Ingen har väl undgått Gamergate-rörelsen och dess framfart i spelvärlden. Trots att rörelsen själv förnekar att så är fallet, är det uppenbart att mycket av dess energi lagts på att kämpa mot just kvinnor. Det har sträckt sig från trakasserier och näthat, till mordhot och att flera kvinnliga spelutvecklare fått fly sina hem.
Naturligtvis väcker rörelsen vrede - och lika naturligt är det att det finns en rädsla hos många kvinnor i spelvärlden att uttrycka sin ilska mot just den rörelsen. Det är nämligen förenat med en högst reell risk att näthatas, kanske ännu värre. Så här skriver en spelutvecklare:
Gamergate, den oavbrutna storm av trakasserier mot kvinnor i branschen, är inget nytt. Det har alltid funnits där, men vi som har lyft hatet, lyft hur illa marginaliserade grupper behandlas, har inte blivit trodda. Innan Gamergate fanns #1reasonwhy där hur många kvinnor som helst lyfte samma problem om och om igen, men det var inte förrän kvinnliga utvecklare drevs från sina hem som någon reagerade.
Läs mer: "Kvinnor i spelvärlden får inte ens vara arga"
Det är bara att instämma. #1reasonwhy var en hashtag som startade i november 2012 och slog ner som en bomb i spelvärlden; det var kvinnor i branschen som berättade om sina upplevelser av sexism, ojämlikhet och allmänt dåligt beteende mot dem. Saken blev mycket omskriven, inte minst i spelpress.
Så här sa Dataspelbranschens chef Per Strömbäck i en intervju här på IDG för några veckor sedan:
– Vi kan verkligen inte säga att det här är nytt för oss, vi bjöd in Anita Sarkeesian till Sverige redan för två år sedan och fick då en grundlig och tydlig genomgång av hur näthatet kan drabba inte minst kvinnor. Men under hösten och i spåren av Gamergate har läget blivit mer akut och behovet kanske mer trängande, men det är möjligt att vi borde agerat tidigare i de här frågorna.
Jo, uppenbarligen borde det ha agerats tidigare. Ageras det ens nu, är väl snarare frågan?
Den fränaste kritiken mot branschen och de stora spelstudiorna kommer från signaturen Game programmer:
I’m bloody furious about GamerGate, because maybe, MAYBE if my employer, a major player in AAA, had said “hey, guys, fuck off, we’re behind Quinn and Sakeesian” back in September this whole nonsense would be over by now. Think what you will, Gaters: AAA is overall NOT agreeing with you. Hell to the no. Mostly, they don’t give a shit and wonder why this whole thing is still going.
Med andra ord, de stora spelstudiorna har kanske ett större ansvar än att bara göra bra spel och i övrigt vara tysta? Nu finns visserligen ett stort upprop mot trakasserier som den svenska spelbranschen tagit initiativ till via sitt mångfaldsprojekt Diversi.
Läs mer: "De lättkränkta männen är en minoritet"
Men uppropet är bara underförstått mot Gamergate, det enda som nämns i klartext är trakasserier. Och hur bra det än nu är - det är faktiskt till och med unikt i spelvärlden, över 1500 har skrivit på - så är det kanske inte tillräckligt bra? Hur som helst kom det uppropet inte förrän i mitten av oktober, inte i september när Gamergate tog fart på allvar. Man kan spekulera i om det hänger samman med att spelbranschens toppar är just män, och därför inte var direkt drabbade?
Även Youtubande män får sig en skopa i brevskörden:
Utöver de direkta hatarna så finns såklart de "sköna snubbarna" som agerar utefter vad deras favorit-youtubare (en skrikig man) har sagt. Det kan ju inte vara så farligt, min tjej känner sig inte alls objektifierad och hon är ditt och datt och samma tugg går runt runt igen. Kontentan är oftast att kvinnor överreagerar, att Sarkeesian egentligen bara är en gnällkärring och att separatistiska event för kvinnor är orsaken till sexism i spelvärlden, inte mäns ageranden inom spelkulturen.
Ja, vad ska man säga? Skrikiga män på Youtube finns det gott om. Och om du tror att deras fans är snälla och söta bara för att de är unga, testa att skriva något dumt om Pewdiepie.
Ett brev handlar faktiskt om andra kvinnor i spelvärlden. Hur somliga av dem beter sig gör Anna arg, samtidigt hon också har en viss förståelse för situationen. Så här skriver hon:
Det gör mig ledsen att se hur det inte bara är män som misslyckas när det gäller att vara inkluderande. Tjejer är rätt duktiga med på att stänga ute och vara rejält elaka mot nya tjejer som kommer in i en spelgrupp. Dock tror jag att detta beror på att man stenhårt bevakar sin ställning som dels en i gänget och dels som ensam tjej. Man har ofta fått kämpa rätt hårt för att slippa sexistiska kommentarer och är rädd att bli utbytt. Så visst är jag arg på tjejer men mer arg på de strukturer som killar skapar där tjejer som spelar blir sedda som udda eller sexobjekt.
Det här med att det finns så få spelbara kvinnliga karaktärer i spel har varit ett hett ämne de senaste åren. En spelutvecklare som nyligen ville visa på hur snabb ökningen varit av antalet spelbara kvinnor i spelen på Steam (som har ungefär 80 procent av den digitala spelförsäljningen av datorspel) räknade nyligen ut att det fanns 62 - en oerhörd höjning jämfört med bara åtta för sex år sedan.
