanden till hela styrkan.

På den vänstra skärmen visas alltid en fullt konfigurerbar omvärldsbild, under och över vatten, radar etc. Det högra fönstret är avsett för funktioner, menyer och kommandon, meddelandeinmatning osv. Mitt fram sitter en dynamiskt konfigurerbar touchskärm där operatören kan spara sina egna snabbknappar och förvalda vanliga inställningar.

Systemet kan också hämta in data och målinformation från den flygburna radarn Erieye och från NATO-styrkor via systemet Länk-16 (SDL-SS, nedan).

Lyfter man på arbetsbordet till en MFC ser man att den är helt metalliserad inuti för att klara störningar. Det COTS-iga sitter längst nere till vänster och är en militäranpassad industriförpackad PC med Windows XP. Alla konsoler är likadana och redundanta och alla funktoner kan läggas på vilken annan konsol som helst.

Vad vore ett komplext datorsystem om det inte fanns en systemansvarig? Uppe på väggen sitter en nätverkskarta som dock syns lite dåligt.

På byggan finns en sk siktespekare, kopplad till både navigationssystemet och CETRIS-systemet i stridsledningscentrealen. Med denna kan utkiken peka på ett annat fartyg vars bäring och avstånd då visas på CETRIS-konsolerna. ”Pistolen” kan också användas för krysspejling, genom att man kan peka på olika kända punkter på sjökortet, exempelvis fyrar, varefter systemet räknar ut fartygets position.

På väggen finner vi också knappen ”Gun Blocking” som är en av flera säkerhetsfunktioner på bryggan. Den förhindrar kanonens funktion vid arbete i närheten. Man kan även blockera eldledningsradarns rörelser och stoppa de uppfällbara antennerna.

Sensorer över vattnet

Ovanpå manöverbyggan står en topp, kallad fezen, eftersom den liknar en sådan huvudbonad. Den är säte för en hel mängd sensorer.

Det sitter ett antal instrument och antenner allra överst. Den högsta av dem är åskledaren (Å) som är kopplad med breda kopparband till fartygets köl. Intill den hittar vi VHF-antennen för civil marin kommunikation. Intill denna en väderstation (Vä) och härnäst till vänster en vindmätare (Vi).

Under dessa sitter navigationsradarn (Nra) med sitt kylgaller och allra längst till vänster den fyrfaldigt redundanta topplanternan.

Signalspaningsantennen (Sis) sitter inuti lill-fezen, dvs den övre delen av fezen, och syns inte från utsidan.

Toppen ska också vara radarreflekterande om den ska vara stealth. Men så har man problemet att det sitter en spaningsradar inuti. Därför är fezen gjord av ett frekvensselektivt material som är transparent bara för just de våglängder som kommer från Visbys radar men reflekterande för alla andra våglängder. Det handlar om ett avancerat metamaterial, som vi tyvärr inte kan få reda på hur det är utfört.

Eldledningsradarn från Saab används till att låsa på anflygande mål såsom flygplan, robotar mm samt följa projektilerna från kanonen, för att se var de tar vägen och kompensera för nästa skott. Den har också en TV-kamera för visuellt sikte och en termokamera för arbete i mörker och för att se varma objekt. Det hela rundas av snyggt med en laseravståndsmätare så man kan se exakt avstånd till målet. Just på denna bild vänder radarn bakåt, så vi inte ser kameraobjektiven. Detta för att minska egen radarreflektion då den inte används. Den är helt klädd med radarabsorberande material på utsidan.

Sensorer under vattnet

Visby har en hel mängd sensorer som kan se (eller höra, om man så vill) under vattnet. Här är en samlingsbild av resultatet.

Skarpare än så här blir det tyvärr inte för noggrannare bilder än dessa ville FMV inte visa upp, för att inte avslöja för mycket om systemets möjligheter.

Hydrofonerna är egentligen inga speciellt militära saker. De kan användas på flera sätt. Vid oljeprospektering skjuter man av en sprängladdning, eller en sk luftkanon som riktar en tryckvåg ned genom vattnet. Den tränger ned i havsbotten och tillbaka från skikten i havsbotten kommer en vågfront bestående av ett interferensmönster av reflexer från olika djup. Detta används för att hitta fickor i sedimenten som kan innehålla olja.

