Två tredjedelar av Jordens befolkning har inte internet.

Och eftersom Googles affärsidé, milt uttryckt, bygger på att människor har nättillgång så vill de givetvis hjälpa de som ännu inte nåtts av de digitala fröjderna.

En av de mer udda satsningarna i Googles arsenal heter "Project Loon", vilket ungefärligen kan översättas till "tokprojektet".

Grundidén är väldigt enkel:

Genom ett nät av höghöjdsballonger så ska människor i glesbefolkade och avlägsna områden nås av nätuppkoppling.

Men genomförandet har visat sig vara betydligt krångligare än vad de flesta trodde.

Googles målsättning är att ballongerna ska flyga i hundra dagar – en synnerligen stor siffra i ballongtid räknat. En som trodde att det aldrig skulle gå är Per Lindstrand. Och när det kommer till ballonger är han inte vem som helst.

66-åringen presenteras som “ingenjör, pilot och äventyrare” på Wikipedia. Han var först med att flyga över både Atlanten och Stilla Havet i varmluftsballong, med Richard Branson som kompanjon, och driver numera ett ballongtillverkarföretag i Storbritannien, där han bor sedan slutet på 1970-talet.

Men han hyste inga större förhoppningar om att Googles högtflygande planer skulle gå att realisera.

– Helt omöjligt, fråga vem som helst i vetenskapssamfundet. Till och med tre veckor är ovanligt, sa han i en intervju med Wired förra året.

I juni 2013 drog Google ändå igång med ett litet försöksprojekt över ungefär en tredjedel av Nya Zeelands sydö.

Och givetvis hopade sig problemen.

Nättidningen Slate har intervjuat Mike Cassidy som leder Project Loon. Han berättar om hur svårt det var när de gjorde de första försöken förra sommaren.

Den första ballongen sprack kort efter starten. Tyget höll helt enkelt inte för det stora trycket på insidan. Samma sak hände med den andra ballongen och den tredje – och 50 ballonger till – trots envisa försök att förstärka konstruktionen.

– Vi visste att det var svårt att göra en ballong för supertryck, men vi trodde inte att det skulle ta oss 61 försök innan vi lyckades, säger Mike Cassidy till Slate.

Men problemen fortsatte.

I stället för att spricka så pös ballongerna ut helium och sjönk till marken inom ett par dagar.

– Även ett millimeterstort hål tvingar ner en ballong på ett par dagar, och det är vad som hände med de följande 40, 50 ballongerna, säger Mike Cassidy till Slate.

Googles experter fick fundera ordentligt. Efter många om och men kom de fram till två anledningar till de små, små hålen.
När ballongerna transporterades så vek man dem. I kanterna blev det minimala slitage som skapade läckor.
Den andra anledningen var att de som jobbade på projektet gick på ballongerna i strumplästen. Och för det fanns en enkel lösning:

– Fluffigare strumpor. Seriöst, det gjorde skillnad. Mjukare strumpor innebar färre läckor, säger Mike Cassidy till Slate.

Men snilleblixten med mjuka sockar är inte det kanske mest imponerande med projektet. Det är hur Google ser till att ballongerna hamnar på rätt ställe.

Två mil upp i luften, långt över flygplan och annat, finns stratosfären. Där har internetballongerna sin hemvist. I stratosfären är luften uppdelad i lager, och varje lager har sin egen vindriktning.

Med hjälp av avancerad mjukvara kan Google räkna ut åt vilket håll varje ballong behöver åka för att behålla kontakten med de andra – och vilket luftlager som kan ta den dit. Genom att justera höjden kan man alltså behålla ballongnätets täckning precis där det behövs. Om en ballong driver iväg så kommer en annan att ta dess plats, helt enkelt.

Från början var tanken att ballongerna skulle bli flygande wi-fi-routers, men den planen fick man överge. I stället valde man 4g-nätet och samarbete med lokala mobiloperatörer. I grund och botten hänger en billig och strömsnål sändare, likt de som sitter i telemaster, under varje ballong. Och de ger fem megabit per sekund till mobiltelefoner på marken, enligt Google.

Få, och inte heller ballongmästaren Per Lindstrand, trodde alltså att Google skulle lyckas, men det kan de snart få äta upp.

För medan du läser det här så flyter omkring 75 ballonger på femton meter i diameter runt i stratosfären över det södra halvklotet, enligt Google.

Och två av tre ballonger håller sig faktiskt i luften minst hundra dagar eller tre varv runt jorden, enligt Google.

– De talar inte sanning. Jag har flugit med heliumballong på hög höjd sedan början på 1950-talet och det längsta någon lyckats med är tre veckor. Klarar de hundra dagar så kan de gå på vatten.

Per Lindstrand låter synnerligen övertygad över telefonlinjen från Storbritannien.
Han vidhåller att hela idén med ballonger i stratosfären är felaktig.

– Först och främst har du variationen i höjd. På dagen expanderar helium med solens värme. På natten blir det kallt och då sjunker ballongen, säger han.

Höjdskillnaderna måste avhjälpas genom att man lossar barlast när ballongen sjunker. Och det går bara att göra en eller två gånger innan barlasten är slut. Men så jobbar inte Google.

I stället har företagets ingenjörer uppfunnit en luftpump som drar ut eller blåser in luft i ballongen. På så sätt kan de få ballongerna att åka uppåt eller neråt och följa vindströmmarna.

Men även om Google just nu firar sina framgångar med sitt stora ballongprojekt så hade det funnits betydligt enklare – och billigare – lösningar, menar Per Lindstrand.

– De borde ha luftskepp som de kan styra och som ligger på samma punkt hela tiden. Fartygen som borrar i Nordsjön har inte förankring längre, det är datorer som styr motorerna, med en tums avvikelse.

Samma metod, fast med luftburna fartyg hade varit en bättre lösning för Google, menar Per Lindstrand. En gång i tiden var han till och med på god väg att realisera ett sådant projekt – innan den stora it-kraschen.

– Vårt luftskepp skulle också ligga på 20 kilometers höjd, men i fem år. Det skulle använts som relästation för mobiltelefonsystem. Den höjden ger en radie på 300 kilometer, då kan man köra hundra tusen samtal. Ericsson var intresserade. De ville gå in över England med fem luftskepp och få in ett helt nytt mobiltelesystem över en natt, utan att bygga en enda mast.

Så även om Google känner sig nöjda med ballongerna i Project Loon så hade Per Lindstrand hellre sett en satsning på luftskepp.

– De har resurserna som krävs för att bygga luftskeppet. Det hade blivit en världssensation. Problemet med Google är att de aldrig kan erkänna att de har fel. Storföretag är alldeles för arroganta för det.