Debatten blossade upp i höstas. Var det så att Researchgruppen, ett kollektiv av personresearchers som tidigare hjälpt Expressen demaskera kommentatorer på Avpixlat, verkligen satt på Flashbacks databas? De hävdade det, lite raljant, på Twitter. Det stormade upp. Hur? Varför? Men stormen la sig lika snabbt. Researchgruppen vann Guldspaden, diskussionerna på Flashback tuffade på.
Nu vet vi att det var sant. Hur det gått till avstår jag från att spekulera i, och det är heller inte särskilt relevant. Det är Aftonbladet som står för publiceringarna och jag förutsätter att publiceringsunderlaget, som det heter på publicistsvenska, hanterats enligt den etiska regelboken. Eller har det det? Låt oss återkomma till frågan.
Att användarna på Flashback, denna enorma tummelplats av hat, hot och alldeles vanliga människors oskyldiga innersta funderingar, demaskerats får förstås konsekvenser. Det är otroligt lätt att instinktivt ha en åsikt för eller emot, bra eller dåligt, men börjar man vända på argumenten blir frågan komplex till förvirringens gräns. Jag talar förstås bara för mig själv.
Å ena sidan.
Flashback har fått konkurrens i frågan på senare år, men det är utan tvekan den största svenskpråkiga samlingen av hat, hot, rasism, kvinnohat, homofobi, you name it, som existerar på nätet. Det är andra, positiva, saker också, men det ändrar inte detta.
Läs mer: Riskfritt att hota och kränka på internet
Flashback är ett öppet forum, till och med sökbart via Google, där såväl kända som okända svenskar så gott som dagligen hängs ut med namn för att de misstänks för ett brott eller för att de förekommit icke namngivna i media. Framför allt två delar av forumet - Skvaller och Aktuella brott och kriminalfall - ägnar sig åt denna namngivning, denna avanonymisering.
Det vet jag för att jag har gått in där och läst många gånger, när nyfikenheten blivit för stor. Det har du som läser detta också. Jag är inte stolt över det, jag tycker det är fel, men jag vågar också påstå att det är vardagsmat för en stor del av svenskarna.
Det är precis samma mekanism som får folk jag känner att fråga mig vem XX är som åkt dit för Y - något jag förväntas veta eftersom jag är journalist och journalister vet ju alltid allt som inte står i tidningarna. Nej, men ibland vet jag det. Och ibland har jag kollat på Flashback.
Men, detta är kålsuperi. Att användare på Flashback hänger ut och avanonymiserar är inte i sig ett skäl för att avanonymisera och hänga ut användare på Flashback.
Allvarligare är då hatet och hoten mot enskilda personer. Den som blir namngiven på Flashback överöses med okvädningsord, särskilt om det handlar om en kvinna. Och det behöver inte finnas någon mediehändelse att skvallra om, det räcker att någon på forumet bara vill gräva upp skit om eller hata på en viss person. ”Namn Namnsson - vad vet vi om henne?” är en icke ovanlig trådstart.
Och då börjar vi komma in på vad det här handlar om.
Olaga hot är ett brott. Förtal är ett brott. Hets mot folkgrupp är ett brott. Yttrandefriheten är begränsad i de avseendena, vi har inte absolut yttrandefrihet i Sverige (det är det i princip inget land som har, men det är en annan diskussion). Lagstiftaren, som är vår förlängda arm, har bestämt så. Det är demokratiskt beslutat. Och så länge inte lagen ändras så är det så, punkt.
Läs mer: Insatsstyrka slår tillbaka mot näthatet
Anonymitet då, finns det en absolut rätt till det? Nej, verkligen inte. Det finns en grundlagsskyddad anonymitet som gäller uppgiftslämnare till massmedier, men den förutsätter ett utgivarskap hos den som tar emot och publicerar informationen. Flashback har ingen ansvarig utgivare.
Men borde man inte få vara anonym? Samhället tycker inte det. Och det gäller inte bara på nätet. Sedan 2006 har vi ett lagstadgat maskeringsförbud som innebär att den som deltar i en demonstration inte får täcka sitt ansikte om demonstrationen spårar ur.
Från 2016 är förslaget att det dessutom ska bli förbjudet att maskera sig på idrottsarenor, en lag som har syftet att identifiera och lagföra exempelvis den som utan tillåtelse tänder en bengalisk eld på läktaren.