Försvaret använder hydrofonerna i passivt lyssnarläge för att hitta bäringen till ljudkällor under vattnet, som propellrar och annat som knirkar och låter.

Noggrann lyssning efter andra fartyg med TAS

Slanghydrofonen (TAS, towed array sonar) är totalt 1300 meter lång inklusive bogserkabel med en mikrofon ungefär varje meter. Den torde ge en fantastisk bäringsnoggrannhet.

Ett problem med sonar är noggrannheten i bäringen. Noggrannheten har med sensorns utsträckning att göra. Om våglängden för exempelvis 50 Hz (nätbrum) är 20 meter under vatten borde en sensor som är 19 gånger längre kunna ge fantastisk upplösning. Hur bra den är får vi tyvärr inte veta, men gissa går ju.

TAS-operatören utvärderar hela frekvensområdet där man kan förväntas hitta mekaniska ljud. Framför sig har han en skärmbild med ett spektrogram utsträckt i tid. Operatören pekade och visade på ett antal toppar vid 50 Hz (kan vara nätbrum från land eller ett fartyg) och dess övertoner, samt ett antal toppar mellan 100 och 250 Hz och så vidare (som kan vara flera propellerljud). Givetvis har operatören en databas med kända ljudprofiler tillgänglig som han kan jämföra med och direkt känna igen olika fartygstyper. TAS ger riktningen till dem och när man har gått ett tag har man bäringen till målet genom krysspejling. Iväg med en torped, bara.

Släphydrofonen stor som en folkvagnsbuss – Variable Depth Sonar

VDS är en aktiv och passiv sonar som används vid ubåtsjakt. Den kan sänkas ned 100 meter under ytan och lyssna passivt eller sända aktivt.

VDS hänger i en kran mitt emellan vattenjetaggregaten och kan sänkas rakt ned. Den sitter fast i fartyget med en kabel försedd med en fena, för att minska vattenmotståndet så att kabeln ska hänga så rakt ner som möjligt i vattnet.

Här ser vi VDS från sidan. Den är enorm. Att påstå att den är i storlek med en folkvagnsbuss är inte att överdriva. Fönstret vi tittar igenom är inte så rent, för det besprutas av hela havet när vattenjetaggregaten står i neutralläge.

Det går inte att veta exakt hur bra bilder sonaroperatören kan få se, men här är ett exempel.

Det är fantastiskt vilken kvalitet man kan få med sidtittande sonar. Här är det vraket efter s/s Paula Faulbaum som sjönk på 40 meters djup utanför Landsort den 18 oktober 1941. Läs mer om nordisk undervattensarkeologi på http://www.abc.se/~pa/uwa/paula.htm.

HiPAP, undervattenspositionering med flerstråle-sonar

HiPAP (High Precision Acoustic Positioning system) används av till exempel oljeutvinningsföretag för att hålla ordning på saker och ting man lagt ut under vattnet, alltså att finna deras positioner med hög precision. Det kan vara rör och slangar, dykare och miniubåtar. Eller sjunkna fiendeskepp. HiPAP är en multi-sonar, en boll med 240 svängande piezoelektriska element som skickar ut 10 grader smala, kodade ljudstrålar (en sk multi-beam echo sounder) på 21-24 kHz runt om i vattnet. Man utnyttjar inte ekot av ljudpulserna, utan pulserna överför data till transpondrar, med 8 kbps, över ett femtiotal samtidiga kanaler, och transpondrarna svarar på den kodade dataströmmen. Avståndsmätning mot transpondrar ger noggrannheter ned på centimeternivå. De kan fästas på viktiga föremål, som undervattensfarkoster, dykare etc.. Då får man också reda på exakt vilket föremål det är. Alternativt kan man lägga ut fasta transpondrar och positionerna fartyget mot dessa, för att kunna ligga absolut still på havet, men det är kanske mindre intressant för Försvaret.

