Allt började en söndag på Twitter. Jag lade ut en bild från Guinness nya rekordbok för spel, ett uppslag med rubriken Women in games. Skrev att jag var kluven till greppet, att det kanske var dags att intervjua och skriva om kvinnor i spelvärlden utan att ha deras kön som vinkel. Det var, ärligt talat, lite gnälligt.
Jag fick en hel del svar, men bara från andra män. Det var en del smarta och bra svar, men det blev ändå så där som det lätt blir; män som pratar med män om kvinnor. Men plötsligt dök några spelkvinnor upp i flödet. Arga. Skrev - det lät som de skrek - ungefär att "det är väl för fan inte så lätt eftersom enda gången vi kvinnor intervjuas är ju just för att vi är kvinnor!". Och senare, när någon man sa något i stil med att såja, ta det lugnt nu, skrevskrek någon att det kanske mest tröttsamma av allt var just detta - att kvinnor inte ens får vara arga i spelvärlden!
Läs mer: "De lättkränkta männen är en minoritet"
Slipad medieman som undertecknad är var vinkeln för en krönika klar:
Spelkvinnor som inte får vara arga. För det får de uppenbarligen inte. Åtminstone inte utan vissa risker. Men det visade sig vara en svår text att skriva - för ärligt talat, vad vet jag egentligen alls om den saken? Som en arg gamer från södra Sverige snart skulle skriva:
En man som är upp för förändringen inom spelvärlden kommer fatta att det är dags att sitta ner, lyssna och förstå vad vi kvinnor säger. Inte härja, härska och trycka ner som det varit i alla jävla tider. Det blir en brokig färd, men du och alla andra är skyldiga oss den förändring vi så länge kämpat för.
Så jag bad dem skriva istället. Och vara hur arga de ville på vad de ville. Och det gjorde de. Förutsättningen var enkel. Jag skickade ut uppmaningen på sociala medier. De mejlade sin ilska till mig. Jag vet vilka var och en är, men i den här krönikan är de anonyma. Bara en av kvinnorna sa att det var okej med namn, men i rättvisans namn får även hon vara anonym. Varför detta behov av anonymitet? Så här skrev en Youtubare:
Inget efternamn plz, vill inte ha swatters eller bajs i brevlådan...
Nu råkar jag ju faktiskt känna kvinnor i spelbranschen som råkat ut för både bajs på dörren och annat som går långt bortom elakheter skrivna i sociala medier, så farhågorna känns inte orimliga. Swatting har vi ju inte sett i Sverige än, men å andra sidan har vi ju inte värst många insatsstyrkor heller.
Så här skriver en senior spelutvecklare om behovet av att hålla sitt namn hemligt:
När Thomas först frågade om någon ville ha utrymme att vara arg på så var min första tanke "jag hoppas jag kan vara anonym". Utan anonymiteten finns det inget utrymme för ilska bland oss kvinnliga spelutvecklare. Bördan för förändring av branschen ligger nämligen på mig, jag som har noll makt i sammanhanget. Om jag vill ändra något måste jag vara snäll, blid och försiktig, annars är jag en satmara, och sådana lyssnar inte snubbarna på. Nej, på med silkesvantarna, annars blir männen kränkta. Lirka och dra försiktigt. Beröm dem. Stryk dem medhårs.
Det är ingen smickrande beskrivning av det svenska spelundrets arbetsmiljö. Men det är inte bara spelutvecklande kvinnor som det förväntas mer av. Så här skriver en speljournalist:
Jag blir arg att jag förväntas lägga timmar på att förklara för en man hur saker är för kvinnor i spelvärlden och sedan så är det EN man som säger exakt samma sak som jag och direkt blir lyssnad på. Och mannen får höra att han är så smart och jag får höra att jag borde lyssna mer.
Den här kritiken träffar betydligt närmare mig själv; det är ju som bekant lätt att peka finger mot andra. För egen del kan jag väl bara säga att det som sägs här stämmer med mina egna erfarenheter, det finns tillfällen när jag skrivit rätt mycket samma sak som jag sett kvinnor skriva, men fått en helt annan respons.
Visst, en del kan förklaras av position, kanske med hur länge man hållit på och vilken plattform man har, men det räcker inte alltid. Mer allvarligt är kanske ändå att det kan skilja markant i responsen jag som man får jämfört med vad många av mina kvinnliga kollegor upplever, för mycket snarlika texter. Dessutom: Inte nog med att jag kan vara riktigt arg i mina texter - det är till och med något jag ofta belönas för.
Läs mer: "Ny skitstorm väntar i spelvärlden"
En av mina mest lästa texter här på IDG är faktiskt en jättearg uppmaning till hela spelbranschen angående Gamergate, och i ingressen står det till och med: "Nu är det nog, skriver Thomas Arnroth." Det är långt från den värld som den här spelutvecklaren beskriver:
Det är ingen jävel som ser hur slitsamt det är att alltid behöva lägga band på sig för att ens uppnå hälften så mycket trovärdighet som en man som knappt läst på. Jag måste kunna mer, jag måste vara saklig, jag får aldrig ha fel och jag får aldrig tappa humöret. Begår jag någon av de dödssynderna är jag rabiat och det går inte att lita på mig. Och det är så jävla orättvist för män i branschen kan häva ur sig vad som helst medan jag måste väga varje ord på guldvåg.