Så, yttrandefriheten gäller inte brott, och anonymitet är inte alltid givet. Under de premisserna är det inte svårt att se att den som hotar och förtalar på Flashback knappast kan yla om rättigheter som kränkts.
Att hitta och stoppa dessa personer borde vara en sak för polisen. Men polisen gör inte det. Genom en så enkel manöver som att skriva sig på en brevlåda på Manhattan har Flashback lyckats sätta upp en byråkratisk skyddsvall gentemot sina användare.
Det går förstås för svensk polis att be sina amerikanska kollegor om hjälp, men det vi vet om polisens prioriteringar och kunskaper i it-relaterade brottsärenden säger att det inte är så troligt. Det har heller aldrig hänt att de gjort det i fallet Flashback.
Återstår då tredje statsmakten, det vill säga medierna. På det sättet är Aftonbladets granskning klassisk journalistik, medierna griper in där orättvisor uppstår som staten inte hanterar.
Jag tänker inte ge mig in på att detaljrecensera Aftonbladets publiceringar. Kortvarianten är att jag ser nyhetsvärdet i makthavare som behöver exponeras, mindre så av Nisse Snickares göromål. Däremot kommer vi nu över till detta:
Å andra sidan.
Å andra sidan sitter Aftonbladet och Researchgruppen på ett i många avseenden extremt känsligt material om väldigt många svenskar. Ja, det finns många som spytt ur sig hat och hot, men många fler som delat med sig av sig själva och sitt innersta. I skydd av att man trott sig ha en anonymitet, och på ett sätt som sannolikt är förbehållet just Flashback. Saker man inte tar upp ens med sina närmaste.
Läs mer: Svenska myndigheter hör mycket sällan av sig till Twitter om misstänkta brott
Detta lägger ett enormt tungt etiskt ansvar på Aftonbladet och Researchgruppen. När det gäller vad som publiceras, men framför allt när det gäller det som inte publicerats. I materialet måste finnas en enorm mängd överskottsinformation, inlägg som skrivits av folk som inte är tillräckligt högt uppsatta för att hängas ut, inlägg som inte är grova nog att uppmärksammas, inlägg från vem som helst. Hur hanteras detta?
Utan att dra för långt gående paralleller så var en oerhört viktig punkt när den så kallade FRA-lagen infördes att Försvarets Radioanstalt skulle ha tydliga regler för vad deras operatörer ska göra när trålen fångar information som inte är relevant. Det ska kastas bort, det ska helst inte läsas alls.
Hur mycket har Aftonbladet och dess researchers läst för att hitta och välja ut det som nu publiceras? Vad vet de som ingen annan vet? Vad händer med materialet efter publiceringarna? Skickas det till polisen? Varför? Varför inte?
Det är mycket känsliga frågor som jag inte en sekund tror vi får ett svar på, men som man behöver förhålla sig till.
Det hela lägger också ett minst lika tungt ansvar på Flashbacks ägare, som under många år odlat en outlaw-kultur där allt får sägas, i skydd av anonymitet, bortom lagens långa arm. Här är vi farliga och ingen kan komma åt oss.
Läs mer: "Ny skitstorm väntar i spelvärlden"
Det var falskt - även om det nu är tredje statsmakten och inte polisen som dragit undan draperiet. (Det skulle för övrigt lika gärna kunna ha varit Anonymous eller ryska hackare.)
Flashback har inte kunnat skydda sina användare som utlovat och borde ta konsekvenserna av det. Genom att skaffa ett utgivarskap och underkasta sig svensk lagstiftning, eller på annat sätt införa spärrar som visar att yttrandefriheten och anonymiteten inte är absolut ens på Flashback.
Flashback skulle förutom detta göra en välgärning genom att stänga forumet för ickemedlemmar och sätta stopp för Googles indexering av dess innehåll. Nu tror jag verkligen inte det kommer hända, men det är ett förslag.
Jag är ledsen om jag gör någon läsare besviken, men som ni märker av denna långa text har jag inte landat i ett enkelt bu eller bä. Jag respekterar dem som har sin åsikt klar i frågan, men för mig är argumenten från båda håll fortfarande för starka för att avfärda.
Det jag däremot med bestämdhet kan säga, är att Flashback-avslöjandena på gott och ont kommer att vara en milstolpe i svensk internethistoria och för lång tid påverka hur vi ser på såväl yttrandefrihet och anonymitet som juridik och publicistik på nätet.
Läs mer: Det här får du inte skriva på nätet