Bilden ovan visar en Kongsberg HiPAP 500. Det är bara den röda bollen som sticker ned i vattnet. Enheten skruvas genom ett hål i skrovets botten med alla bultarna som sticker ut. Enheten kan arbeta trots att fartyget rör sig framåt med 10 knop. Den kan sänkas ned flera meter, för att komma undan det luftblandade vattnet närmast skrovet, vattenvirvlar från propellrar etc.

Skulle man emellertid använda en multi-beam echo sounder att göra bilder med, kan kvaliteten på bilderna bli förvånande.

Här visar australiska marinen en bild gjord med ett sådant instrument. Färgskalan indikerar höjden över havsbotten. Arbetsområdet kan vara upp till flera kilometer och på nära håll är noggrannheten i stil med ett par decimeter. Man har hittat vraket av RMS Quetta, ett fartyg från British India Steamer Company, som sjönk på tre minuter efter att det träffat en okarterad klippa i Torres sund utanför Australiens kust, kvällen den 29 februari 1890. Man ser klart och tydligt hålet i skrovet som klippan slet upp.

HiPAP-broschyr från Kongsberg: http://www.km.kongsberg.com/ks/web/nokbg0397.nsf/AllWeb/D3F9B693E19302BBC12571B6003DD0AE/$file/HiPAP_Family_brochure_v3_lowres.pdf

Kongsberg står för mycket av sonarutrustningen ombord. Hur används dessa sensorer ombord på Visby, då?

Här är scenariot ubåtsjakt, där man kan använda TAS för att lyssna efter propellrar och VDS för att avbilda ubåten och sedan sätta en ubåtsjakttorped på den. (Bortse från objekten märkta ALECTO. Det systemet köptes aldrig in.)

Minröjning

ROV-E betyder Remotely Operated underwater Vehicle-Expendable eller "förbrukningsbar undervattensrobot" och är den typ av styrbar undervattensfarkost som används för minröjning, alltså en trådförsedd torpedfarkost som körs nära en mina och sedan sprängs, tillsammans med minan. Det vita skåpet är ombordförrådet med ROV-E på lastdäck.

De blanka skåpet bredvid är en kompressor för att fylla dykartuber.

Röjdykarna måste kunna ta av sig dräkterna och kunna tvätta och göra dem i ordning och det görs i ett litet rum på lastdäck.

Här är scenariot för minröjning. Det är inte stor skillnad från ubåtsjakt, utom att man använder exempelvis den skrovfasta sonaren till att hitta minan och sedan skickar ut ROV-S för att undersöka den noggrannare. Allting slutar med att man skickar ut en ROV-E med en videokamera, letar upp minan och spränger den med ROV-E.

Datorer och dataöverföring

Vi tittar in i datorhallen, eller datordjungeln, som egentligen kallas Elapparatrum 3. De ljusa skåpen är inget annat än vanliga nittontums rackskåp som sjöanpassats. De innehåller alla servrar och switchar för CETRIS-systemet från SAAB. De halvrunda huvarna framtill samlar upp kylluften, som sugs upp genom slangarna.

Öppnar man räckskåpen finner man de servrar som kör intranätet ombord, stridsledningssystemet CETRIS osv.

Längst ned i rackskåpet sitter en rackmonterad militär brandvägg, nämligen Tutus Färist (FR). Den är helt svenskproducerad och baserad på FreeBSD. Förmodligen saknar den bakdörrar.

Tränger man djupare in i elapparatrummet kommer man till datorskåpen för HYDRA-systemet, ett datorsystem med multiproccessorer från SAAB som sammanställer och analyserar sensordata från alla undervattenssensorer och skickar bearbetade data till operatörsterminalerna.

Hallen har ett helt vanligt aspirerande brandlarm, som även betjänar alla operatörsterminaler i SLC och alla större elskåp.

På ett skåp finner vi en stålhård, militäranpassad bärbar dator. Ren kuriosa.