Vad han glömde nämna var att antalet spel ökat explosionsartat på nämnda sajt, innan jul var siffran 3700. Och 62 av 3700 blir, som bekant, inte värst hög andel hur man än räknar.
Läs mer: "Ny skitstorm väntar i spelvärlden"
Och apropå detta ämne skriver signaturen P:
En sak till som gör mig arg är när killar hör förslaget om att kanske ha fler kvinnliga protagonister i spel - och ser det som nåt slags hot. Såg till och med nyligen någon klaga på Life is Strange med att "Hur svårt skulle det vara att bara lägga in en manlig karaktär som killar kan välja." Som om spelvärlden har någon slags brist på manliga huvudroller! Helt allvarligt! Att kvinnor ska dras med att spela hjältar med skäggstubb och biceps större än sina egna huvuden är fullt acceptabelt dock.
Att spela manliga karaktärer ibland hade inte stört mig så mycket om jag inte hade hört deras tröttsamma hyckleri i frågan. "Du kan gott spela manliga karaktärer men jag ska inte behöva vara tvungen att spela kvinna!" - men kvinnoförtryck är ändå en myt. Uppenbarligen.
Faith i Mirror's Edge.
Förvånansvärt lite ilska i breven handlar dock om sexism. Det är egentligen bara signaturen Mother Brain som berättar om det. Hon skriver till vardags om annat än spel tidigare, och kan jämföra:
Under drygt tjugo års tid har jag skrivit regelbundet om ett ämne som är hyfsat mansdominerat, och där det ibland krävs obekväma åsikter. Jag har under åren blivit ganska bra på att skriva kritiskt men ändå rätt underhållande, och för detta har jag fått mycket beröm – men också lite hårda eller nedsättande ord emellanåt. Detta har jag stått ut med eftersom jag fick ägna mig åt det jag älskar mest. Något annat jag älskar är Nintendo, och detta sedan barnsben. De gånger jag har skrivit något humoristiskt men argt om tevespel har jag mötts av sexism, förakt, ifrågasättande av min kompetens och annat som inte liknar något jag mött tidigare. Om mina blygsamma små instick genererar denna reaktion bland spelare kan jag ju säga att det känns ganska långt borta med en kvinnlig Angry Video Game Nerd.
Att så pass lite arghet runt sexism anlänt i min inbox just nu kan förklaras av ren tillfällighet. Det var många brev, men knappast på nivån att något är statistiskt säkerställt. Men kanske är det tecken på något annat, att folk inte orkar vara arga längre? Eller som någon skrev till mig på Twitter:
När det gäller sexism i spel är jag mer less än arg. Jag kanske blev less när jag inte orkade vara arg längre?
Lara Croft, Tomb Raider.
En lite märklig konsekvens av bland annat Gamergate och de senaste årens stundtals heta diskussioner om kvinnornas roll i spelvärlden över huvud taget, är att kvinnor ofta förväntas vara feminister eller på annat sätt ta ställning. Att bara spela räcker inte, en spelande kvinna avkrävs mer än så. Så här skriver en Youtubande bloggare om den saken:
Jag är arg för att jag som kvinna inte bara kan njuta av min hobby och lära mig det jag vill om spel, dess utgivare och utvecklare.
Det är ju en rimlig fråga. Alla kvinnor som skriver och pratar om spel kan ju inte förväntas vara jämställdhetskämpar; varför ska inte de, precis som killarna, bara kunna snacka spel och inget annat? Varför ska de ens få frågan om hur det är att spela som tjej? Det undrar följande brevskrivare också:
Men varför ska det vara så intressant att man är kvinna hela tiden? Varför kan vi inte bara få vara där, vara lika spontana och kunna lika mycket eller lite och ändå ha "rätt" att uttala oss som the next person? Jag är GLAD att det finns folk som orkar kämpa, orkar ifrågasätta och orkar ta diskussionen. Jag orkar inte det _inte_. Hallå, jag är gamer - det bästa jag vet är att ligga i soffan i min onepiece med en Xbox-kontroll, och fötterna på en kudde med ett stort glas kallt Pepsi nära till hands! Helt plötsligt, just för att jag blev född till det kön jag blev - förväntas jag vara engagerad i så mycket MER än bara det roliga.
Till slut någon som är arg på att förväntas vara arg - inte minst av media. Eller rättare sagt av mig; det var ju som bekant ingen annan som efterlyste arga spelkvinnor den här gången. Så här kommer några avslutande ord som även träffar undertecknad:
Genom hela min uppväxt har jag aldrig sett det som något annat än positivt att jag är tjej och gillar spel, jag har aldrig skämts eller försökt dölja det. I diskussion tillsammans med, det medges, majoriteten manliga kompisar men även en handfull coola brudar, har jag snarare upplevt att det bara ger ett nytt perspektiv och kanske annan vinkel på hur man ser spelen. Som det gör i vilket annat ämne som helst. Vi har haft roliga, galna och givande diskussioner, vilket jag tror snarare beror på människorna i min närhet än på kön. Det behöver inte vara dåligt. Media skriker att så här kan jag ju inte känna - jag måste vara bitter och kunna allt som en Google-träff på "game" ger träff på för att räknas. Det är så "alla andra" gamers bemöter tjejer. Och det är jag så jävla arg på.
Till sist kan vi ju konstatera att hela den här artikeln är mer än några smulor meta. För att denna ilska skulle nå dig krävdes två saker: Utlovad anonymitet samt att en man var tyst och lät kvinnorna prata själva.
Övriga analyser får läsaren göra på egen hand.