Många kvinnor är arga på umgänget runt spelen, den kultur som odlas av spelarna själva. Så här skriver en gamer:
Det som gör mig argast i spelvärlden är oftast kulturen runt spelen, mer än spelen i sig. En kultur som visserligen blomstrar men till vilket pris? Vi ser dagligen hot och hat (eller som män brukar kalla det, skämt) om våldtäkt, våra familjer, vår sexualitet eller utseende. Ibland levs även dessa "skämt" ut och hoten blir till verklighet. En kultur som länge levt efter männens villkor ser en förändring, och det här är responsen?
Det är helt enkelt inte möjligt att fatta hur det här känns utan att själv utsättas för det. Jag vet inte hur många gånger jag läst män som i diskussioner skriver att de minsann inte upplevt att kvinnor utsätts för detta när de spelar. Motfrågan är rätt självklar: Hur vet de det?
Å andra sidan är ju inte allt raketforskning: Det är kanske inte svårare än att den som kör våldtäktsskämt slutar med det, och att den som inte våldtäktsskämtar morskar upp sig och säger ifrån när någon annan gör det? Inte heller behövs det kanske någon större utredning än så här för att sluta använda ordet våldtäkt för annat än just våldtäkt? Det är en tanke bara.
Så här skriver någon som kallar sig Game programmer. Det är skrivet på engelska, så det levereras så här också:
And finally, as a programmer, I’m tired of the tech community’s bullshit. Be it the myth of meritocracy, the cult of the socially inept genius, the contempt for soft skills and those who exercise them (HR, marketing especially).
Om jag tolkar detta rätt handlar det om att det där socialt hämmade spelutvecklargeniet (oftast män) som beundras, medan de som jobbar med HR eller marknadsföring (oftare kvinnor) på spelstudior och runt spel möts med förakt, eller i vart fall inte riktigt räknas. Kulten runt en elit alltså.
Well, jag kan bara hålla med om att den finns där. Och vad mer är - jag är medskyldig. Jag brukar ofta göra en extra uträkning när jag skriver om spelbranschens andel kvinnor. Den är 16 procent i Sverige, men jag har ofta lagt till något i stil med "att om vi tar bort alla som jobbar med HR, ekonomi och pr är vi nere på 10 procent". Och nu kan jag faktiskt inte svara på varför jag gjort det.
Läs mer: Insatsstyrka slår tillbaka mot näthatet
För att vara helt ärlig, det känns mer än lite genant. Hm. Ber om ursäkt och lovar bättring.
Så, nu snabbt tillbaka till den seniora spelutvecklaren:
Att ständigt omges av män och förväntas gilla spel som hyllar män och innehåller urdåliga värderingar och taskig kvinnosyn och vara GLAD över att få jobba på ett sådant ställe. Det gör mig arg. Varför skall jag vara GLAD över att jag får jobba med något som sprider vidare en ursunkig kultur och en rutten syn på kvinnor?
Svenska branschorganisationen Dataspelsbranschen håller just nu på att ta fram ett slags genusarbetsprocess inriktad mot att spelen ska bli mer inkluderande. Det låter som en del studior behöver hjälp även med att göra sin arbetsmiljö mer inkluderande?
Det blir inte bättre när jag läser vidare i brevskörden:
Det som gör ont och det som gör mig mest förbannad är att mina erfarenheter inte räknas. Min kunskap räknas inte. Inte om det kommer en snubbe och säger emot. Jag vet inte hur många möten jag har suttit på och räknat hur många och vilka som får ordet (hint, det är väldigt sällan det är jag jämfört med manliga kollegor). Hur ofta jag blir avbruten (hint, väldigt ofta jämfört med manliga kollegor). Jag vet inte hur många gånger jag har bidragit med idéer som inte är bra enligt konsensus, men sedan helt plötsligt är någon annans idéer och då är helt strålande. Att bli satt på administrativa tjänster för "tjejer är ju så bra på sådant". Så fort det handlar om något kreativt kommer den nedlåtande tonen krypande för vi kvinnor måste klappas på huvudet (ibland bokstavligt talat. Ja det har hänt). Mansplaining varje dag - det sammanfattar branschen ganska bra.
Efter de orden är det nog läge för mig att vara lite tyst och tänka efter. Män som förklarar läget finns det uppenbarligen redan tillräckligt många av i spelvärlden.
Imorgon fortsätter vi dock sovra i brevskörden. Då om vreden mot Gamergate, andra spelkvinnor och inte minst sådana som jag, vi i media alltså.
Läs andra delen: "Jag är helt vansinnig på Gamergate"