Baktill på signalbryggdäck sitter en halvrund huv över den mikrovågslänk som används för att tanka ned sensordata från helikoptrar, flyg och flygradarn Erieye. SDL-SS (Secure Data Link – Surface Segment) är ett kommunikationssystem från spanska SAES (Sociedad Anonima de Electrónica Submarina) som används till en hel massa saker. Möjligheten att hämta in sonardata från helikopter i realtid utökar Visbys lyssningsradie ordentligt. I fredstid kan den också användas till att ansluta till satellit och ta ned Internet för nöjessurfning.

Och här är styrsystemet för antennen och länkutrustningen.

Här visar SAES en reklamfilm om sitt system:
http://www.electronica-submarina.com/2013/01/saes-delivers-the-first-sensor-data-link-surface-segment-sdl-ss-to-the-swedish-defence-materiel-administration-fmv/?lang=en Filmen är lite tjafsig, men visar ändå huvuddragen i SDL-systemet.

http://www.naval-technology.com/contractors/mine_disposal/saes/presssaes-swedish-corvettes.html

Beväpning

Den huvudsakliga beväpningen för ytstrid sitter på vapendäck, där man finner den gula ROV-S som används för undersökning av minor och ubåtar och under denna fyra sjömålsrobotar. Det hela ser litet rörigt ut, för det sitter en kran (se nedan) lite längre bort, som används för att lyfta ROV-S. Bortom denna lagras skeppsbåten.

ROV-S är en mycket avancerad maskin och så här ser kraftaggregatet ut. Du ser att aggregatet står på stötdämpande fjädrar av vajer.

Här provas den hydrauliska kranen som ska lyfta ut ROV-S. Bild: FMV.

Sjömålsrobot RBS-15 Mk2

Den här torde vara ganska obehaglig att få i fartygssidan. Bild: Saab.

Roboten bogseras den första kilometern av två krutraketer, tills gasturbinen hunnit igång. Det är stora saker, som väger över ett ton. Varje robot har en individuell lucka i fartygssidan som öppnas när roboten skjuts av, medan avgaserna (tryck, krutgaser, saltsyra, värme) går genom en kanal tvärs igenom fartyget och ut genom ett radargaller på andra sidan.

Demonstration av RBS 15: http://www.youtube.com/watch?v=BDDYRG-mREo

Allmålskanon Bofors 57 mm

Kanonen skjuter Bofors 57 mm-ammunition kallad 3P ((Prefragmented Programmable Proximity fuzed ammunition), 200 skott i minuten med en fart på 1035 m/s. Efter skjutning fäller pipan automatiskt ned sig i stealth-läge igen.

Ammunitionen kan användas mot både luft-, yt- och markmål. Garanten kan programmeras att explodera vid radarkontakt, efter ett visst avstånd eller vid nedslag. Av detta framgår att granaten har inbyggd dopplerradar längst fram, uppenbarligen något som finns i enchipsmodell numera. Fördelen med detta är att man inte behöver träffa målet direkt, utan granaten känner av när den är i närheten och kommer att detonera automatiskt.

Granaten väger 2,4 kilo med sisådär ett halvkilo sprängämne och resten är 8000 stycken 3 mm wolframkulor med en verkansvolym på 400 m³. Varje granat programmeras och batteriet laddas för avskjutningen.

Bofors 3P-granat, utan drivladdning.

Detta medför att man inte behöver välja typ av ammunitionen före skjutnigen utan man kan ställa in dess egenskaper just när den skjuts av.

Hur tätt sluter stealth-luckan över kanonen? Minns att det räckte med en illa åtdragen skruv för att F117A skulle synas bra på radar (”sken som en sol på radarhimlen” enligt boken Skunk Works). Vid vår inspektion var det inte glipor på mer än 5 millimeter. På bilden bänder Lars upp en av skyddsluckorna så du ska kunna se kanonröret som döljs inunder.

Kraftaggregat (Kr) och logik (Lo) till kanonen.

Demonstration av stealthkanonen: http://www.youtube.com/watch?v=rldn9Hvzih4

Minor och sjunkbomber

På lastdäck finns en räls i rostfritt syrafast omagnetiskt stål där man kan rulla in den beväpning som behövs för uppdraget, huvudsakligen sjunkbomber eller minor, men även torpeder.

Torpeder

Visby kan ha fyra Torped 45 laddade samtidigt. Det är en trådstyrd torped som skjuts ut med tryckluft. Det sitter två på var sida om fartyget.

Torpedluckan är speciell. Den öppnas när torpeden ska skjutas iväg och stängs sedan, men det lilla hålet (vitmarkerat) för tråden till de trådstyrda torpederna förblir öppet. Kommunikationen med torpeden går via en koppartråd som dels rullas av från en rulle ombord och en dels från en rulle inne i torpeden. När torpeden är förbrukad, klipper man av tråden.

Det är en ordentlig rulle tråd (Trr) som sitter i änden av torpedtuben (Tub).

Remskastare

Remskastarna är vapen som används för att kasta ut radarreflekterande remsor. Resultatet blir ett jättelikt moln av radarreflekterande aluminiserad mylarfilm (chaff) som ger ett mycket större radareko än fartyget och på så sätt avhakar (förvirrar) anflygade radarmålsökande robotar. Fackelkastarna fungerar på samma sätt, men kastar istället upp heta bloss i stor mängd som ska avleda anflygande värmesökande robotar. Vapnen ser inte särskilt mycket ut, utan liknar bara en slät plåtbit, dikt med skrovet. Luckan utgörs av en bit kolfiber, som skjuts bort, och därefter ersätts med en ny. Radarsignaturen upprätthålls trots detta med apparatur innanför väggen, tills en ny kolfiberlucka monterats.

Om det går illa

När stridens vågor går heta kan det hända att det börjar brinna ombord på Visby. Då måste alla ammunition vattenbegjutas för att inte bli så varm att den exploderar. Det ordnar man med durkstrilen.

Kritik mot beväpningen

– Tidningen Ny Teknik beklagade sig 2009 över att Visby levererades utan sina viktigaste vapen: torpeder och sjömålsrobotar. Som vi har sett, har de levererats. Men Ny Teknik fortsätter att klaga:

”När [fartygen} tas i drift 2010 saknas de luftvärnsrobotar som skulle ha skyddat fartygen mot angrepp från alla håll. Visbykorvetterna har svårigheter att försvara sig mot en attack bakifrån. De är chanslösa. En svensk militär expert, som av sekretesskäl inte kan framträda med namn, kallar fartygen ”en sittande fågel, en dödsfälla” utan robotförsvar. Moderna sjömålsrobotar som kan skickas i svärmar utgör ett utomordentligt hot. Den nya Visbyklassen har däremot endast en kanon på fördäck. Fartyget kan därför inte bekämpa ett snabbt angrepp bakifrån – överbyggnaden är i vägen.”

Fast fartygen togs inte i drift 2010, utan fyra år senare. Lars fnyser lite och svarar:

– Med Visbys goda manöverförmåga kan man bekämpa flera samtidigt ankommande robotar eller flygplan. Spaningsradarn upptäcker annalkande hot, radarsiktet leder in pjäsen mot dessa mål som därefter bekämpas, under tiden som ledningssystemet automatiskt styr fartyget så att avhakningen blir så effektiv som möjligt. Den låga radarsignatur som fartyget har, kompletteras också med passiva system såsom remsor och facklor som ger ”större” eko än själva fartyget, vilket hjälper till att vilseleda och störa anflygande robotar.

Undertecknad tvingas hålla ned. Kapaciteten att motstå angrepp bakifrån finns. Jag skulle tro att man aktar sig så man inte får en sjömålsrobot RBS 15 i baken. Den torde vara otrevlig.

Helikopterlandning

En helikopter har landat på Visby. Som synes skulle det inte fungera med en hangar ombord. Så brett är inte fartyget. Staketet har fällts automatiskt.

Visby har tidigare fått lida i pressen för att den inte kunde ta emot och stuva en helikopter ombord. Det gäller inte längre. Helikopter kan tas emot och låsas fast på akterdäck. Det finns ingen hangar, för så bred är inte Visby. Och skulle helikoptern stå kvar på akterdäck skulle Visby inte vara stealth längre.

Det finns ett invisningssystem för att hjälpa piloten att landa både på dag- och nattetid och under dåligt väder. Det är ett optiskt system, som dessutom är anpassat för piloter med ljusförstärkare (NVG, Night Vision Goggles) på huvudet. Beroende på helikoptertyp kan harpun eller tång placerad på helikoptern användas vid landning i kraftig sjöhävning, vilket också är provat i Nordsjön.

Visby har ett tränat landnings- och brandskyddsteam som leder inflygningen och fäster helikoptern på däcket efter landning. Fartyget har även en tankstation för bränslepåfyllning.

Personskydd

Alla utgångar från besättningens utrymmen är skyddade av luftslussar. Dessa är klädda med rostfri plåt invändigt för att kunna saneras efter en kontaminering med exempelvis C-stridmedel. Luftslussarna, som är utförda i två olika trycksteg, 250 respektive 500 Pa övertryck, finns för att hålla inne det övertryck som råder ombord. Det är inte många millibars övertryck, men tillräckligt för att hålla NBC-stridsmedel ute. I en NBC-situation filtreras all inkommande luft via en NBC-filterstation som förvärmer luften och trycksätter hela fartyget efter det att ett stort antal automatiska luftspjäll har stängts, respektive öppnats.

Luftslussarna har två kammare, som normalt inte kan vara öppna samtidigt. I den yttre kammaren finns tvättmöjligheter, dusch etc och möjlighet att göra sig av med NBC-skyddsdräkt.

Vissa dörrar ombord måste vara stängda i vissa situationer. Därför sitter det sensorer som denna vid dörrkarmarna och larmar om dörren inte skulle vara stängd. Just denna dörr öppnar vägen ut till släphydrofonens (VDS) förvaringsutrymme och om den är öppen när motorerna är igång kan det förekomma kraftigt sjövattensprut från VSD-aggregaten in på lastdäck.

Det kan finnas andra anledningar till att dörrar måste vara stängda, som brandfara eller fara för liv. Därför är alla dörrar försedda med en färgkod som anger när de ska vara stängda (under gång, i hamn, alltid etc). Just denna dörr leder in till ett vapenförråd och ska alltid vara stängd (röd kod).

Och finns det ingen dörr får man göra en. I en nödsituation kan man behöva ta upp ett hål i kolfiberskrovet. Det gör man med en skrovsåg (skärsläckare) som denna. Den fäster man på stället där man vill göra hål, varpå ett skärhuvud vandrar runt kuggbanan och tar upp ett avlångt hål med en vass vattenstråle som innehåller ett slipande pulver.

På bryggan sitter en övervakningsenhet för NBC-situationer (Nuclear, Biological, Chemical) som ständigt mäter vilka kemiska ämnen som finns i luften. Skulle fartyget bli utsatt för ett NBC-hot aktiverar man NBC-drift via det skeppstekniska övervakningssystemet SÖV. All luft som tas utifrån går då in i fartyget genom filter, personalen informeras osv.

I de områden där personalen befinner sig i strid, huvudsakligen stridsledningscentralen, maskinutrymmen och bryggan, har man sk chockdurk, gummiupphängt golv, för att dämpa stötar från undervattensdetonationer. De som inte har där att göra ska i strid befinna sig liggande i bingen i hytten. Exakta uppgifter om vilka krafter som klaras får vi inte, men Lars anger att Visby ”klarar en mindetonation på ganska kort avstånd”.

Fartyget har sex runda luckor i skrovet avsedda för hydraulisk utskjutning av livflottar för 25 man vardera. Flottarna är inte annorlunda än andra livflottar, det är bara montaget som skiljer. I en nödsituation kan man trycka på en knapp och aktivera en hydraulcylinder som vrider låscylindrarna, varefter luckorna trillar ut och livflottarna pressas ut med hydraultryck. När de träffar vattenytan blåser de upp sig.

Bilden visar installationen under däck, där förvaringsrummen för de två flottarna (L1, L2) sitter uppe i taket. Hydraulikstyrningen sker från de två ackumulatorcylindrarna för hydraultryck, för att man inte ska vara beroende av fartygets inbyggda hydraulsystem i en nödsituation. De nödställda klättrar ned i vattnet med hjälp av den hoprullade lejdaren, genom luckan till höger.

Normalt har ett fartyg livflottarna uppe på däck, men det går inte i Visby. Regelverket kring livflottar är enormt. Det finns krav från Sjöfartsverket och från Marinens Fartygsinspektion. FMV kunde inte bara köpa en befintlig typ av flotte och skruva in, utan man fick lägga ned ett omfattande arbete med att smyganpassa den. Man har också fått visa att fällningssystem et fungerar.

Bredvid de runda luckorna i skrovet finns små gallerförsedda hål, genom vilket vattnet kan strömma in (om fartyget nu trots allt skulle sjunka, ähum) och aktivera vattendrivna patroner som löser ut flottarna.

Skåpet Hy är till för uppvärmning av helikoptergrid, dvs fästet som helikopterns harpun skall fastna i, på helikopterdäcket.

Brandskydd

Brandposter finns utplacerade på lämpliga ställen, men istället för att ha små flaskor, finns exempelvis brandskum från en högt placerad tank och vatten från någon av de två stora brandpumparna ombord.

Alla motorer, som denna elgenerator, har egna flaskor med inertgasen Novec, som utlöses automatiskt av flam- och temperaturdetektorer inuti ljudhuvarna om brand skulle uppstå.

Till personskyddet får man också räkna skåpen med lättpåtagna rökdykardräkter som finns här och där, dräkter som är upphängda så att man bara kan kliva in i dem och dra igen blixtlåset precis som hos den civila brandkåren.

Besättningens utrymmen

En typisk korridor i besättningens utrymmen. Notera hur kablaget i taket går igenom väggen i brandtät genomföring. Färgkoden på dörren (grön-blå-gul) betyder att dörren alltid skall vara stängd under gång till sjöss.

Hytterna är måhända inte riktigt lika lyxiga på som på finlandsbåtarna. Fartygschefen är dessutom den ende ombord som har enkelhytt.

Köket, eh, förlåt, byssan, skiljer sig inte mycket från ett vanligt restaurangkök, med stekbord och ugn. Bild: FMV.

När maten är klar bärs den ut i mässen. Just den här bilden är från officersmässen. Bild: FMV.

Toaletterna är moderna och bekväma.

Till slut, det mondänaste av alla besättningsutrymmen, linneförrådet.

För att alla ska ha det trevligt även i stridens hetta och i varmare farvatten finns det en ordentlig luftkonditioneringsanläggning med fyra kylkompressorer (Kmp, Kmp) och ett antal plattvärmeväxlare (Vvx) för att kyla vatten. Vintertid används dock havsvattnet direkt för kylning via värmeväxlarna, eftersom frikylan inte kräver någon elkraft från generatoraggregaten.

Men allt har en ände och så även vårt lilla snabbesök ombord på HMS Helsingborg och vi avslutar som sig bör, med en hedersbetygelse.

Som brukligt är, avslutar vi med en bild på Försvarsmaktens främste representant, Hans Majestät Konungen, som finns i alla marinens fartyg. Här hänger han, tillsammans med drottningen, i manskapsmässen.

Sammanfattning

Man kan bara konstatera det som jag konstaterat så många gånger tidigare: När svenskar ska göra något avancerat tekniskt, så brukar det bli ganska bra. Visby är lika avancerad som exempelvis Gripen eller Reaktionsmotor 12, eller varför inte RC-loket. En mängd svenska ingenjörsbragder. Allt roligt kommer inte från Kalifornien.

Och när man ser sig omkring och skärskådar alla ventiler, apparater och motorer, ser man att det huvudsakligen är svenska produkter, från vattenkranar och slangvindor till programmerbar ammunition och programvaran i stridsledningscentralen. Det finns anledning för en svensk att vara teknostolt över Visby-klassen.

Läs mer

Notera att texterna på Internet, Wikipedia m fl inte avspeglar de senaste modifikationerna av Visby. Ritningarna i denna artikel är up to date i maj 2014.
FMVs visbysida: http://www.fmv.se/sv/Projekt/Korvett-Visby/
Kockums visbysida: http://kockums.se/produkter-tjanster/marina-ytfartyg/ytstridsfartyg/korvett-typ-visby/
Mycket skrytig film (Visby dock ej i leveransversion): http://www.youtube.com/watch?v=IggA4L1IZAc
Broschyren om Visby: http://kockums.se/ImageVault/Images/id_506/conversionFormat_0/download_1/ImageVaultHandler.aspx
Försvarsmaktens webbsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/materiel-och-teknik/sjo/korvett-visby/
PAN-baserad kolfiber: http://en.wikipedia.org/wiki/Polyacrylonitrile
Allt om kolfiber: http://en.wikipedia.org/wiki/Carbon_%28fiber%29
Instrument
NAVTEX: http://weather.mailasail.com/Franks-Weather/European-And-Mediterranean-Navtex-Schedules
Om släphydrofoner: http://en.wikipedia.org/wiki/Towed_array_sonar
Demonstrationer
Skjutprover. Notera de vattenblandade avgaserna, kastningen av chaff och åtgärderna när man kastar loss: http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-testar-komplext-fartyg/
Demonstration av stealthkanonen: http://www.youtube.com/watch?v=rldn9Hvzih4
Om stealth
Konsten att inte synas: http://www.militart.nu/artiklar/konsten-att-inte-synas.pdf
Termoanalyser från Thermoanalythics: http://www.thermoanalytics.com/services/hyperspectral_plume
Andra svenska ingenjörsbragder
RC-loket: http://www.idg.se/2.1085/1.319922/rc-loket-en-elektroteknisk-bedrift
Reaktionsmotor 12: http://techworld.idg.se/2.2524/1.174315/reaktionsmotor-12---bade-vacker-och-stark
Och en finsk
Viking Grace: http://www.idg.se/2.1085/1.483208/viking-grace--skonhet-och-switchaggregat-del-1

Fartygsdata

Mått och vikt
Längd: 72,8 m
Bredd: 10,4 m
Deplacement: 650 t

Maskineri
Högfartsmaskineri: 4 x Vericor gasturbiner på 4,2 MW
Lågfartsmaskineri: 2 x MTU 16V 2000 N90 dieslar på 1,3 MW
Vattenjetaggregat: KaMeWa 125 SII
Elgeneratorer: 3 x dieseldrivna generatorer 270 kVA
Räckvidd: 2500 NM (4600 km) med lågfartsmaskineri
Högsta fart: Över 35 kn
Interceptorer: Aktiva interceptorer som kompenserar för sjöhävning och rullning

Beväpning
Bofors 57 mm allmålskanon med programmerbar ammunition Bofors 3P
4 x 400 mm torpedtuber för Torped 45
8 x sjömålsrobot RBS 15 MKII
Fjärrstyrd minförstöringsfarkost ROV-E

Sensorer
Skrovfast sonar
Undervattenspositionering HiPAP
Släphydrofon ROV-S
Slangydrofon TAS
Eldledningsradar Saab CEROS 200: http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Saab_CEROS_200
Spaningsradar
Navigeringsradar
Signalspaningsutrustning, radarvarnare, laservarnare
Undervattenssystem Saab HYDRA
Stridsledningssystem Saab CETRIS

Motmedel och döljande åtgärder
Chaff (radarreflekterande metallremsor) och värmefacklor
Radarreflektorer för att dölja smygförmågan
Magnetiska kompensationsslingor för att kompensera magnetismen
Extraljud under vattnet för att dölja det tysta maskineriet
Avgaser vattenblandas för att minska den termiska signaturen
Alla luftintag är stealth, liksom fönstren på bryggan
Ständig mätning och verifiering av egna emissioner

Besättning
Besättning: 43